Midsommarafton.
För er som inte är från Sverige vill jag berätta att midsommar nog är det mest svenska vi har – ett livsbejakande firande av ljuset, sommaren och livet självt. En tid då vi samlas, sjunger och dansar. Som ung följde jag traditionen och plockade sju sorters blommor som jag la under kudden för att drömma om min blivande kärlek…
Läs mer »
Det måste vara minst ett par år sedan jag skrev så många inlägg från Halmstad i rad. Dagarna bara rusar iväg här hemma, och långsamt har tankarna börjat vandra norrut igen – mot Arktis. Inte för att det är dags riktigt än, men eftersom jag nästa gång ska lämna mitt hem i två hela månader känns det rätt att börja fundera. Förberedelser, packning och allt det där som hör till när man ska vara borta en längre tid…
Läs mer »
Jag kan för mitt blekaste inte förstå att jag fyller sextio år idag. Eftersom nästan ingenting jag gör, tänker eller känner, får mig att tro det. Endast födelseåret i mitt pass bevisar min faktiska ålder…
Läs mer »
Jag ville visa Caroline Stockholm, min ungdoms stad och skärgården där jag växte upp. Som ett fint avslut på min födelsedagsresa – min present till mig själv innan jag kliver in mitt nya årtionde och strax därefter flyger upp till Svalbard för en ny period av jobb i Arktis…
Läs mer »
Trodde aldrig att en eftermiddag i Saint-Malo skulle börja med att jag satt med byxorna vid knäna och paniken i bröstet. Genom toalettdörren hör jag plötsligt en smäll och ett kvinnoskrik. Min första tanke var att det kunde vara Caroline jag hört, men rösten var inte hennes – puh – men vänta, det kunde ju vara Annie…
Läs mer »
Här kring Mont Saint Michel är tidvattnet obarmhärtigt. Var sjätte timme byter landskapet skepnad. Som en slags havets rytm andas havet in och ut med stora, långsamma tag. Högvatten – medelvatten – lågvatten – medelvatten. Den oavbrutna rörelsen styrs av månens dragningskraft, och just här är den otroligt stark – vid stora floder upp till 14 meter. Att segla i dessa vatten gör man inte utan att ha tänkt efter. Jag vet av egen erfarenhet…
Läs mer »
I den gourmanska byn Guérande sitter vi på restaurangen och njuter av den mest delikata galetten när jag kallar till mig den unga servitrisen. Eftersom min franska är stapplande höjs ögonbrynen hos mitt sällskap – osäkra som de är på om jag kommer klara situationen på egen hand. De har ingen aning om vad jag vill säga. Men jag håller upp en avvärjande hand så de förstår att inte avbryta. Strax därefter viker sig alla av skratt…
Läs mer »
Något jag noterar så här fyrtio år senare är att jag inte ser några hundar på gatorna i Paris. På den tiden fick man ständigt hålla blicken fäst i backen för att inte av misstag råka trampa i hundbajs. Det sas att var fjärde parisare ägde en hund och så gott som ingen plockade upp några lortar. Så det gällde att sicksacka sig fram på trottoaren…
Läs mer »
Det var tidigt åttiotal. Första gången i Frankrike, första gången i Paris.
Jag var tonåring, nykär, och han tog mig runt på familjens vespa. Hjälm på huvudet, linne och skjorts, gympaskor mot asfalten. Vinden slet i allt medan vi körde genom gator jag inte kände…
Jag slängde fram kinden framför doktorn och frågade:
”Är detta något att oroa sig för?” Han tog fram sitt dermatoskop, tittade länge och sa ett ord jag aldrig hört förut: aktinisk keratos. En solskada. Ett förstadie till skivepitelcancer…
projektsunshine.se 