Jakten på den perfekte mannen

Jag var på jakt igen. Hade egentligen inte gjort något vidare försök sedan den där kvällen på restaurangen i Bretagne där vi ätit så goda galetter att jag försökte snärja kocken. En fransk kock vore ju en bra karl att ha, bortsett från risken att dra på sig några oönskade kilon. Så när jag hittade ett rosa gummiband på durken ombord hajade jag till. Jag plockade upp det och läste texten: Andy Boy. Gud vad sexigt, pojkaktigt och fint det lät. Vem kunde han vara, denne Andy Boy? Någon ombord på Freya? Jag stoppade bandet i fickan med ett leende och fortsatte jobba…

Någon dag senare pajade kylen i byssan. Den höll inte kylan längre utan hade förvandlats till en perfekt sval på tio grader. Bra för frukt och grönsaker, sämre för mjölk och majonnäs. Efter en snabb koll bar jag ner det som fortfarande var ätbart till kylen i lastrummet. Det blev tack och lov inte så mycket att kassera. Sedan skurade jag den sjuka kylen från durk till tak.

Vår Chief Engineer ombord tittade på den och konstaterade att vi behövde en kyltekniker. Det var bara det att vi inte låg i New York, Paris eller Stockholm. Vi låg på ankare utanför Longyearbyen, ett stenkast från Nordpolen. (Hmm… undrar hur fartygshamnen i Paris ser ut, har ni varit där???)

När mekanikern ringde byns enda kylföretag visade det sig att kylteknikern var sjuk. Ingen annan fanns att tillgå. Vi fick börja springa mellan byssa och lastrum varje gång vi behövde något så enkelt som majonnäs. Den lilla drickkylen döpte jag om till ”frukostkyl” och fyllde med smör, ost, pålägg, juice och filmmjölk. Det blev snart kännbart, särskilt med ett nytt gäng gäster på ingång.

Jag tänkte att vår mekaniker kanske behövde lite hjälp med att jaga den sjuke kylteknikern. Kanske var han inte alltför sjuk ändå. Ett rykte om en blond flicka ombord på Freya kunde väl få honom att tillfriskna snabbare? Ryktet går ju fort på ett så litet ställe som Longyearbyen. Jag ringde. En man svarade, troligen chefen. Fortfarande sjuk, fick jag veta. Men jag charmade på och det blev ett muntert samtal. Jag blev lovad prioritet eftersom vårt kylskåp stod på köl och snart skulle ut i packisen. Innan vi la på frågade jag om han skulle ringa oss eller om jag fick ringa varje dag och kolla läget. ”Jag ringer, men du får gärna ringa också”, svarade den glade norrmannen .

När jag lagt på slog det mig plötsligt: tänk om kylteknikern inte alls var en man i min ålder, utan en ung kille precis som kocken i Bretagne – ung nog för att jag skulle kunna vara hans mormor. Jag nämnde min farhåga för mina manliga kollegor som suttit med och hört samtalet. De brast ut i skratt och tyckte det skulle bli kul att se hans uppsyn när han upptäckte att ”blondinen ombord” var sextio år fyllda. Välsvarvad och snygg för sin generation, men ändå. Stackars kille. Själv höll jag tummarna hårt på att han skulle vara lite äldre. Inte för att ragga, utan för att slippa pinsamheten. (Jag hade också råkat nämna svensk kaffe och nybakade kanelbullar. Ja, gud vad man hittar på.)

Två dagar senare, precis när jag skulle ringa igen, ringde det på min mobil. Norskt nummer. Jag svarade glatt med så ungdomlig röst jag kunde. Jo, nu var han frisk! Gas och verktyg med sig. Vi kunde hämta honom med zodiaken om en halvtimme. Vi samlades i mässen medan däckskillen åkte in. Diskussionen om hans ålder tog ny fart. Jag var optimistisk. Kollegorna… mindre så.

Snart öppnades dörren. In kom kylteknikern. Jag knäckte mig inombords. Han såg ut som en potentiell pojkvän till mitt barnbarn. Söt, ung och definitivt inte för mig. Han hälsade artigt, men såg kanske lite besviken ut.

Så fort han försvunnit in i byssan med sina prylar började besättningen fnissa åt mig. Själv sprang jag in på toaletten för att hämta mig lite. Och när jag sitter där så stoppar jag handen i fickan och får upp det där gummibandet igen. Andy Boy. Ah… kanske att han i alla fall var lite äldre? Tillbaka i mässen höll jag upp bandet och frågade uppfordrande:

”Vem är den där Andy Boy egentligen?”

Ingen visste. Jag babblade på om min riddare på gummibandet – kanske en gäst från förra kryssen, lite grå i tinningarna. Mitt hopp tändes. Tills någon i besättningen tar fram sin mobil och googlade. ”Andy Boy #4060”. Träff direkt. Min drömprins visade sig vara en jävla BROCCOLI.

Min Andy Boy visade sig vara en broccoli… hi hi…

Tja så kan det gå när man försöker fixa kylen med kvinnlig charm och tror ett gummiband med ett pojknamn på tillhört en stilig man.

Vår tid på ankaret är nu över, vi har åter gäster ombord och jag är inne på min sista kryss. Innan vi gick in till kaj hann vi både fixa och förbereda oss inför kommande expedition. Men vi passade också på att ha lite skoj.

En dag besökte vi den övergivna kolgruvan Gruv 3. Det var superhäftigt! Mörkt, kusligt, kallt och lite äventyrligt. Vi kröp runt på alla fyra och efteråt var jag både skönt trött och svart i ansiktet av sot.

Jag har kört en del Zodiak, vilket inte är min vanliga roll – men såklart bra att kunna. Det är helt andra hästkrafter än Wilmas lilla utombordare vi hade på dingen. Vilken härlig känsla att få gasa på ordentligt. Jag tränade lite tilläggning och passade på att spana in National Geographic-fartyget som låg vid kaj.

Ombord har vi snackat en hel del om knäckebröd (jag älskar ju detta svenska hårda krispguld). Och nu har jag äntligen hittat min riktiga knäckebrödsbroder – fartygets yngsta besättningsmedlem. Mycket skratt och skoj! Visst är det härligt när man bondar med hela besättningen!

Ja detta blir nog sista rapporten från Arktis för den här gången. Och såklart måste ni ju kika in och kolla in hur det var med den när franska kocken i Bretagne. Länken hittar du lite längre ner, efter bilderna…