











Wilmas är av båttypen Colin Archer. Hon har alltså fått namn efter sin konstruktör. Och den där Colin var ingen dumskalle precis…
Han föddes 1832 i Larvik i Norge av skotska föräldrar, därav hans engelskklingande namn. Han var en begåvad liten gutt, duktig i matematik. Och han fick efter sin skolgång arbete som snickare på ett skeppsvarv. Senare for han till Australien där han kom att stanna i flera år. Men år 1861 så återvände han till Norge på grund av sin faders sviktande hälsa. Då var han ekonomiskt tryggad och han ville göra karriär som konstruktör för mindre båtar. Så han läste in den saknade kunskapen och så började hans bana som båtkonstruktör och båtbyggare.
Colin Archer var känd för att rita och bygga mycket sjödugliga båtar. Och en dag så var den norske läkaren Oscar Tybring ute och gick i stormigt väder vid havet. Han blev då vittne till en båt som förolyckades ute på havet. I sin förtvivlan över att inte kunna göra något så startade han föreningen Norsk selskab till de skibrudnes redning, det som senare kom att bli Sjöräddningssällskapet. Och man bad Colin Archer konstruera en båt grundad på hans sjövärdiga lotsbåtar, som kunde bistå fiskeflottan när de hamnade i nöd.
Och år 1893 så sjösattes den första båten och den fick namn efter sin konstruktör. Colin Archer (RS1) blev känd år 1894 då skutan räddade 36 människor från att förolyckas utanför Varangerhalvön. Efter detta så följde beställningar på fler räddningsbåtar och dessa blev stationerade runt den norska kusten.

Wilma är en säker och sjöduglig båt. Hon tål mycket och klarar riktigt tuffa förhållanden ute på havet. Wilma är till viss del lite omritad i aktern, för att få ett bättre släpp och därmed bättre seglingsegenskaper.
Så detta är orsaken till varför skrovformen på Wilma ser ut som den gör. Och de gamla räddningsbåtarna var vita i skrovet, inte sällan hade de en röd dekorlinje under relingen. Och det är till bakgrund av detta som flera av våra följare har röstat på att Wilmas skrov även fortsättningsvis ska vara målad vit. Och då hennes brädgång är röd, så liknar hon ju originalbåtarna även färgmässigt.
Vi fick ett youtubeklipp länkat till oss av vår engelska vän John, där man får se en Colin Archer in action segla i hårt väder. Vi lägger upp länken här (i slutet av blogginlägget)…se och njut. Således kan säkert alla förstå att Wilma varken är eller någonsin kommer att bli någon snabbseglarbåt. Vi är som regel alltid sist till hamn…men i gengäld tar hon oss säkert igenom alla oroliga vatten och väder. Wilma tål det mesta!

Så sett utifrån denna bakgrund, så väger valet av vitt skrov lite tyngre än rött. För vi är stolta över hennes historia och för sin fina sjöduglighet. För är vädret riktigt illa, storm och piskade sjö, så är sannolikt Wilma som en Colin Archer-båt den båten av alla som klarar sig bäst. Då kan snabbseglarbåtarnas ägare stå där med sina långa näsor och kanske havererade båtar.
Det viktigaste är att komma fram till nästa hamn säkert, inte nödvändigtvis att vara först. Tycker vi.
Se gärna filmen och kanske kan ni precis som vi, se likheten mellan Wilma och denna båt såväl konstruktions- som färgmässigt. Vi känner igen oss i hur Wilma rör sig i vattnet när vi har grov sjö…Varsågoda:














(…vi funderar på att segla till Gammalsvenskby…och glida upp i vackra floden Dnepr och säga hej!)

Många långseglare har stakat ut sin resväg redan innan de kastade loss. För vår del har vi aldrig haft något hugget i sten. Vi tar det lite som det kommer, men visst, några tankar kring vart vi vill styra vår kosa har vi ju haft.
Första målet var att komma till Portugal. Sen exakt vilka hamnar eller väg för att ta oss dit har inte varit så noga, ofta blir det små avgöranden på slutet som får oss att välja antingen den ena eller den andra vägen. Som till exempel att man kan välja att gå engelska kanalen ner mot Portugal antingen längs med den engelska sydkusten och sen ett ben över mot Bretagne eller norra Spanien. Eller så kan man välja att gå hela vägen längs med den franska sidan.
Vi valde att gå längs med den franska sidan kanske för att vi varit i England så många gånger att varken fingrar eller tår räcker till för att räkna gångerna. Och för att hamnarna är betydligt dyrare på den engelska sidan än den franska. Till det så lockade den franska maten, och alla osedda historiska platser vi gärna ville uppleva…
Nu när vi ligger i Lissabon och börjar blicka framåt så känner vi att här i Portugal så står man vid ett vägskäl på nytt. Man kan välja att gå över till Karibien eller så kan man sladda in i Medelhavet.
Karibien är på flera sätt lockande, men samtidigt har vi förstått att många platser är exploaterade idag och inte alls så exotiskt som vi vill tro. Men vi har kanske fel… Och därtill så kommer man ju väldigt långt bort från Sverige om man tar sig dit. Allt blir dyrare, särskilt om man måste hem…men även en sak som försäkringar (det är många gånger så dyrt så många seglar oförsäkrade) samt att om det händer något med båten och vi behöver köpa utrustning så är den sjukt mycket dyrare där borta, än hemma i EU.
Så för vår del så siktar vi mot Medelhavet med målet (fast det är inte hugget i sten) att nå Grekland till nästa höst. Fördelarna med att segla inom EU är påtagliga. Detta erfar vi inte minst när vi träffar engelsmän som långseglar, och som nu darrar på läppen inför stundande Brexit.

Och att lätt kunna hoppa på ett flyg och ta oss hem inom några timmar är för oss viktigt. Det kan vara för egen hälsa eller något som berör vår familj. Vi har ju som de flesta vet en stor härlig skara av barn och barnbarn. Och även om de lever självständiga liv och vi inte finns i deras vardag, så känns det gott att kunna släppa allt utifall något händer.
Sen så har vi helt klart ett annat skydd som EU-medborgare, vi har rätt till akutvård framför allt, och det är enklare att skicka paket då det inte är några tullar inom EU-Land. Och därtill så finns det ju en massa trevligt att upptäcka på ”hemmaplan” innan man eventuellt tar sig ut i resten av världen…
Men nog om det, för det vi ville komma till är att förutom Grekland som mål, så sneglar vi ju lite på olika alternativ på vad vi vill upptäcka därefter. Vi har ju (som vi berättat tidigare) tittat på att besöka Ryssland…men efter lite närmare kontroll så är byråkratin kring seglande besökare inte kanske omöjlig…utan snarare obefintlig. Att kort besöka St Petersburg (vid Östersjön) med sin segelbåt är rätt enkelt…men att ta sig upp från Svarta Havet och befinna sig en längre tid på rysk mark (eller flod) verkar vara mycket svårt att få tillstånd för… Så vi har väl lite släppt den tanken…
Däremot i vårt reserch-arbete så sprang vi på en annan sak som vi nästan gör i byxorna för av glädje…

Vi funderar nu på om vi ska hälsa på familjen Norberg i Gammalsvenskby i Ukraina. Ja det är precis vad det låter, en svenskby bestående av ättlingar från Sverige som bodde på den estländska ön Dagö (som på den tiden tillhörde Sverige). År 1781 så påbörjade omkring 1000 svenskar sin 9-månaders långa vandring till Svarta Havet där endast 135 svenskar kom fram levande. Och där fann de inte alls de utlovade husen och den bördiga jorden… Men de byggde upp sin svenskby där intill stranden av floden Dnepf.

I över hundra år så hade ingen där kontakt med Sverige men de höll ändå hårt på sina svenska traditioner. Men i slutet på 1800-talet så etablerades kontakt och det har sedan dess skett en del in och utvandring mellan Sverige och Gammalsvenskby, främst med Gotland. Och svenska talas det ännu, fast inte av så många längre. För 30-40 år sedan fanns det människor som prenumererade på svenska tidningar. Idag har Gammalsvenskby 150-200 personer med svensk ursprung. Och en av familjerna heter Norberg och besöktes av Staffan Heimersson år 2014. Han skrev då ett repotage (länk till denna) i tidningen Senioren (ja nu får ni inte tro vi har blivit så gamla att vi läser den dagligen)…och onekligen så blir vi sugna på att segla upp i floden Dnepf och besöka denna plats. Och då vi är Norbergare själva så skulle det vara fantastiskt kul att besöka Gammalsvenskbyns Norbergare och skaka hand med dem.
Rent seglingsbart så är resan inga bekymmer alls…inte ens särskilt långt från Grekland (Från Istanbul är det ca 400 sjömil).


Så nästa steg är att ta reda på om dessa Norbergare på något sätt är släkt med oss…det behöver de ju inte vara fast vi delar samma efternamn. Och därför hoppas vi på att Kaptens farbror Peter kan ge oss en hint om han i sin släktforskning har funnit några Norbergare som bott på Gotland alternativt Dagö… För visst vore det en häftig känsla om de dessutom skulle vara släkt med oss.
Klart vi ska dit!
Men den som lever får se!
(mer läsning om Gammelsvenskbyn finns på wikipedia)
Skepp o Hoj!


