Jag är åter ombord på M/S Freya för en sjuveckors törn. Så här tidigt på säsongen har det eviga dagsljuset inte kommit än. Det är också kallare än under sommaren. Den stora behållningen är att ljuset är så speciellt. Arbetsrutinerna kommer jag snabbt in i fast jag varit ledig i flera veckor. Helt sanslöst inser jag att detta är den tredje säsongen jag gör i Arktis…
Läs mer »
Jag är vakaren, den som vakar över natten. På väg till flygplatsen – timmar innan gryningen – kommer minnena tillbaka. Alla otaliga timmar jag suttit under den stjärnklara himlen med Wilmas mast som pendlar sakta under himlavalvet. Jag vakade över båten. Över Tjoppe som sov. Ensam. Trygg. De karaktäristiska ljuden när det mekaniska och det naturliga möts; segelduken som sträcks och knarrar från mast och bom, autopiloten som surrar lågt, det rogivande ljudet av båten som skär genom vattnet och vattnet som strömmar förbi rodret. Vi delade aldrig riktigt nätterna till havs…
Läs mer »
Jag kan för mitt blekaste inte förstå att jag fyller sextio år idag. Eftersom nästan ingenting jag gör, tänker eller känner, får mig att tro det. Endast födelseåret i mitt pass bevisar min faktiska ålder…
Läs mer »
Jag ville visa Caroline Stockholm, min ungdoms stad och skärgården där jag växte upp. Som ett fint avslut på min födelsedagsresa – min present till mig själv innan jag kliver in mitt nya årtionde och strax därefter flyger upp till Svalbard för en ny period av jobb i Arktis…
Läs mer »
Trodde aldrig att en eftermiddag i Saint-Malo skulle börja med att jag satt med byxorna vid knäna och paniken i bröstet. Genom toalettdörren hör jag plötsligt en smäll och ett kvinnoskrik. Min första tanke var att det kunde vara Caroline jag hört, men rösten var inte hennes – puh – men vänta, det kunde ju vara Annie…
Läs mer »
Här kring Mont Saint Michel är tidvattnet obarmhärtigt. Var sjätte timme byter landskapet skepnad. Som en slags havets rytm andas havet in och ut med stora, långsamma tag. Högvatten – medelvatten – lågvatten – medelvatten. Den oavbrutna rörelsen styrs av månens dragningskraft, och just här är den otroligt stark – vid stora floder upp till 14 meter. Att segla i dessa vatten gör man inte utan att ha tänkt efter. Jag vet av egen erfarenhet…
Läs mer »
I den gourmanska byn Guérande sitter vi på restaurangen och njuter av den mest delikata galetten när jag kallar till mig den unga servitrisen. Eftersom min franska är stapplande höjs ögonbrynen hos mitt sällskap – osäkra som de är på om jag kommer klara situationen på egen hand. De har ingen aning om vad jag vill säga. Men jag håller upp en avvärjande hand så de förstår att inte avbryta. Strax därefter viker sig alla av skratt…
Läs mer »
Även om Paris fick vänta fyrtio långa år på min comeback har Frankrike aldrig varit utan besök, andra hörn har fått äran. Inte minst valde vi att segla utmed den franska sidan på vår väg ner mot Medelhavet för ett gäng år sedan. Vad som lockade den gången var framför allt den goda maten. Nu ville jag tillbaka. Så Caroline och jag hoppade på ett tåg som lovade ta oss till staden där Loire-dalen möter havet, till Nantes…
Läs mer »
Något jag noterar så här fyrtio år senare är att jag inte ser några hundar på gatorna i Paris. På den tiden fick man ständigt hålla blicken fäst i backen för att inte av misstag råka trampa i hundbajs. Det sas att var fjärde parisare ägde en hund och så gott som ingen plockade upp några lortar. Så det gällde att sicksacka sig fram på trottoaren…
Läs mer »
Det var tidigt åttiotal. Första gången i Frankrike, första gången i Paris.
Jag var tonåring, nykär, och han tog mig runt på familjens vespa. Hjälm på huvudet, linne och skjorts, gympaskor mot asfalten. Vinden slet i allt medan vi körde genom gator jag inte kände…
projektsunshine.se 