Det är den tiden nu när vinden får ta plats och allt överflödigt blåser bort. Bakom mig ligger spåren från Freya – spår som inte upphör bara för att fartyget seglar vidare. Min sjömansfamilj finns fortfarande, både uppe i Arktis och på sina hemmaplaner när jobbet inte kallar. Flera av dem bor på den lilla ögruppen mellan Sverige och Finland: Åland. Och det var dit jag hade tagit mig…
Läs mer »
Jag längtar. Och det är inte en enda känsla. Det är flera som ligger omlott, som vågor som kommer in från olika håll och möts just här, i ett stilla Halmstad på tjugosex kvadrat. Så här länge på en och samma plats, utan en fysisk vän intill, har jag kanske aldrig varit förut.
Läs mer »
Ibland stannar tiden. Som häromdagen efter ett samtal från Afrika. Med bestörtning tar jag emot nyheten om att min gode vän hittats avliden på sin båt. Snabbt börjar vi närmaste vänner undra hur vi kan nå hans anhöriga – hade någon möjligtvis ett nummer till hans barn? Som seglare berättar vi ofta för varandra om våra familjer därhemma, men väldigt sällan ger vi varandra kontaktuppgifter ifall något skulle hända. Vi söker i hopp om ett genombrott, och till slut får jag fatt på en ung tjej i seglarkretsen som känner familjen. Snart har jag ett nummer till min avlidne väns dotter…
Läs mer »
Det är lätt att raljera bort. Och säkert svårt att förstå för den som lever mer förankrad på land, med familj och vänner samlade på en och samma plats. Men nu blåser förändringens vindar hårdare än jag hade hoppats, och jag försöker möta dem så gott det går. Jag kommer inte att mönstra på…
Läs mer »
Det ringer på min mobil. -Hej, Per Qvarnström här på Sveriges Radio, P4 Halland.
Jag var såklart helt oförberedd. Hur han fått fatt på mig och varför han ringde hade jag ingen aning om. ”Jag undrar om du vill komma hit och vara med i direktsändning.” Per hade hört talas om mig, om mitt liv som inte ter sig som de flesta andras. Om jobbet ombord på ett fartyg i Arktis och om alla resor jag gör däremellan. Han hade hört talas om den här Halmstadbon – äventyraren. Och även om det är min vardag förstår jag ju att folk blir nyfikna. Nu ville Per att jag skulle ge lyssnarna lite inspiration i höstmörkret genom att berätta om mina äventyr och mitt resande…
Läs mer »
Flera av er där hemma trodde att jag var tillbaka i Sverige när jag skrev på Facebook att jag inte skulle vara kontaktbar under några dagar på grund av en vandring. Men nej. Jag hade begett mig in i de djupaste skogarna i Kanada. Till Algonquin Provincial Park. För min lekplats, mitt fysiska och själsliga territorium, sträcker sig långt utanför Sveriges gränser…
Läs mer »
Alma, Alma, Alma… vad gör du med mig? Varje dag samlas vi, ett gäng, i den lokala saloonen. Inte nödvändigtvis för att spendera pengar eller låta alkohol rinna ner för strupen, utan för att det är byns naturliga samlingspunkt. Män i skägg och rutiga skjortor, barn i knät på unga föräldrar, vänner runt biljardbordet, diskussioner om det som händer i människors närhet och amerikansk fotboll på tv. Jag känner ingen annan plats där gästerna lika självklart står på insidan av bardisken – men här händer det. Du får såklart service, men stället tillhör samtidigt alla…
Läs mer »
Över vildmarken som viskar befinner jag mig. Långt uppe i Klippiga Bergen, där luften är tunn och ljuset alldeles klart, ligger lilla Alma. Några hundra människor, husen lätta att räkna, och runt omkring bara vidder. Här, 3200 meter över havet, måste andetaget tas lite djupare – varje inandning är ett medvetet möte med den glesa luften…
Läs mer »
Så gick jag ner för landning. Efter dryga tre timmars flygning mellan Toronto och Denver, den här gången med bara två timmars tidsskillnad. Det kändes skönt att slippa en massiv jetlag och bara kunna landa mjukt. När jag greppat mitt bagage blev jag upplockad på flygplatsen och det bar raka vägen upp mot Rocky Mountains…
Läs mer »
Så kom jag ut på havet ändå, om än på en väldigt kort tur – ut till Toronto Islands. Dagen var förvisso varm för en sån som mig, som numera är acklimatiserad för arktisk miljö. Så vi valde att hyra cyklar, så att det kunde fläkta lite medan vi trampade oss fram på öarna…
Läs mer »
