Det blev nästan ett stående skämt. Varje gång Per försökte boka in intervjun befann jag mig någon annanstans: i en långsam boardingkö, längst upp i isen ombord på Freya eller med sand från en afrikansk strand som fortfarande rasslade i ryggsäckens fickor. Men efter drygt ett års väntan lyckades vi äntligen få till den där intervjun…
Läs mer »
Jag är tillbaka ombord på Freya. Tidigare i veckan togs hon upp på varv och nu står hon här på slipen ute på Öckerö med en rejäl lutning. Finns det någon miljö jag verkligen har lärt mig att älska, så är det just varvsmiljöer: stålljuden, det råa och obrutna, båtar som äntligen får den upprustning och det underhåll de har väntat på. Så många dagar som blivit till veckor och månader – oj, som jag sparkat grus på någon varvsplan långt bort i perioder. Sammantaget pratar vi om år av min tid…
Läs mer »
Jag är tillbaka i Halmstad – till min bas, där jag möter stillheten och kan landa på riktigt. Kroppen bär spåren av de senaste veckornas äventyr: bland annat har jag i Afrika vadat bland nyfikna citronhajar, flutit viktlös som en kork i en uråldrig saltgruva, sjunkit ner i Ourays varma källor i Colorado med snötäckta berg runt mig, och dragit upp regnbåge ur ishål i trakterna av Glenwood Springs. Men mest av allt har jag träffat så många varma, genuina människor längs vägen – deras leenden, samtal och delade stunder påminner mig om varför jag gör det här…
Läs mer »
Och så var det då det där andra – det som inte alltid hamnar i de stora berättelserna, men som ändå blir det som stannar kvar längst. Den här sista veckan har jag nästan uteslutande befunnit mig i Alma, Nordamerikas högst belägna samhälle, där luften är tunn och bergen håller byn i en tyst, stadig omfamning. Bara en kort avstickare till Breckenridge en dag, och så de där sena eftermiddagarna när vi glidit ner till Fairplay för att slå oss ner i saloonen tillsammans med lokalbefolkningen. Varje gång är det samma ansikten som hälsar och nickar igenkännande. Samma skratt, som ekar lite längre för varje gång ju mer jag lär känna dem…
Läs mer »
Tredje och sista dagen på vår utflykt började stilla med en brunch i Ouray. Innan vi bar iväg igen köpte jag två tekoppar; det är min vana nu, att bära med mig ett litet stycke från varje land jag besöker, i form av något så enkelt som en kopp att dricka te ur. Därefter hoppade vi in i bilen och körde på vägen alla pratar om; Million Dollar Highway…
Läs mer »
Dagen efter fiskeäventyret packade vi ihop och fortsatte söderut. Målet för dagen var Ouray, den lilla bergsbyn som ofta kallas för ”The Switzerland of America”. Och det förstår man direkt när man ser de höga, vassa topparna som reser sig rakt upp runt den trånga dalen; det känns verkligen som att naturen har kramat in hela byn i ett hårt, vackert grepp – precis som i många schweiziska dalar. Men innan vi rullade in i Ouray var det ett annat mål som brände i mig: jag ville äta ”en riktig amerikansk burger” på amerikansk mark. Jag har förstås ätit hamburgare massor av gånger förr, men aldrig här – aldrig i själva burgarnas hemland. Det kändes nästan lite heligt på något sätt.
Läs mer »
Jag har aldrig tidigare i mitt liv bott så nära månen som jag gör nu.
På denna höga altitud är det inte bara något man känner fysiskt – den tunna luften, den ständiga närvaron av (nästan) alltid lysande sol, den klaraste blåa himmel man kan tänka sig, och törsten, kroppens enträgna behov av att dricka betydligt mer än nere vid havsnivå…
Jo, nu befinner jag mig verkligen högt upp – fast inte på det sätt jag är van vid. Ombord på Freya seglar jag ju ofta ovanför 80:e breddgraden, så långt norrut på jordklotet som man över huvud taget kan komma med båt. Den här gången handlar det istället om meter över havet. Jag, som nästan alltid håller mig nära vattennivån, har nu tagit mig till Nordamerikas högst belägna samhälle: byn Alma i Rocky Mountains, Colorado – på hela 3 225 meter över havet. (Det är den högst belägna orten som är officiellt inkorporerad i Nordamerika, alltså med egen kommunstatus.)…
Läs mer »
Jag började skriva i bloggform för att dokumentera båtbyggarprojektet – fisketrålaren som vi la ner hela vår själ i och förvandlade till en vacker restaurangbåt. Det var även ett sätt att ge min pappa och svärfar insyn, eftersom ingen av dem bodde nära oss och fartyget. Jag minns så väl de första inläggen…
Läs mer »
Frågan är om jag numera kvalificerar mig för svart bälte i att resa – i den bemärkelsen att jag börjar bli expert på att slå ihjäl dödtid utan att det för den sakens skull känns som en lång väntan. Det är väl där begreppet coddiwomple kommer in; att resa meningsfullt mot en vag destination, att resandet i sig också fyller en funktion. Nu har jag lämnat Afrika och befinner mig åter i Europa, närmare bestämt i Manchester. Hemma, innanför min egen dörr i Halmstad, landar jag inte förrän i morgon strax efter midnatt – två dagar efter att jag klev av segelbåten i Palmeira. Att det tar så lång tid beror på att jag medvetet valde ett rejält långt stopover här. Vilket visade sig vara klokt, eftersom flyget från Kap Verde blev försenat…
Läs mer »
projektsunshine.se 