Jag kan för mitt blekaste inte förstå att jag fyller sextio år idag. Eftersom nästan ingenting jag gör, tänker eller känner, får mig att tro det. Endast födelseåret i mitt pass bevisar min faktiska ålder…
Läs mer »
Jag kan för mitt blekaste inte förstå att jag fyller sextio år idag. Eftersom nästan ingenting jag gör, tänker eller känner, får mig att tro det. Endast födelseåret i mitt pass bevisar min faktiska ålder…
Läs mer »
Jag ville visa Caroline Stockholm, min ungdoms stad och skärgården där jag växte upp. Som ett fint avslut på min födelsedagsresa – min present till mig själv innan jag kliver in mitt nya årtionde och strax därefter flyger upp till Svalbard för en ny period av jobb i Arktis…
Läs mer »
Trodde aldrig att en eftermiddag i Saint-Malo skulle börja med att jag satt med byxorna vid knäna och paniken i bröstet. Genom toalettdörren hör jag plötsligt en smäll och ett kvinnoskrik. Min första tanke var att det kunde vara Caroline jag hört, men rösten var inte hennes – puh – men vänta, det kunde ju vara Annie…
Läs mer »
Här kring Mont Saint Michel är tidvattnet obarmhärtigt. Var sjätte timme byter landskapet skepnad. Som en slags havets rytm andas havet in och ut med stora, långsamma tag. Högvatten – medelvatten – lågvatten – medelvatten. Den oavbrutna rörelsen styrs av månens dragningskraft, och just här är den otroligt stark – vid stora floder upp till 14 meter. Att segla i dessa vatten gör man inte utan att ha tänkt efter. Jag vet av egen erfarenhet…
Läs mer »
I den gourmanska byn Guérande sitter vi på restaurangen och njuter av den mest delikata galetten när jag kallar till mig den unga servitrisen. Eftersom min franska är stapplande höjs ögonbrynen hos mitt sällskap – osäkra som de är på om jag kommer klara situationen på egen hand. De har ingen aning om vad jag vill säga. Men jag håller upp en avvärjande hand så de förstår att inte avbryta. Strax därefter viker sig alla av skratt…
Läs mer »
Något jag noterar så här fyrtio år senare är att jag inte ser några hundar på gatorna i Paris. På den tiden fick man ständigt hålla blicken fäst i backen för att inte av misstag råka trampa i hundbajs. Det sas att var fjärde parisare ägde en hund och så gott som ingen plockade upp några lortar. Så det gällde att sicksacka sig fram på trottoaren…
Läs mer »
Det var tidigt åttiotal. Första gången i Frankrike, första gången i Paris.
Jag var tonåring, nykär, och han tog mig runt på familjens vespa. Hjälm på huvudet, linne och skjorts, gympaskor mot asfalten. Vinden slet i allt medan vi körde genom gator jag inte kände…
Jag slängde fram kinden framför doktorn och frågade:
”Är detta något att oroa sig för?” Han tog fram sitt dermatoskop, tittade länge och sa ett ord jag aldrig hört förut: aktinisk keratos. En solskada. Ett förstadie till skivepitelcancer…
Det blev nästan ett stående skämt. Varje gång Per försökte boka in intervjun befann jag mig någon annanstans: i en långsam boardingkö, längst upp i isen ombord på Freya eller med sand från en afrikansk strand som fortfarande rasslade i ryggsäckens fickor. Men efter drygt ett års väntan lyckades vi äntligen få till den där intervjun…
Läs mer »
Jag är tillbaka i Halmstad – till min bas, där jag möter stillheten och kan landa på riktigt. Kroppen bär spåren av de senaste veckornas äventyr: bland annat har jag i Afrika vadat bland nyfikna citronhajar, flutit viktlös som en kork i en uråldrig saltgruva, sjunkit ner i Ourays varma källor i Colorado med snötäckta berg runt mig, och dragit upp regnbåge ur ishål i trakterna av Glenwood Springs. Men mest av allt har jag träffat så många varma, genuina människor längs vägen – deras leenden, samtal och delade stunder påminner mig om varför jag gör det här…
Läs mer »