Alma, hjärtat och den höga höjden

projektsunshineLämna en kommentar

Och så var det då det där andra – det som inte alltid hamnar i de stora berättelserna, men som ändå blir det som stannar kvar längst. Den här sista veckan har jag nästan uteslutande befunnit mig i Alma, Nordamerikas högst belägna samhälle, där luften är tunn och bergen håller byn i en tyst, stadig omfamning. Bara en kort avstickare till Breckenridge en dag, och så de där sena eftermiddagarna när vi glidit ner till Fairplay för att slå oss ner i saloonen tillsammans med lokalbefolkningen. Varje gång är det samma ansikten som hälsar och nickar igenkännande. Samma skratt, som ekar lite längre för varje gång ju mer jag lär känna dem…

Läs mer »

Omsluten av Ourays toppar

projektsunshine1 kommentar

Dagen efter fiskeäventyret packade vi ihop och fortsatte söderut. Målet för dagen var Ouray, den lilla bergsbyn som ofta kallas för ”The Switzerland of America”. Och det förstår man direkt när man ser de höga, vassa topparna som reser sig rakt upp runt den trånga dalen; det känns verkligen som att naturen har kramat in hela byn i ett hårt, vackert grepp – precis som i många schweiziska dalar. Men innan vi rullade in i Ouray var det ett annat mål som brände i mig: jag ville äta ”en riktig amerikansk burger” på amerikansk mark. Jag har förstås ätit hamburgare massor av gånger förr, men aldrig här – aldrig i själva burgarnas hemland. Det kändes nästan lite heligt på något sätt.

Läs mer »

Upp på högsta höjd

projektsunshineLämna en kommentar

Jo, nu befinner jag mig verkligen högt upp – fast inte på det sätt jag är van vid. Ombord på Freya seglar jag ju ofta ovanför 80:e breddgraden, så långt norrut på jordklotet som man över huvud taget kan komma med båt. Den här gången handlar det istället om meter över havet. Jag, som nästan alltid håller mig nära vattennivån, har nu tagit mig till Nordamerikas högst belägna samhälle: byn Alma i Rocky Mountains, Colorado – på hela 3 225 meter över havet. (Det är den högst belägna orten som är officiellt inkorporerad i Nordamerika, alltså med egen kommunstatus.)…

Läs mer »

Mellanrummen som räddar

projektsunshine2 kommentarer

Frågan är om jag numera kvalificerar mig för svart bälte i att resa – i den bemärkelsen att jag börjar bli expert på att slå ihjäl dödtid utan att det för den sakens skull känns som en lång väntan. Det är väl där begreppet coddiwomple kommer in; att resa meningsfullt mot en vag destination, att resandet i sig också fyller en funktion. Nu har jag lämnat Afrika och befinner mig åter i Europa, närmare bestämt i Manchester. Hemma, innanför min egen dörr i Halmstad, landar jag inte förrän i morgon strax efter midnatt – två dagar efter att jag klev av segelbåten i Palmeira. Att det tar så lång tid beror på att jag medvetet valde ett rejält långt stopover här. Vilket visade sig vara klokt, eftersom flyget från Kap Verde blev försenat…

Läs mer »

Vänner som överlever hav och tid

projektsunshine6 kommentarer

Marcus är en av dessa, vi träffades i Gibraltar för många år sedan – och vi seglade över Medelhavet (ett gäng båtar) och kontakten har aldrig riktigt brutits. Sporadiska meddelanden för att emellanåt ses någonstans eftersom vi båda reser mycket. Vi bär alltid känslan av att aldrig riktigt tappa varandra. Och nu dök han upp här på Sal, som om det vore det mest självklara…

Läs mer »