I stunder då det händer mycket i livet är det en enorm gåva att vara omgiven av goda vänner.
Att Caroline och jag skulle fortsätta att träffas, och att vår vänskap skulle fördjupas, var rätt otippat den där gången vi för första gången sprang på varandra i Afrika. Vi som kom från två olika delar av världen, med ett stort hav emellan och en rejäl tidsskillnad. Men fin vänskap överlever…
Jag är tillbaka i Kanada. En resa som utifrån kan se ut som en ren nöjesresa, men som i sin kärna handlar om något betydligt viktigare: att få landa tryggt och vila upp mig hemma hos Caroline. Och jag behöver det så väl. Här anpassar vi dagarna efter dagsformen, och i stunder av reflektion inser jag hur mycket Toronto har att erbjuda när det kommer till rekreation och sådant jag uppskattar – film, konst och musik. Och jag älskar känslan av sammanhang…
Läs mer »
Fast jag har en enorm skatt av minnen att ösa ur så läser jag sällan det jag tidigare skrivit. Men ibland dyker de upp oförhappandes efter att något väckts till liv. Som häromdagen när jag gick hem från båtklubben i spöregnet. Det var som om hela himlen öppnat sig, regnet forsade. Jag hade klätt mig efter väder medan andra jag mötte sprang i panik för att komma undan de tunga, blöta dropparna. Det där med att känna sig lite malplacerad, att inte vara rätt klädd för situationen, känner jag igen. Och plötsligt dök det upp – minnet från Frankrike för nio år sedan…
Läs mer »
Jag kom till slut hem till Halmstad, fast det satt hårt inne.
Inget flyg var försenat denna gång, inget tåg inställt även om det var något försenat. Så egentligen kan jag inte skylla på någon, även om det är rätt struligt på Köpenhamns flygplats just nu på grund av ombyggnation. Men av någon outgrundlig anledning lyckade jag med konststycket att kliva på fel tåg…
Varför jag valde Island av alla platser för en välförtjänt vila och semester var ingen slump. Framför allt mönstrade jag av just där – i Akureyri på norra Island. Resan dit var liksom redan gjord. Platsen är dessutom tillräckligt sval, vilket passar mig perfekt eftersom jag på något vis lyckats utveckla en rätt så kraftig intolerans mot värme…
Läs mer »
Här, mitt i det svarta och vridna lavafältet söker jag mitt nästa steg. Inte bara för att landskapet är täckt av mjuk mossa med hård och kantig lava under, med risk för att trilla. Utan även för att jag känner behov av reflektion och eftertanke. Platsen sägs vara helig. Men den döljer också en berättelse om två bärsärkar som faller offer för ett brutet löfte. Även jag har ett löfte jag behöver hålla. Inte något stort och livsavgörande, även om sådana vi en gång givit oss själva också förtjänar respekt. Och vissa saker får helt enkelt ett sämre utgångsläge om man väntar för länge. Nu har tiden kommit…
Läs mer »
Så klev jag av, lite hastigare än tänkt eftersom Freya behövde byta kaj för att bunkra. Med generöst många timmar kvar innan mitt flyg går. Känslorna går isär. På samma gång som mitt behov av ledighet är enormt efter sju veckor ombord, sliter mitt hjärta med en slags separationsångest. Tillståndet är inte helt ovanligt och det har flera namn: hemstress, övergångsångest eller homecoming blues…
Jag tog mig till en bar, möjligen den nordligaste på jorden.
Som inte är någon bar i egentlig mening…
Läs mer »
Jag börjar räkna ner. Det är sista kryssen nu. När gästerna till slut gått iland stannar jag kvar ombord ett tag till. Freya har då avslutat Svalbard-säsongen och styr i stället vidare på nya äventyr längre västerut. Innan jag själv kliver av och ger mig i väg vill jag bara samla ihop lite av det som hänt de här veckorna. Ett litet potpurri av intryck och händelser…
Läs mer »
Ibland blir det så tydligt att vi som vistas här uppe i det arktiska klimatet är avskärmade från allt det vanliga. Dagarna glider fram som om det inte finns någon annanstans. Med bara tolv gäster ombord blir allt så mycket påtagligare. Isoleringen gör att vi lär känna varandra på ett sätt som knappt verkar möjligt på andra platser. Redan efter några dagar märker man det – leenden som blir varmare, samtal som går djupare. Här går det inte att springa ifrån. Vi är alla långt hemifrån, och under de här tio dagarna hinner vi lära känna varandra hyggligt väl. Framför allt jag, som får möta gästerna så nära i mitt arbete, känner hur banden växer. Vi lär oss att luta oss mot varandra. Naturligt. Nödvändigt. Och vackert på sitt eget vis…
Läs mer »
projektsunshine.se 