I den gourmanska byn Guérande sitter vi på restaurangen och njuter av den mest delikata galetten när jag kallar till mig den unga servitrisen. Eftersom min franska är stapplande höjs ögonbrynen hos mitt sällskap – osäkra som de är på om jag kommer klara situationen på egen hand. De har ingen aning om vad jag vill säga. Men jag håller upp en avvärjande hand så de förstår att inte avbryta. Strax därefter viker sig alla av skratt…
Läs mer »
Även om Paris fick vänta fyrtio långa år på min comeback har Frankrike aldrig varit utan besök, andra hörn har fått äran. Inte minst valde vi att segla utmed den franska sidan på vår väg ner mot Medelhavet för ett gäng år sedan. Vad som lockade den gången var framför allt den goda maten. Nu ville jag tillbaka. Så Caroline och jag hoppade på ett tåg som lovade ta oss till staden där Loire-dalen möter havet, till Nantes…
Läs mer »
Något jag noterar så här fyrtio år senare är att jag inte ser några hundar på gatorna i Paris. På den tiden fick man ständigt hålla blicken fäst i backen för att inte av misstag råka trampa i hundbajs. Det sas att var fjärde parisare ägde en hund och så gott som ingen plockade upp några lortar. Så det gällde att sicksacka sig fram på trottoaren…
Läs mer »
Det var tidigt åttiotal. Första gången i Frankrike, första gången i Paris.
Jag var tonåring, nykär, och han tog mig runt på familjens vespa. Hjälm på huvudet, linne och skjorts, gympaskor mot asfalten. Vinden slet i allt medan vi körde genom gator jag inte kände…
Jag slängde fram kinden framför doktorn och frågade:
”Är detta något att oroa sig för?” Han tog fram sitt dermatoskop, tittade länge och sa ett ord jag aldrig hört förut: aktinisk keratos. En solskada. Ett förstadie till skivepitelcancer…
Jag har just vaknat upp till min första dag iland, fortfarande i Göteborg ett stenkast från där Freya låg till alldeles nyss, hon har nu avseglat mot Arktis. Tiden att förbereda henne inför en lång säsong är äntligen avklarad, ett gediget arbete med stort fokus eftersom hon inte kommer tillbaka till hemmahamnen förrän i december. Intensivt, men också roligt…
Läs mer »
Det blev nästan ett stående skämt. Varje gång Per försökte boka in intervjun befann jag mig någon annanstans: i en långsam boardingkö, längst upp i isen ombord på Freya eller med sand från en afrikansk strand som fortfarande rasslade i ryggsäckens fickor. Men efter drygt ett års väntan lyckades vi äntligen få till den där intervjun…
Läs mer »
Jag är tillbaka ombord på Freya. Tidigare i veckan togs hon upp på varv och nu står hon här på slipen ute på Öckerö med en rejäl lutning. Finns det någon miljö jag verkligen har lärt mig att älska, så är det just varvsmiljöer: stålljuden, det råa och obrutna, båtar som äntligen får den upprustning och det underhåll de har väntat på. Så många dagar som blivit till veckor och månader – oj, som jag sparkat grus på någon varvsplan långt bort i perioder. Sammantaget pratar vi om år av min tid…
Läs mer »
Jag är tillbaka i Halmstad – till min bas, där jag möter stillheten och kan landa på riktigt. Kroppen bär spåren av de senaste veckornas äventyr: bland annat har jag i Afrika vadat bland nyfikna citronhajar, flutit viktlös som en kork i en uråldrig saltgruva, sjunkit ner i Ourays varma källor i Colorado med snötäckta berg runt mig, och dragit upp regnbåge ur ishål i trakterna av Glenwood Springs. Men mest av allt har jag träffat så många varma, genuina människor längs vägen – deras leenden, samtal och delade stunder påminner mig om varför jag gör det här…
Läs mer »
Och så var det då det där andra – det som inte alltid hamnar i de stora berättelserna, men som ändå blir det som stannar kvar längst. Den här sista veckan har jag nästan uteslutande befunnit mig i Alma, Nordamerikas högst belägna samhälle, där luften är tunn och bergen håller byn i en tyst, stadig omfamning. Bara en kort avstickare till Breckenridge en dag, och så de där sena eftermiddagarna när vi glidit ner till Fairplay för att slå oss ner i saloonen tillsammans med lokalbefolkningen. Varje gång är det samma ansikten som hälsar och nickar igenkännande. Samma skratt, som ekar lite längre för varje gång ju mer jag lär känna dem…
Läs mer »
projektsunshine.se 