Från däck på Freya, långt uppe i Arktis utanför Svalbard, ser jag ut över ett landskap som förändras snabbare än någon annanstans på jorden. Häromdagen var det Earth Day, och ombord har vi ett filmteam från CNN som tillsammans med guider och forskare dokumenterar hur glaciärerna drar sig tillbaka och permafrosten som tinar. I år har havsisen nått rekordlåga nivåer igen – det som en gång var ett vitt, fruset rike blir alltmer ett öppet hav…
Läs mer »
Så står jag på museet och stirrar in i en monter. Plötsligt ser jag mitt eget efternamn på en gammal träskylt: Norberg. Året är 1914. En man vid namn Hans L Norberg hade tydligen varit här på Svalbard. Jag fotar av skylten och tänker inte mer på det…
Läs mer »
Tillbaka i Longyearbyen, där vi ligger för ankar i viken. Häromdagen klev våra gäster av och nu råder det lugna, praktiska dagar ombord. Vi städar, underhåller och förbereder fartyget inför nästa resa med gäster…
Läs mer »
Det doftar gott ombord på M/S Freya när ugnarna går varma och grytorna puttrar. Det har varit full rulle i köket på sistone, kreativiteten har flödat. Livet ombord på ett fartyg i arktiska vatten är nog långt ifrån andras liv, men ändå samma. Äta ska man ju göra oavsett var man befinner sig på jorden…
Läs mer »
Jag är åter ombord på M/S Freya för en sjuveckors törn. Så här tidigt på säsongen har det eviga dagsljuset inte kommit än. Det är också kallare än under sommaren. Den stora behållningen är att ljuset är så speciellt. Arbetsrutinerna kommer jag snabbt in i fast jag varit ledig i flera veckor. Helt sanslöst inser jag att detta är den tredje säsongen jag gör i Arktis…
Läs mer »
Jag är vakaren, den som vakar över natten. På väg till flygplatsen – timmar innan gryningen – kommer minnena tillbaka. Alla otaliga timmar jag suttit under den stjärnklara himlen med Wilmas mast som pendlar sakta under himlavalvet. Jag vakade över båten. Över Tjoppe som sov. Ensam. Trygg. De karaktäristiska ljuden när det mekaniska och det naturliga möts; segelduken som sträcks och knarrar från mast och bom, autopiloten som surrar lågt, det rogivande ljudet av båten som skär genom vattnet och vattnet som strömmar förbi rodret. Vi delade aldrig riktigt nätterna till havs…
Läs mer »
Jag kan för mitt blekaste inte förstå att jag fyller sextio år idag. Eftersom nästan ingenting jag gör, tänker eller känner, får mig att tro det. Endast födelseåret i mitt pass bevisar min faktiska ålder…
Läs mer »
Jag ville visa Caroline Stockholm, min ungdoms stad och skärgården där jag växte upp. Som ett fint avslut på min födelsedagsresa – min present till mig själv innan jag kliver in mitt nya årtionde och strax därefter flyger upp till Svalbard för en ny period av jobb i Arktis…
Läs mer »
Trodde aldrig att en eftermiddag i Saint-Malo skulle börja med att jag satt med byxorna vid knäna och paniken i bröstet. Genom toalettdörren hör jag plötsligt en smäll och ett kvinnoskrik. Min första tanke var att det kunde vara Caroline jag hört, men rösten var inte hennes – puh – men vänta, det kunde ju vara Annie…
Läs mer »
Här kring Mont Saint Michel är tidvattnet obarmhärtigt. Var sjätte timme byter landskapet skepnad. Som en slags havets rytm andas havet in och ut med stora, långsamma tag. Högvatten – medelvatten – lågvatten – medelvatten. Den oavbrutna rörelsen styrs av månens dragningskraft, och just här är den otroligt stark – vid stora floder upp till 14 meter. Att segla i dessa vatten gör man inte utan att ha tänkt efter. Jag vet av egen erfarenhet…
Läs mer »
projektsunshine.se 