Ny design på bloggen

Inte bara livet är under förändring, utan även bloggen. Mitt solskensprojekt som handlade om segling med Kapten Betong togs ifrån mig i samma stund jag stod ensam och nu måste jag hitta en ny mening i livet. Jag har därför bestämt mig för att ägna en tid åt att resa. Med min dator för att skriva. Det var det sista jag lovade min Kapten, att inte sluta skriva. Målet är vagt, för jag vet inte riktigt vad jag söker. Annat än att få tillbaka solsken i livet. Mina resor kommer vara av skilda slag. Jag har en önskan om att vandra och sova ensam i skogen. Jag vill solosegla. Kanske plocka vindruvor i Loiredalen eller att för en period återkomma till ett café i trakterna av Venedig och bli igenkänd som den blonda änkan. Jag vet inte… Vad jag däremot vet, är att jag inte vill ta några livsavgörande beslut kring min framtid förrän jag känner mig redo. Sorgen och saknaden behöver få ta sin tid.

Läs mer »

WILMA WILMA WILMA…

Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…

Läs mer »

Nästa steg i livet

Den ständiga frågan snurrar i mitt huvud, hur går jag vidare? På något förunderligt vis så verkar det vara livet självt som fört mig en bit fram. Tiden har gjort sitt. Men även att jag haft möjligheten att få ventilera mina känslor och tankar med kloka människor jag har runtomkring mig. De har gett mig den vägledning jag behöver för att kunna sätta kurs. Min egen motor är inte stark, men behöver kanske inte heller vara. Dock tror jag nu jag vet, i vilken riktning jag ska börja röra mig…

Läs mer »

Vänner för livet

Trots min förtvivlan och sorg innehåller livet paradoxalt nog positiva inslag också, mitt i det mörka. Att åter få se många kära ansikten på begravningen och vid minnesstunden efteråt, var fint. Jag hade velat hinna få mer tid med er alla. Men det var en ekvation som blev stört omöjlig, cirka 90 personer dök upp på begravningen och nästan alla följde med bort till minnesstunden efteråt. Jag försökte mingla runt så gott det gick…

Läs mer »

Begravningen är över

Det har inte varit någon bra dag. Begravningen är över och det var fantastiskt fint att se att så många slöt upp. Jag vill tacka, vet inte om jag hann göra det. Ceremonin blev vacker och originell. Tjoppe hade varit helnöjd, till gränsen exalterad. Han önskade mycket men kunde såklart inte veta om det skulle bli så. Det blev bättre. Det gick åt många timmar och det krävdes ett stort samarbete mellan oss som var engagerade. Nu kan vi nöjda pusta ut…

Läs mer »

Snart dags för ett sista farväl

Kära begravningsgäster. Både långväga och nära kommande. Dagen närmar sig för ett farväl. Vill på förhand tacka er som kommer till begravningen. Jag vet att det är ett viktigt farväl för var och en. Men er närvaro blir samtidigt ett stöd för mig. Att ni deltar och kommer med till minnesstunden efteråt, kommer hjälpa mig och min stackars själ när jag efter avskedet ska försöka hitta vidare i livet på egen hand. Tack!

Läs mer »

En vecka av sorg och saknad

En god vän sa; ”sorgen är som havet, den kommer i vågor”. Och så känns det. Vissa vågor är större än andra och i dessa tunga stunder saknar jag honom så oerhört mycket. Men än värre är den känsla av ensamhet jag bär. Då kan jag bottenlöst förlora mig själv – och jag vill ingenting, orkar ingenting. Fortfarande upplever jag en overklig känsla och det känns som Tjoppe bara gått utanför dörren för ett ärende. Jag väntar ännu på att han ska komma hem, öppna dörren och ropa ”hej”…

Läs mer »

Kapten har lämnat oss

Till slut kom då den oundvikliga dagen, dagen då cancern framskridit så långt att livet inte längre kunde upprätthållas. Det gick fort, rasande fort och vi hann aldrig riktigt landa i några rutiner. I hemmet, precis som han önskat, släppte han taget om livet i fredags. Saknaden är obeskrivlig. Vi är många som sörjer. Och för egen del har jag den enorma uppgiften att försöka vänja mig vid att inte längre ha honom vid min sida…

Läs mer »

Rapport 16 april 2023

Det är med något kluvna känslor jag (Styrman) väljer att skriva ändå. Avvägningen mellan det privata och offentliga, i kombination med vårt annars så transparenta förhållningssätt till er läsare (och även det faktum att skrivandet i sig är en vana och en rutin – ja, kanske till och med ett behov) gör att jag snabbt skiftar i känslan om jag ska skriva något, eller inte. Och i sådana fall, om vad? Jag tänkte dock göra ett försök…

Läs mer »