Kategori: segling och annat

Vänner som lämnar…

projektsunshine2 kommentarer
(…det börja närma sig sjösättning för vår vän…och vi blir kvar här på varvet…)
 
Att vara lätt som en fjäder kan ha sina fördelar (om man tycker om höjder vill säga…) för då kan man få klättra i andras master också…
 
Nu har det snart gått ett år sedan vi första gången mötte vår norske gode vän Öivind, hans matros Birk (en lurvig sak på fyra ben som säger voff) och den vackra träskutan Vaare. Sedan Middelburg i Holland har vi följts åt hyggligt frekvent…det innebär att vi rört oss ungefär i samma vatten, men inte nödvändigtvis i samma hamn samtidigt eller att vi ens haft samma seglingsdagar… Men ofta har det blivit så, att vi ställt väckarklockan samtidigt i ottan, för att våra båtar strax därpå har fått smyga sig ut ur hamn. Många av våra absoluta underbaraste ögonblick har vi delat tillsammans…ibland ute på havet, där vi mött turkost stilla vatten och delfiner under en värmande sol…eller där vi i hamn efter en lång seglingsdag njutit av solnedgången tillsammans…
 
Fullt så glamoröst ter sig inte livet på ett varv, även om det kan vara lite småromantiskt här med. Vi har ju alla olika stort behov av service och underhåll av våra båtar…och för oss så blev det ju inte alls så snabbt fixat med Wilma. Nä minsann trodde vi inte att det skulle bli ett motorbyte också när vi bokade plats på varvet…
 
Och nu har vi då kommit till den stund då vår norske vän är klar med service och underhåll på sin båt – medan vi inte alls är klara för sjösättning än. Det blir som brukligt några hektiska timmar precis kring sjösättning. Så innan subliften kom och för att hissa Vaare upp från sin pallning, så passade vi på att hissa upp Styrman Pimpsten i Vaares masttopp.
Styrman Pimpsten uppe i masttoppen…
 
Att lotten fallit på Pimpsten beror nog i det närmaste på viktskillnaden. Hon är lättast av alla i denna triangelkonstellation…för på Vaares mast finns inga steg och vi har bara tillgång till ett fall (om man inte ska börja krångla med segel och annat). Så med två stadiga män nere på däck så hissas Pimpsten upp i toppen likt Lönnebergas Ida gjorde.
 
Topplanternan hade krånglat en tid, misstänkt glapp och nu tyckte vi läget var perfekt för att laga…innan subliftens framfart. 
 
Ja och med lanternan fixad så lyftes Vaare i ett par stroppar av den enorma subliften…och då kunde målning ta vid. Där pallningen stått så har man inte kommit åt att måla…och nu fanns lite tid innan sjösättningen att måla dessa fläckar. Kapten stod till tjänst för en sista handpåläggning på Vaare…(Detta hände igår..Vaare har hängt i sina stroppar under natten…)
…och Kapten fick ligga…nu när vi kom åt ytorna där pallningen stått så kunde vi slipa och måla på fläckarna…
 Rafael och hans gamla pappa lyfter Vaare…men Wilma får vänta…
 
Och så idag, så kommer då vår väns båt att sjösättas. Och så seglar vår vän vidare och vi blir kvar. Så får vi se när vi ses igen… 
 
Men glada blev vi när vi fick förfrågan på om vi ville segla med över floden Tejo, över till Lissabon. Jo ja tack gärna. Med blästersand i näsborrarna sedan månader tillbaka och med ett enormt längtande och trånande efter havet. Så gör man nästan vad som helst för en dag på havet. Så i eftermiddag vid högvattnet så kommer vi faktiskt få komma ut och åka båt. 
 
Sen på andra sidan floden, så blir det farväl och stora kramar, innan vi tar oss tillbaka till varvet och Wilma. 
 
Det är många av våra varvsvänner som hunnit sjösätta och som lämnat oss nu…det känns nu som vi verkligen har lust att bli klara. Men färgen målar inte sig självt utan jobbet måste bli gjort. Och vi vill verkligen passa på att göra ett gediget jobb nu när vi ändå står uppe på land. Havet finns säkert kvar till vår sjösättning också…
 
Vi önskar vår gode vän en god jul och fair winds.
 
Vi kan för vårt inre se leendet på hans läppar när han seglar ut ur floden Tejo och sätter kurs mot Algarve.
 
Avundsjuka???
 
Nä – inte alls! (hmmpfff…)
 
Fair Winds! Vår gode vän lämnar oss idag…
 
Skepp o Hoj!

Ett av argumenten…

projektsunshineLämna en kommentar
(…till att måla Wilma vit på skrovsidorna…)
 
Obs…vi spottar ur oss blogginlägg som en bättre uttagsautomat på Gekås i Ullared…missa inte förra inlägget där vi dessutom bjuder på hemmagjord film…
Man ser en viss likhet i skrovform och färgsättning mellan Wilma på bilden ovan och…
…den här båten. Även den en Colin Archer, räddningsbåten Biskop Hvoslef som tjänstgjorde mellan 1933 och 1965 (bild lånad från Wikipedia)
 
Amora, Portugal
 
I samband med vårt upprop om vilken färg Wilmas skrov ska ha i framtiden så har det kommit lite kloka tankar kring Wilmas historiska arv. Ja och då syftar vi inte på Wilmas egna förhållandevis korta liv, utan på arvet från hennes förfader Colin Archer.

Wilmas är av båttypen Colin Archer. Hon har alltså fått namn efter sin konstruktör. Och den där Colin var ingen dumskalle precis…

Han föddes 1832 i Larvik i Norge av skotska föräldrar, därav hans engelskklingande namn. Han var en begåvad liten gutt, duktig i matematik. Och han fick efter sin skolgång arbete som snickare på ett skeppsvarv. Senare for han till Australien där han kom att stanna i flera år. Men år 1861 så återvände han till Norge på grund av sin faders sviktande hälsa. Då var han ekonomiskt tryggad och han ville göra karriär som konstruktör för mindre båtar. Så han läste in den saknade kunskapen och så började hans bana som båtkonstruktör och båtbyggare.

Colin Archer var känd för att rita och bygga mycket sjödugliga båtar. Och en dag så var den norske läkaren Oscar Tybring ute och gick i stormigt väder vid havet. Han blev då vittne till en båt som förolyckades ute på havet. I sin förtvivlan över att inte kunna göra något så startade han föreningen Norsk selskab till de skibrudnes redning, det som senare kom att bli Sjöräddningssällskapet. Och man bad Colin Archer konstruera en båt grundad på hans sjövärdiga lotsbåtar, som kunde bistå fiskeflottan när de hamnade i nöd.

 Och år 1893 så sjösattes den första båten och den fick namn efter sin konstruktör. Colin Archer (RS1) blev känd år 1894 då skutan räddade 36 människor från att förolyckas utanför Varangerhalvön. Efter detta så följde beställningar på fler räddningsbåtar och dessa blev stationerade runt den norska kusten.

 

Colin Archer himself…( Bild lånad från Wikipedia…)

Wilma är en säker och sjöduglig båt. Hon tål mycket och klarar riktigt tuffa förhållanden ute på havet. Wilma är till viss del lite omritad i aktern, för att få ett bättre släpp och därmed bättre seglingsegenskaper.

Så detta är orsaken till varför skrovformen på Wilma ser ut som den gör. Och de gamla räddningsbåtarna var vita i skrovet, inte sällan hade de en röd dekorlinje under relingen. Och det är till bakgrund av detta som flera av våra följare har röstat på att Wilmas skrov även fortsättningsvis ska vara målad vit. Och då hennes brädgång är röd, så liknar hon ju originalbåtarna även färgmässigt.

Vi fick ett youtubeklipp länkat till oss av vår engelska vän John, där man får se en Colin Archer in action segla i hårt väder. Vi lägger upp länken här (i slutet av blogginlägget)…se och njut. Således kan säkert alla förstå att Wilma varken är eller någonsin kommer att bli någon snabbseglarbåt. Vi är som regel alltid sist till hamn…men i gengäld tar hon oss säkert igenom alla oroliga vatten och väder. Wilma tål det mesta!

 

En bild från Wilma när hon ligger på en hård kryssbog…

 

Så sett utifrån denna bakgrund, så väger valet av vitt skrov lite tyngre än rött. För vi är stolta över hennes historia och för sin fina sjöduglighet. För är vädret riktigt illa, storm och piskade sjö, så är sannolikt Wilma som en Colin Archer-båt den båten av alla som klarar sig bäst. Då kan snabbseglarbåtarnas ägare stå där med sina långa näsor och kanske havererade båtar.

Det viktigaste är att komma fram till nästa hamn säkert, inte nödvändigtvis att vara först. Tycker vi.

Se gärna filmen och kanske kan ni precis som vi, se likheten mellan Wilma och denna båt såväl konstruktions- som färgmässigt. Vi känner igen oss i hur Wilma rör sig i vattnet när vi har grov sjö…Varsågoda:

 
Skepp o Hoj!
 
(ps. Colin blev en gammal man, 89 år)

Färgfrågan fortsätter…

projektsunshine2 kommentarer
(…vi tackar för härlig respons…läget är ungefär fifty-fifty…)
 
 
Amora, Portugal
 
Frågan om Wilmas färg fortsätter. Vi har fått många reaktioner såväl över blogg, facebook, messanger och muntligen…och vi uppskattar att det står ungefär 50/50 mellan om man tycker Wilma ska ha rött eller vitt skrov…
 
Ska vi försöka oss gissa till ett mönster så kan vi ana att de som känner till och minns Wilmas första färg på skrovet, racerbilsgrön, verkar tycka att rött skrov är att föredra framför vitt…men det kan ju såväl bara vara slumpen.
 
Idag blev Wilma vit (även det temporärt) då vi strök ännu ett lager med grundfärg…så det går att fortsätta ge sin syn på saken samt önska… Själva tar vi in och lyssnar på allas önskemål och argument…för även om vi på slutet gör precis som vi själva vill och känner. Så känns det berikande och lärorikt att ta till sig det ni har att berätta…det är så ofta man i livet gör saker av gammal vana, och följer de oskrivna lagarna, det förväntade…utan att reflektera över varför.
 
 
Idag dök vår fantastiska vän Yolanda upp  här på varvet, hon har kommit hit för segla tillsammans med vår gode vän norrmannen… Styrman slog till på stort och hittade en hårborste ombord…och det blev den såkallade donuts-frillan…
Den blev rätt stor…så den kunde fungera som nödkit för trötta, som en slags mobil huvudkudde…

…snyggast var nog frillan sedd ovanifrån…fast det var nog ingen som såg frisyren från det hållet annat än Pimpsten själv (i spegeln)…
 
Det här med att försöka göra sig vacker när man bor på båt är ett kapitel för sig…det är helt lönlöst…saltstänk gör att du ser ut som en panda runt ögonen efter ett par timmar…och mascaran är att jämföra med ett mordvapen. Det är större sannolikhet att man petar ut ögonen på sig själv än att solen går ner i väster… Och likaså med frisyren…snyggast frisyr får man i mössa, långt nerdragen över öronen…
 
Vi fick en fantastisk afton med våra vänner…och ännu en gång blev vi bortskämda med god mat och dryck ombord på vår väns båt…efter middagen rullade vi över hamnplan hem till Wilma. 
 
Ja och så har vi ju kommit in i självaste julveckan…så vi har julpysslat ännu lite mer. Och så passade vi på att göra en film för att önska våra följare en riktigt god jul. Kanske lite tidigt tänker ni…men vi räknar med att ingen har tid att ägna sig åt oss på självaste julaftonen. Så här kommer vår julhälsning från oss till er…
 
Ha en fantastiskt trevlig jul, var än du är…och sitter du ensam så är det bara att höra av sig till oss…vi gör inte så mycket här i sanden på varvet…så vill någon röra runt i dammet så är ingen gladare än vi. Skicka ett PM i kommentarsfältet, så får du telefonnumret…
 
Här kommer filmen;
 
 
Skepp o Hoj!

Vi behöver er hjälp!

projektsunshine18 kommentarer
(…vi blev lite ambivalenta efter flera glada tillrop om Wilmas temporära färg…)
 
 
Observera, det är två inlägg för dagen... 
3:e adventsfika fick bli utomhus i solen…
 
Amora, Portugal
 
Vi håller på att måla grundfärg på skrovet ovan vattenlinjen. För att lättare se varje nytt lager så byter vi färg…först blev båten grå…
 
 
För att nästa varv bli röd…
 
 
Och lagret därefter kommer bli vitt. Efter det så ska en sealer läggas och därefter topcoat (topplack) där vi själva tänkt oss vit kulört…
 
Nu när vi målade båten röd så kom det förbi människor, såväl kända som okända, som utbrast glädje över den fina röda färgen. Och när vi berättade att det bara var Jotamastic, dvs grundfärg, så såg de lite besvikna ut. Och när en helt okänd man går förbi på rätt långt avstånd och ropar till oss och kör upp en uppskattande tumme mot den portugisiska himlen så fick vi lite att tänka på…
 
Den röda färgen går ju jättefint mot vår brädgång som också är röd…samt att Wilmas segel är röda…och vi tänkte plötsligt utanför boxen. Skulle hon kanske ha rött skrov denna gång? Nackdelen kan ju vara att en mörkare nyans kan skapa lite varmare inomhustemperatur på sommaren…men å andra sidan så är däcket betydligt ljusare nu än tidigare (ljusgrå). Så det är kanske sak samma…
 
Innan vi släpper frågan helt och innan vi kommer så långt så det är dags att måla på topcoat, så vill vi därför ta hjälp av er läsare.
 
Vad tycker ni? Ska Wilma bli en röd båt med röda segel? Eller en vit båt med röda segel?
 
Var med och tyck till. Skicka en kommentar genom att trycka på kommentarsknappen (glöm inte godkänna ”jag är ingen robot-knapp”). Det går bra att vara anonym. Men var medvetna om att ert svar inte syns förrän vi godkänt kommentaren, det vill säga när Pimpsten varit inloggad och hunnit behandla de svar som kommit in.
 
Hjälp oss i vårt ambivalenta tillstånd…men oavsett resultat så borde ju alla våra danska vänner vara mycket glada för ett vitt skrov…för rött och vitt är ju Danmarks färger. Och vi tycker vi gör klokt i att ta andra till hjälp när vi hamnade i detta lilla delikata bekymmer…
 
Så tyck till…VITT SKROV eller RÖTT SKROV är frågan. Wilmas segel är röda, samma nyans som brädgången…
 
Skepp och Hoj!
 
 
 

Zero Waste

projektsunshine6 kommentarer
(…nja…så duktiga är vi inte…men på god väg i vart fall…)
 
 
Amora, Portugal
 
Det finns en växande rörelse, där människor går in för att minska sitt avfall. Vi har ju flertalet gånger här på bloggen skrivit om bekymret med all plast som hamnar i haven. Och som vittnen till allt skräp, så har det fått oss att fundera över vår egen nedskräpning. Här i Portugal så finns det inte bara en massa skräp i vattnet, utan vägrenar och diken är också fulla med skräp. En sorglig syn…
 
Allt detta skräp hamnar ju tillbaka på oss själva förr eller senare. Forskare har bland annat funnit valar med så många plastpåsar i magen, att det tillslut inte fått plats någon mat. I mars månad 2017 strandade en val utanför norska Sotra och man fann 30 plastpåsar i valens mage. Så ska vi ha några fiskar i haven och på vårt matbord i framtiden så måste haven få hjälp. Och det enda sättet är att minska den totala användningen av plast.
 
Några saker som en zero-wastare gör är att alltid ha med sig tygkasse till affären när man handlar…
 
Man försöker handla så mycket lösvikt som möjligt istället för färdigförpackat, så man kan ta med sig sin egen fruktpåse (finns tygpåsar att köpa till detta).
 
Eller om du går till bagaren, så har du med dig ett örngott (perfekt brödpåse) att få ditt bröd i.
 

Praktisk och snygg fruktpåse att ha med sig till mataffären…
 
Ofta får vi plast när vi kanske inte ens tänker på det…som exempel när du blir serverad dryck med ett sugrör på restaurangen. En zero-wastare ber alltid om att få bli serverad utan sugröret.
 
Och sen…alla dessa take-away muggar och annat emballage…vi blir så trötta…de finns överallt i naturen. 
 
För vår del så lever vi ju betydligt mer miljövänligt sedan vi började långsegla. Vi är inga galet nördiga miljönissar, utan vi har väl varit så som de flesta av oss är mest. Men nu i en kombination av att se skräpet med egna ögon samt att det för oss ligger en ekonomisk vinning i att hålla nere våra kostnader, så blir vi ju på kuppen miljöhjältar, woop woop!
 
Således så är det mycket större sannolikt att vi fyller en kaffetermos om vi ska cykla på utflykt, än att vi köper en take-away-kaffe i engångsmugg. Och när vi går ut och fikar, så väljer vi ställen som serverar kaffe ur porslin eller glas…
 
Vi tar alltid med egna bärkassar till mataffären, återanvändingsbara…faktum är att på många ställen ute i Europa så finns det inte längre bärkassar att köpa i kassan. Jo, det finns nog…men du får betala ett hutlöst högt pris (har sett pris på såväl 5 och 10 kr för en vanlig plastpåse) och du får samtidigt onda ögat av kassörskan. Vilket gjort att människor på dessa ställen lärt sig ta med sig egen kasse att bära hem sin mat i.
 
Bakom denna radikala förändring ligger ett EU-beslut om att alla dess medlemsländer måste minska plastanvändningen av bärkassar…men i Sverige har det varit svårt att få genomslag, då svenskarnas köpmönster mycket bygger på en slit-o-släng-mentalitet. Vi rycker en plastpåse i farten av gammal vana när vi kommer fram till kassan…vi hinner inte…vi kom inte ihåg att ta med egen…vi bryr oss inte… Ursäkterna är många till varför det tar sådan lång tid att ställa om i Sverige.
 
Haven är fulla av plast och inte minst plastpåsar från matbutikerna…bild härifrån
 
Själva så lägger vi bara ibland frukt och grönsaker i fruktpåsarna som erbjuds…och har vi gjort, så väl hemma så återanvänder vi påsarna både en och två gånger innan de slängs. Man måste inte ha en påse till tre apelsiner…
 
Och så köper vi så gott som aldrig petflaskor…vi dricker inte läsk och vatten håller så hög kvalitet i Europa att vi använder kranvatten. Ska vi på utflykt så tar vi med oss en vattenflaska hemifrån…
 
Vårt senast miljösteg är att vi ombord numera bara använder disktrasa av tyg…vi fann ett fantastiskt material från en föredetta morgonrock av kräppat bomullstyg, fantastisk uppsugningsförmåga. Så det blev tygtrasor till kaptens verkstad samt några disktrasor till ruffhäxan. Disktrasorna tvättas och återanvänds såklart…
 
Och vi tar ju som regel aldrig hem mat på take-away…så det blir inga pizzakartonger eller kebablådor i vårt kölvatten…
 
Så har du inte hört talats om Zero Waste-rörelsen så lär du så säkert göra inom kort. Och vill du veta mer så är det bara att googla på namnet zero waste, så kommer det upp många intressanta sidor…inte minst från andra bloggare som ger förslag på hur man kan minska sin plastanvändning. Det är inga flummiga människor som väljer att plastbanta, utan ofta unga och välutbildade personer som vill bidra till en bättre framtid för våra kommande generationer. Det har till och med börjat dyka upp förpackningsfria matbutiker…
 
Vi återkommer i temat och då ska vi redovisa för vår CO2 förbrukning för år 2017, som vi lovat tidigare att göra. Vi flög ju hem en gång under året, vilket är den stora plumpen i protokollet. Men vi valde i vart fall att ta tåget mellan La Rochelle och Zurich i somras…vilket var bra. Synd bara att tåg är så dyrt…det stör oss lite…
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 
 

Barndomens dofter och smaker…

projektsunshine2 kommentarer
(…och en fundering på om man kan äta bondkakor ute till sjöss…)
 
Favoriten…sen 50 år tillbaka…vissa ränder går aldrig ur…
 
Amora, Portugal
 
Ja då var det bara en vecka kvar till jul. Det var minsann ett år till att gå snabbt… Och allt är ju väldigt nytt för oss att så här inte längre träffa familj och vänner på julen. Det är säkert som många förstår mest stress, dyrt och krångligt att försöka ta sig iväg någon längre sträcka när det är jul. För alla andra har ju också samma mål…att söka upp sina nära och kära för att fira jul ihop. Det är lite galet kring juldagarna…
 
Så i år så ska vi fira jul här i sandtaget (i blästersanden) i Amora. Vilken tur då att det kom en låda hitskickat ända från Sverige, fylld med barndomens dofter och smaker. Det var Styrmans Pimpstens omtänksamma syster som stått hemma i Nyköping och bakat…och i paketet så fanns förutom kakor och lussekatter även sill, anjovis, kryddor, julknäcke, glögg, nubbe, aladdinask medmera…
 
Vi hann knappt få upp lådan förrän vi värmde på lite glögg, kokade kaffe och åtnjöt lussebullarna. För de hade lagts i frysta för att klara transporten ner till Portugal. De var förvånandsvärt saftiga trots sin långa färd genom Europa…och det kan vi säga…att i syrrans bullar så snålas det inte med saffran. Dofterna spred sig i Wilma bara vi öppnade påsen…Gaaah! Så GOTT!
 
Sen måste vi ju komma till kakorna…det är så att Styrman älskade bondkakor som barn…ja även som vuxen också men hon har inte fört traditionen vidare att baka just dessa bondkakor. Men vår mammas kokbok finns nu i systerns ägo…och i den kokboken så bor alla barndomens recept. Och kanske att man blir lite mer nostalgisk med åren, för under många år så har dessa recept inte alls ägnats någon större tanke.. Däremot nu…
 
Bara att förnimma smakerna från mormors äppelris eller mammas krusbärskräm…och för all del kakorna och då speciellt bondkakor…får ju nackhåren att resa på en…  Så att kunna fiska upp godsaker ur en hitskickad låda fylld med barndomens minnen är inte alls som att kunna gå och handla dessa i affären. Nä detta är äkta vara!
 
Och här i Amora kan vi ju inte ens gå och handla den sedvanliga julmaten…julknäcke…här vet de ju knappt vad knäckebröd är över huvudtaget. Och Aladdinask kan ju bara en svensk förstå…ingen här skulle förstå varför det är så viktigt med just en Aladdinask – för chokladaskar finns det ju av andra varianter här. Ja det här förstår ni säkert alla…men helt klart så blir dofter, smaker och minnen allt viktigare med åren…i vart fall för oss.
 
I mammas gamla kokbok finns….
 …receptet på bondkakor! (och nu ligger bilden på bloggen så Styrman kan komma åt det framöver ifall hon någon gång skulle bli med ugn igen…)
 
Ja och så kan man väl undra varför det heter bondkakor…dessa hade ju bättre passat styrmans tidigare liv, då hon traskade omkring på en lagårdsbacke dagarna i ända… Men å andra sidan så lagade hon sjömansbiff redan på den tiden. Så det är nog helt ok att äta bondkakor ute på havet. Och äta sjömansbiff på landbacken… 
En låda fylld med godsaker…
 
Så ett stort fantastiskt tack till systern för alla godsaker…Tack tack! Och till er andra som också har skickat oss gosaker hit till Amora… Vi finner knappt ord… En sak är nog klar dock… Att nu kan julen få komma…så vi kan åtnjuta alla godsaker och vi får krafter för att segla vidare under 2018. Och inte blev det sämre av att vi gick in och kollade vädret för kommande vecka…kanske inte så varmt om dagarna men definitivt målarväder…
Så nu ska vi måla på så vi snart kommer i vattnet och vi kan fortsätta rapportera från andra platser än från sandhögen i Amora i Portugal…
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 

Ett tänkbart mål!

projektsunshine4 kommentarer

(…vi funderar på att segla till Gammalsvenskby…och glida upp i vackra floden Dnepr och säga hej!)

 Vi kommer snart segla förbi här på vår väg in i Medelhavet…
 
Amora, Portugal

Många långseglare har stakat ut sin resväg redan innan de kastade loss. För vår del har vi aldrig haft något hugget i sten. Vi tar det lite som det kommer, men visst, några tankar kring vart vi vill styra vår kosa har vi ju haft.

 Första målet var att komma till Portugal. Sen exakt vilka hamnar eller väg för att ta oss dit har inte varit så noga, ofta blir det små avgöranden på slutet som får oss att välja antingen den ena eller den andra vägen. Som till exempel att man kan välja att gå engelska kanalen ner mot Portugal antingen längs med den engelska sydkusten och sen ett ben över mot Bretagne eller norra Spanien. Eller så kan man välja att gå hela vägen längs med den franska sidan.

 Vi valde att gå längs med den franska sidan kanske för att vi varit i England så många gånger att varken fingrar eller tår räcker till för att räkna gångerna. Och för att hamnarna är betydligt dyrare på den engelska sidan än den franska. Till det så lockade den franska maten, och alla osedda historiska platser vi gärna ville uppleva…

 Nu när vi ligger i Lissabon och börjar blicka framåt så känner vi att här i Portugal så står man vid ett vägskäl på nytt. Man kan välja att gå över till Karibien eller så kan man sladda in i Medelhavet.

 Karibien är på flera sätt lockande, men samtidigt har vi förstått att många platser är exploaterade idag och inte alls så exotiskt som vi vill tro. Men vi har kanske fel… Och därtill så kommer man ju väldigt långt bort från Sverige om man tar sig dit. Allt blir dyrare, särskilt om man måste hem…men även en sak som försäkringar (det är många gånger så dyrt så många seglar oförsäkrade) samt att om det händer något med båten och vi behöver köpa utrustning så är den sjukt mycket dyrare där borta, än hemma i EU.

 Så för vår del så siktar vi mot Medelhavet med målet (fast det är inte hugget i sten) att nå Grekland till nästa höst. Fördelarna med att segla inom EU är påtagliga. Detta erfar vi inte minst när vi träffar engelsmän som långseglar, och som nu darrar på läppen inför stundande Brexit.

 Vi trivs med att segla i Europa… (tack Blackpearl of Sweden för bilden)

 Och att lätt kunna hoppa på ett flyg och ta oss hem inom några timmar är för oss viktigt. Det kan vara för egen hälsa eller något som berör vår familj. Vi har ju som de flesta vet en stor härlig skara av barn och barnbarn. Och även om de lever självständiga liv och vi inte finns i deras vardag, så känns det gott att kunna släppa allt utifall något händer.

 Sen så har vi helt klart ett annat skydd som EU-medborgare, vi har rätt till akutvård framför allt, och det är enklare att skicka paket då det inte är några tullar inom EU-Land. Och därtill så finns det ju en massa trevligt att upptäcka på ”hemmaplan” innan man eventuellt tar sig ut i resten av världen…

 Men nog om det, för det vi ville komma till är att förutom Grekland som mål, så sneglar vi ju lite på olika alternativ på vad vi vill upptäcka därefter. Vi har ju (som vi berättat tidigare) tittat på att besöka Ryssland…men efter lite närmare kontroll så är byråkratin kring seglande besökare inte kanske omöjlig…utan snarare obefintlig. Att kort besöka St Petersburg (vid Östersjön) med sin segelbåt är rätt enkelt…men att ta sig upp från Svarta Havet och befinna sig en längre tid på rysk mark (eller flod) verkar vara mycket svårt att få tillstånd för… Så vi har väl lite släppt den tanken…

 Däremot i vårt reserch-arbete så sprang vi på en annan sak som vi nästan gör i byxorna för av glädje…

 Familjen Norberg i Gammalsvenskby (bilden lånad från repotage i tidningen Senioren, länk finns nedan)

 Vi funderar nu på om vi ska hälsa på familjen Norberg i Gammalsvenskby i Ukraina. Ja det är precis vad det låter, en svenskby bestående av ättlingar från Sverige som bodde på den estländska ön Dagö (som på den tiden tillhörde Sverige). År 1781 så påbörjade omkring 1000 svenskar sin 9-månaders långa vandring till Svarta Havet där endast 135 svenskar kom fram levande. Och där fann de inte alls de utlovade husen och den bördiga jorden… Men de byggde upp sin svenskby där intill stranden av floden Dnepf.

 Välkommen till Gammalsvenskby…tack tack…vi kommer, men det tar sin tid att åka dit…(Gammalsvenskbyn är idag en del av staden Zmiivka)

 I över hundra år så hade ingen där kontakt med Sverige men de höll ändå hårt på sina svenska traditioner. Men i slutet på 1800-talet så etablerades kontakt och det har sedan dess skett en del in och utvandring mellan Sverige och Gammalsvenskby, främst med Gotland. Och svenska talas det ännu, fast inte av så många längre. För 30-40 år sedan fanns det människor som prenumererade på svenska tidningar. Idag har Gammalsvenskby 150-200 personer med svensk ursprung. Och en av familjerna heter Norberg och besöktes av Staffan Heimersson år 2014. Han skrev då ett repotage (länk till denna) i tidningen Senioren (ja nu får ni inte tro vi har blivit så gamla att vi läser den dagligen)…och onekligen så blir vi sugna på att segla upp i floden Dnepf och besöka denna plats. Och då vi är Norbergare själva så skulle det vara fantastiskt kul att besöka Gammalsvenskbyns Norbergare och skaka hand med dem.

 Rent seglingsbart så är resan inga bekymmer alls…inte ens särskilt långt från Grekland (Från Istanbul är det ca 400 sjömil).

 Gammelsvenskby som ingår i staden Zmiivka befinner sig vid den röda droppen på bilden…en lagom semestertur från Grekland under en sommar…
 Här intill den norra stranden av floden Dnepr finns Gammelsvenskbyn…

 Så nästa steg är att ta reda på om dessa Norbergare på något sätt är släkt med oss…det behöver de ju inte vara fast vi delar samma efternamn. Och därför hoppas vi på att Kaptens farbror Peter kan ge oss en hint om han i sin släktforskning har funnit några Norbergare som bott på Gotland alternativt Dagö… För visst vore det en häftig känsla om de dessutom skulle vara släkt med oss.

 

Klart vi ska dit!

 

Men den som lever får se!

(mer läsning om Gammelsvenskbyn finns på wikipedia) 

Skepp o Hoj!

 

 

 

-Are you ready?

projektsunshineLämna en kommentar
(…det var inte tuppen som väckte oss, dock vår gode vän John…)
 
Observera, det är två inlägg för dagen!
Ja så här ser man ut nyvaken…
 
Amora, Portugal
 
Ja klockan var gott och väl nio på morgonen, så vår vän var inte ute oförskämt tidigt. Men han knackade på och undrade när vi var klara för att åka till Jotuns stora färglager här i Lissabon. Nyvaken Styrman tittade ut och han fångade henne på bild. 
 
Vi är mycket glada och tacksamma för vår vän John, inte bara för att han skjutsar oss till färgaffären. Utan för att han är en trevlig och lättsam man som vi gärna spenderar tid med. När man är med John så skrattar man ofta…den bästa medicin mot alla åkommor i världen.
 
Vi var strax i våra kläder och iväg. Efteråt stannade vi sedvanligt och bjöd på en toast o kaffe… Så nu har vi mer Jotamastic att måla upp. Och för den som klarar av att hålla ögonen från annat än snygga Pimpsten på bild, så ser man att Wilma fått ett nytt lager färg på sig ovan vattenlinjen. Jo det går framåt…
 
Skepp o Hoj!

Slipa och måla…

projektsunshineLämna en kommentar
(…ny fas inledd…och vi börjar kunna se slutet på denna ökenvistelse…)
 
Kapten slipar Wilmas skrov ovanför vattenlinjen…
 
Amora, Portugal
 
Känslan är onekligen god så här med motorn teststartad och körd. Skönt att lägga det betinget åt sidan för att istället fortsätta med målningen där vi senast lämnade den. Det kanske inte verkar vara så mycket kvar, men det är en hel del lager att lägga. Först har Kapten slipat sidorna ovanför vattenlinjen. Men därefter ska vi på med rätt många lager Jotamastic (ja vi lovordar denna färg nästan lika mycket som Rocna-ankaret). Nu när vi står på land så vill vi passa på att göra ett gediget jobb, så vi slipper att plocka upp henne för underhåll på några år…
 
Det som gör det lite trixigt är att vi har halva däcket kvar att göra också, och vi måste leka ”inte-nudda-mark” när vi ska in och ut ur båten. Vi får kliva på sittbrunnsramen så det blir att klänga som en apa från stegen till ramen och därefter ta elefantklivet till nedgångsluckan (våra barnbarn hade sannolikt älskat att var på båten nu).
 
Vi pratade med Rafael, varvsägaren, igår. Vi pratade om när vi kan tänkas göra ett andra lyft. När vi lagt bottenfärg så vill vi ha Wilma ompallad så vi kan spackla upp och måla de ytor där pallningen stått. Rafael kom med en mycket klok synpunkt.
 
-När ni har målat bottenfärg och ni har sidorna ovan vattenlinjen klar…så måste ni låta färgen sätta sig ordentligt…nu på vintern så torkar det inte så fort…
 
Och så pekar han på båten bredvid som bär det lustiga namnet Dad´s Mistress. Och på sidorna av den båten så ser man tydliga avtryck från banden från subliften. Rafael fyllde i;
 
-Er båt är så tung så det kommer bli märken i skrovet om ni inte väntar tillräckligt länge…så ha inte bråttom… låt färgen härda först…
 
Och med tanke på hur grannbåten ser ut, så har då ju inte vi alls någon lust att få Wilma ful och full med märken direkt efter att vi målat henne fin. Ja ja…man får väl vara tacksam att man ändå är på en breddgrad där man kan måla  och arbeta utomhus hela året om. Men fukten och daggen lägger sig tidigt och målningsfönstret är därför litet. Så det får det ta den tid det tar. Vi ligger i vart fall inte på latsidan utan arbetar på så mycket som fukt och dagg tillåter…
 
Så det blir en jul här på varvet och sannolikt ett nyår också. Och sen nya tag inpå nya året. Detta året liknar i mångt och mycket förra året då vi låg och tryckte i Holland länge. Vi bytte propeller och byggde ankarbox och var hem en sväng till Sverige. Sen lämnade vi Holland någon vecka in i januari. Detta år ser det ut att bli likadant, fast uppehållet blev i Portugal. Den största skillnaden är nog vädret. För i Holland kunde vi inte gå runt i t-shirt om dagarna som vi kan här. Nä där hade vi till och med lite snö och is i kanalerna.
 
Så vi har det nog bortskämt bra ändå…
 
Skepp o Hoj!
 
 

Del 6 Motorbyte

projektsunshine6 kommentarer
(…vi provstartar nya motorn för första gången…)
 
Vi provstartar nya motorn…se hur det gick!!!
 
Amora. Portugal
 
Ja så äntligen så kunde vi provstarta den nya motorn…vi var så klart mycket spända på om det hela skulle fungera smärtfritt från första försök. Se filmen hur det gick… (eller läs nedan filmlänken)
 
(OBS…vi har fått något fel på vår mikrofon så kamerasurret slår igenom…en inställningssak tror vi, vi har bara inte hittat rätt knapp än…ber om ursäkt för taskig ljudkvalitet…)
 
Ja efter diverse storm och strömavbrott och redigering av film så kan vi nu erbjuda den sjätte delen i vårt tema kring motorbytet på Wilma.
 
Allt fungerade perfekt, hon startade snällt och fint på första försök. Det enda vi har egentligen är att skaffa ny avgasslang, då den gamla flirpat upp sig (kaptens uttryck…vet inte om det är ett riktigt ord…). En ny är beställd men nu kunde vi med hjälp av den gamla ändå provköra. 
 
Och den stora frågan var…VAR AXELN RAK????
 
Ja ja män…visst var den rak (fast vi var rätt säkra på saken efter förra testet). Så nu kan vi pusta ut och ägna vår tid till att måla klart båten utvändigt. Och lämpligt nog så har blåsten dragit norröver och åter har vi fina 18 grader och sol på dagarna… Det blir fika och lunch utomhus om dagarna…(om någon undrar så är svaret NEJ. Vi längtar inte hem).
 
Skepp o Hoj!