Flera av er där hemma trodde att jag var tillbaka i Sverige när jag skrev på Facebook att jag inte skulle vara kontaktbar under några dagar på grund av en vandring. Men nej. Jag hade begett mig in i de djupaste skogarna i Kanada. Till Algonquin Provincial Park. För min lekplats, mitt fysiska och själsliga territorium, sträcker sig långt utanför Sveriges gränser…
Läs mer »
Alma, Alma, Alma… vad gör du med mig? Varje dag samlas vi, ett gäng, i den lokala saloonen. Inte nödvändigtvis för att spendera pengar eller låta alkohol rinna ner för strupen, utan för att det är byns naturliga samlingspunkt. Män i skägg och rutiga skjortor, barn i knät på unga föräldrar, vänner runt biljardbordet, diskussioner om det som händer i människors närhet och amerikansk fotboll på tv. Jag känner ingen annan plats där gästerna lika självklart står på insidan av bardisken – men här händer det. Du får såklart service, men stället tillhör samtidigt alla…
Läs mer »
Över vildmarken som viskar befinner jag mig. Långt uppe i Klippiga Bergen, där luften är tunn och ljuset alldeles klart, ligger lilla Alma. Några hundra människor, husen lätta att räkna, och runt omkring bara vidder. Här, 3200 meter över havet, måste andetaget tas lite djupare – varje inandning är ett medvetet möte med den glesa luften…
Läs mer »
Så gick jag ner för landning. Efter dryga tre timmars flygning mellan Toronto och Denver, den här gången med bara två timmars tidsskillnad. Det kändes skönt att slippa en massiv jetlag och bara kunna landa mjukt. När jag greppat mitt bagage blev jag upplockad på flygplatsen och det bar raka vägen upp mot Rocky Mountains…
Läs mer »
Så kom jag ut på havet ändå, om än på en väldigt kort tur – ut till Toronto Islands. Dagen var förvisso varm för en sån som mig, som numera är acklimatiserad för arktisk miljö. Så vi valde att hyra cyklar, så att det kunde fläkta lite medan vi trampade oss fram på öarna…
Läs mer »
I stunder då det händer mycket i livet är det en enorm gåva att vara omgiven av goda vänner.
Att Caroline och jag skulle fortsätta att träffas, och att vår vänskap skulle fördjupas, var rätt otippat den där gången vi för första gången sprang på varandra i Afrika. Vi som kom från två olika delar av världen, med ett stort hav emellan och en rejäl tidsskillnad. Men fin vänskap överlever…
Jag är tillbaka i Kanada. En resa som utifrån kan se ut som en ren nöjesresa, men som i sin kärna handlar om något betydligt viktigare: att få landa tryggt och vila upp mig hemma hos Caroline. Och jag behöver det så väl. Här anpassar vi dagarna efter dagsformen, och i stunder av reflektion inser jag hur mycket Toronto har att erbjuda när det kommer till rekreation och sådant jag uppskattar – film, konst och musik. Och jag älskar känslan av sammanhang…
Läs mer »
Fast jag har en enorm skatt av minnen att ösa ur så läser jag sällan det jag tidigare skrivit. Men ibland dyker de upp oförhappandes efter att något väckts till liv. Som häromdagen när jag gick hem från båtklubben i spöregnet. Det var som om hela himlen öppnat sig, regnet forsade. Jag hade klätt mig efter väder medan andra jag mötte sprang i panik för att komma undan de tunga, blöta dropparna. Det där med att känna sig lite malplacerad, att inte vara rätt klädd för situationen, känner jag igen. Och plötsligt dök det upp – minnet från Frankrike för nio år sedan…
Läs mer »
Jag kom till slut hem till Halmstad, fast det satt hårt inne.
Inget flyg var försenat denna gång, inget tåg inställt även om det var något försenat. Så egentligen kan jag inte skylla på någon, även om det är rätt struligt på Köpenhamns flygplats just nu på grund av ombyggnation. Men av någon outgrundlig anledning lyckade jag med konststycket att kliva på fel tåg…
Varför jag valde Island av alla platser för en välförtjänt vila och semester var ingen slump. Framför allt mönstrade jag av just där – i Akureyri på norra Island. Resan dit var liksom redan gjord. Platsen är dessutom tillräckligt sval, vilket passar mig perfekt eftersom jag på något vis lyckats utveckla en rätt så kraftig intolerans mot värme…
Läs mer »
