Bye Bye Sweden

(…nu far vi all världens väg…)
 
Halmstad, Halland, Sverige
 
Om gudarna vill och pandemin tillåter så lämnar vi Sverige i morgon. Nu har vi farit kors och tvärs och hälsat på barn, barnbarn, övrig familj och vänner. Vi har flyttat förråd och varit på bröllop och 50-års kalas. Vi vill såklart tacka alla som öppnat
sina dörrar och matat oss med god efterlängtad svensk mat och gett oss sköna sängar. Vi bockar så djupt att vi slår pannorna i knäskålarna. Även tack till er som lånat ut sina bilar och inte minst tusen tack ”ros-mamman” som hållit oss med stuga invid
östra stranden i Halmstad. Puss på dig, rosen! Tack alla som på olika sätt mött upp och förgyllt vår tid hemma i Sverige. Även hej alla ni som vi kort hunnit snacka med, över staket, häckar och kassadiskar. Tack Feta Greta (som gör världens godaste
hamburgare). Tack för fina kläder vi fått! Tack tack tack! 
 
Likt varje gång vi varit hemma, har vi inte hunnit med alla. Vi ville mer men en förkylning (som inte var covid) och logistiken spräckte schemat. Nu lyfter vi och förhoppningsvis släpps vi in i Grekland. Men man vet aldrig i dessa tider. Sen är tanken
att vi inom kort kastar loss. Först kommer vi starta upp båten avseende ström och vatten. Sen sätter vi på kyl och frys. Därefter bunkrar vi en massa mat. När vi sen kapar förtöjningarna är det för nya spännande destinationer. Vart, får den som lever
veta! Så häng med!!!
 
 
Ett par bilder från några av eventen hemma i Sverige…
 
I Skåne var vi på 50-års kalas med bonde-tema. Notera pippi-jäveln på Kaptens arm, den bar Kapten med sig under hela kvällen. Pippin var en törstig fågel kan vi berätta. Efteråt var vi ganska trötta och vi kände då tydligt, att bönder vill vi inte fortsätta vara. Det blev ingen stuga inköpt, trots att vi var spekulanter på ett par. Så vi fortsätter vara sjömän ett tag till… (obs, prillan under läpparna är laktritsgodis)
 
Seglarvännerna på S/Y Sally hittade vi i Ljungskile. Det blev ett kärt återseende för senast vi sågs var i Grekland. Det blev såklart mycket snack om båtar och segling och många skratt över en skål skaldjur. Tack tack!
 
Styrman Pimpsten hittar formen! Jodå…ibland åker festblåsan och sminket på! 
 
 Vi for land o rike runt, detta är Trosa!
 
Alla sju barnen och de tretton barnbarn har vi nu träffat, sååå kul. Hos en son blev vi bjudna på rumänska kåldolmar. Supergott!
 
 En glass i Lysekil och nu är alla våra tillhörigheter samlade på ett och samma ställe. Kanske blir det här vi slår ner våra bopålar när vi kommer hem. Är det någon som har en mycket billig stuga till salu, så hör av er! Vi önskar oss något litet och slitet, ett rejält renoveringsobjekt så prislappen landar rätt i vår tunna plånbok (vi känner några rätt händiga personer!)
 
Östra Stranden i Halmstad. Att ha hela havet strax utanför stugan har varit en ynnest. Helt klart har det stillat vår ständiga längtan efter det stora blå… 
 
Hejdå, nu far vi iväg på nya äventyr! 
 
Skepp o Hoj!
 

Kapten får sig ett nyp

(…på köksbänken av alla platser…)
 

I blåbärsskogen, Nyköping, Sweden

Vart dagarna tar vägen vet vi inte riktigt, men nu har mer än hälften av vår tid hemma i Sverige passerat. Listan över göromålen blir allt kortare, vi har nu kunnat bocka av en rad viktiga ting såsom nytt körkort och pass för Kapten, nya bankkort till
oss båda, läkarbesök och diverse inköp till Wilma. Sedan en vecka tillbaka befinner vi oss på ostkusten och i dagarna går två stora paket ner till Kalamata, Grekland. Ännu har vi inte lyckats träffa samtliga barn, lustigt nog har vi gått om varandra.
När vi kom hem drog de utomlands. Men snart så, kommer vi ha hunnit med dem alla.

 I skrivande stund befinner vi oss en bit utanför Nyköping, hos Styrman Pimpstens syster som servar oss med ett fantastiskt boende och god mat –  ja, kolla in bilden på systerns hemtrevliga kök (ovan), den hade lätt platsat i ett heminredningsmagasin.
Alldeles intill huset har vi blåbärsskogar och på promenaderna plockar vi nävarna fulla med bär, som vi sen på vägen tillbaka mumsar på. En dag lockade systern till sig två kusiner och en moster och tillställningen blev förnämlig, med lunch på verandan
och ”kaffe å tårta”. Tusen tack för initiativet och värdskapet kära syster/svägerska med man – mer bortskämda än så här går inte att bli. Det blev ett kärt återseende och för oss extra värdefullt, för på detta vis kunde vi träffa hela gänget utan
att det var vi som behövde åka land och rike runt. Tyvärr är tiden begränsad och vi hinner inte träffa alla vi önskar. Varje gång vi är hemma, blir det (förutom de obligatoriska barnen) lite olika vänner och familj vi lyckas hinna med. Ett aber är
att vi inte äger någon bil och vi måste låna ett fortskaffningsmedel (man kommer nästan ingenstans utan bil i Sverige). Inledningsvis lånade vi bil av Kaptens son, som vi lämnade åter i Skåne förra helgen. Därefter tog Styrmans dotters bil vid och
den förfogar vi över fram till nästa helg. Sen blir vi till största del fordonslösa fram till avresan.

 Svågrar, svägerskor, systrar och en moster över en härlig sommarlunch på verandan. Vilken trevlig dag!!!

Innan vi packar ihop våra prylar i Nyköping och drar vidare, blir det en kräftskiva. Är det något Kapten är förtjust i, så är det skaldjur i alla dess former och häromdagen kom en leverans av levande kräftor. Dessa har vi nu, under glada tillrop, kokat.
En kräfta ville rymma innan den nådde grytan och i jakten på den rackaren, nöp den Kapten hårt i fingret. Vi kan knappast klandra parveln. Vi hade nog gjort detsamma om vi var en kloförsedd kräfta, på väg ner i en gryta med kokande vatten!

Skepp o Hoj!

 Jo, här står han och ler den bäste Kapten. Men strax därefter får han sig ett nyp…
 
 Samarbete i köket och det är systern/svägerskan som ordnar med alla godsakerna…
 
 Vi får extrahjälp i köket…
 
 Det vankas kräftskiva, humöret är på plats långt före skivan! 
 
 På västkusten äter vi havskräftor. Men nu är vi på ostkusten och då är det signalkräftor/sötvattenkräftor som gäller. Dessa är fiskade i en sjö strax intill… 
 
Tusen tack Systeryster med man, ni bor fantastiskt och ni har skämt bort oss i ert vackra hus. Tack för all god mat!!! Nu kör vi ända in i kaklet med kräftor och tillbehör!
 
over and out.

Ombord på Vesta

(…och en rapport från Wilma…)

Halmstad, Halland, Sverige

Ett bestyr vi haft på vår agenda är att byta förråd. Det nya förrådet som är mindre, passar bättre mängden prylar vi släpar på. Ja, frånsett de saker vi har ombord vill säga, vilket utgör det mesta av det vi äger. Vi hade därför anledning att åka till Lysekil. Det hela fick gå undan, för med oss hade vi en lånad bil med dragkrok. Bilsläp fick vi låna av varvsnissarna (egentligen heter vännerna Mikael och Christina men vi har döpt om dem). Förutom att varvsnissarna fick hålla oss med ett släp så hyste vi in oss i deras hus. Enkelt förklarat skulle vi kunna säga att vi lyfte och kånkade på dagtid – vi körde mellan förråden och däremellan till soptippen – men när solen föll över detta forna fiskesamhälle, styrde vi kosan mot vännerna som bor en bit utanför stan. Som alltid bjöd de på god mat och en skön säng. Under muntert småprat avhandlades båtar och båtar och åter båtar, fattas bara när man hamnat hemma hos Nicanders Båtvarv. Lite oanat kände vi att Lysekil är platsen för oss, det är här vi känner oss allra mest hemma – trots att vi inte har något av våra barn på orten. Vi tror det hänger ihop med vår uppväxt i Vaxholm (båda är mindre orter med en levande skärgård fast med skillnaden att Lysekil idag, är mer som Vaxholm var då). Så vem vet var vi bosätter oss den dagen det är dags att bli landkrabba. Kanske blir det i Lysekil vi slår ner våra bopålar.

Dagen efter vår ankomst åkte vi ner till Vesta, en före detta fiskebåt och passagerarbåt som våra vänner äger. Hon byggdes i Stenungsund för över ett hundra år sedan och idag är hon totalrenoverad. Från att ha varit sjunken har Mikael förvandlat henne till en riktig skönhet. Tyvärr fanns ingen tid att åka ut en sväng, men vi njöt av att lyssna på motorn och ta en fika ombord. Mikael är en fantastiskt båtbyggare och han är mannen bakom minifolkbåten MF (och hans bror ska tilläggas, de är två). Med lite mer tid över för sin egen båt blev resultatet minst sagt imponerande, smutt nice alltså. Tror ni vi baxnade när vi kom in i badrummet och fann ett upplyst Kosta Boda-handfat i glas. Wow!

Ett upplyst handfat av glas, så häftigt!

Snart tog tiden slut och vi behövde åkta tillbaka till Halmstad. Tyvärr hann vi inte säga hej till alla vänner vi har i Lysekil, men vi återkommer förhoppningsvis. Sent kom vi till stugan vi lånar och vi hann knappt mer än landa förrän vi fick en rapport från Grekland. Wilma mår bra, så skönt. Men Githio (en mindre stad inte alltför långt från vår marina) håller på att evakueras och vägen till Kalamata är avstängd. Den stekheta värmen har förvandlat Grekland till en krutdurk och det brinner mest överallt. Samtidigt stiger antalet corona-smittade och rykten går om att en eventuell ny lockdown är att vänta. Vi hoppas verkligen vi kan komma tillbaka ner till Wilma som planerat i början av september. Men det är ju ett tag kvar tills dess. Vi får hoppas på det bästa!

Skepp o Hoj!

 En nytagen kvällsbild på Wilma i Kalamata, Grekland. Tålmodigt väntar hon på oss…
 
 Detta är Vesta som ligger i Lysekil…
 
 Varvsnissen Mikael och Kapten Betong inspekterar ankarspelet…
 
Vesta är byggd i Stenungsund år 1919 och hon har varit såväl fiskebåt som passagerarbåt. Svårt att förstå att hon varit klassad för att ta 63 passagerare…
 
 När man kliver ner i båten så möts man av en stilren inredning, snyggt och båtpraktiskt!
 
 Tygmärke och mönster är samma som på Wilma, fast här i blått mot Wilmas röda…
 
 Badrummet håller världsklass, spana in handfatet…
 
 Design Kosta Boda och fotot är taget av Styrman Pimpsten…
 
 Medan Kapten Betong lämnar över ett par små presenter passade Styrman på att inspektera barskåpet. Nyfiket öppnade hon en lucka under bordet…
 
 Fast det fick bli kaffe och te utan kask…
 
 När det började dofta kaffe dök Christina upp. Här snackas det båtar…
 
 Vesta är den perfekta båten att fira midsommar i. Tänk att fälla upp bordet och duka upp sill, potatis och jordgubbstårta…
 
 Och spisen där man kokar färskpotatisen…
 
 Lite återstår innan Vesta är helt klar, men redan nu är hon en skönhet…
 
 Tack för besöket snälla varvsnissar, nu far vi vidare på vårt svenska äventyr!
 

Oss betongbåtsägare emellan

(…vi är ett schysst och stenhårt gäng…)

 
Halmstad, Halland, Sverige

Kapten Betong ligger bredvid i sängen och rosslar. Än har inte natten bräckt till dag och Styrman Pimpsten undrar om det kan vara coronavirus. Det vore ju typiskt – vi som levt instängda på Wilma i månader och det första som händer så snart vi landat på svensk mark, är att vi blir smittade. Förvisso är vi fullvaccinerade men det är ingen garanti för det. Samtidigt visste hon med sig att Kapten ägnat sig åt dammigt slipande av trä och att hans luftrör är känsliga. Kapten hostar på nytt och hon fattar sitt beslut, det finns inget annat att göra än att boka av dagens göromål. Sömndrucket sträcker hon sig efter mobilen och på 1177 läser hon om hur man bokar ett coronatest.

 Några timmar senare svänger vi in vid teststationen och vi får vårt kit med spatel, provtagningspinne och provrör. Vi svänger in på parkeringen och där tar vi prov från halsmandlarna och svalgväggen, så till den grad att kräkreflexen gediget sattes på prov. Skitäckligt, milt uttryckt. Men snart var det hela över och vi kunde lämna in vårt äckliga slem. Sen var det bara att hålla tummarna.

 Fy va äckligt!

 Det vore en underdrift att påstå att vår agenda lyser tom efter så lång tid i Grekland. Helt plötsligt blev vi ställda – för så länge provsvaret dröjde, var det bäst att isolera sig. Och vi som skulle inhandla saker till Wilma och hade bestämt träff med flertalet vänner. Att isolera sig i Grekland var på ett sätt enklare, för där fanns ingen som efterfrågade oss och butikerna höll stängt. Frisk eller sjuk, i Grekland rådde allt som oftast utegångsförbud. Men nu i Sverige, fanns både längtan efter familj och vänner samt behov av att lösa en rad praktiska saker. För att inte misströsta totalt, tog vi bilen till en fritidshamn och där tog vi en promenad i enslig tvåsamhet – att titta på båtar gör en alltid på gott humör!

Till slut kom svaret och vi drog en lättnadens suck. Inget coronavirus. Så skönt, då kunde vi återgå till agendan.

 PUH!!!…ingen smitta av coronavirus…

Någon dag senare drog vi norrut och hälsade på vår bästa kompis Konstruktören som ligger med sin båt i Falkenberg. Kompisen är i slutfasen av färdigställandet inför en långsegling. Vi fikade, inspekterade och pratade segling. När vi senare vinkade hejdå, passerade vi en båt längre ut på bryggan. Det var en betongbåt, precis som Wilma. Vi knackade på och ur båten kom ett huvud som glatt sa ”HEJ WILMA”. Ja, betongbåtsvärlden är inte så stor och denne Jan på S/Y Titti4 har vi haft kontakt med i flera år, även om vi inte träffats fysiskt. Lite kuriosa är dock att våra vägar korsats förut, i vart fall våra båtar som båda byggdes i Uppsala i slutet på 70-talet. Wilmas skrov beställdes från företaget Ubbab där Jan arbetade. Vid sidan av sitt arbete byggde Jan på sin egen betongbåt. Titti är en L38:a och således en annan konstruktion än Wilmas och nu var vi enormt nyfikna. Därför blev vi mer än glada när vi blev bjudna ombord. Fast Titti är längre, smalare och mer smäcker än Wilma (vår båt liknar mer en köttbulle) så var mycket annat slående lika. Framför allt inredningen som även på denna båt till stor del bestod av massiv ek. De gemensamma beröringspunkterna var många och hade det inte varit för klockan, hade vi kunnat stanna mycket längre. Och Jan, ja han var en synnerligen trevlig prick. Men det gäller ju alla betongbåtsägare!

 I väntan på provsvar går vi promenader…
 
 En synnerligen trevlig prick, den där Jan!!!
 
 När vi är hemma i Sverige tittar vi gärna på andras båtar…
 
Ja och så den typiskt svenska bilden av mannen vid grillen i ösregn…fast vi ska inte klaga för vädret har till största del varit bästa tänkbara…
 
Over and Out

På svensk mark

(…oväntat flög vi hem i all hast…)
 

Halmstad, Halland, Sverige 

Vår plan var aldrig att hamna i Kalamata. Som lågbudgetseglare arbetar vi efter devisen att ankra sommartid (alternativt ligga i gratishamnar). Allt för att komma undan de svettiga taxorna i marinorna. Men efter de äventyrliga dagarna på södra Peloponnesos
(som slutade med att vi bogserade vår väns båt in till Kalamata hamn) blev läget plötsligt ett helt annat. Först behövde vi vila ut och när detta var avklarat insåg vi att omvägen sammantaget kostat oss två veckor. Sannolikt hade vi varit i Italien
om det inte vore för sjödramat i ankarviken. Någon bärgarlön krävde vi såklart inte men vår vän ville absolut reglera sin tacksamhetsskuld på något sätt förutom ett verbalt ”tack”. Det nyuppkomna läget dryftades över en kopp kaffe. Vi insåg att tidsplanen
inte längre höll, vi som inte gillar att stressa och hemma i Sverige väntade några behjärtansvärda evenemang. Kunde vi om möjligt vrida den uppkomna situationen till vår fördel?

Snart landade vi i en lösning som passade alla perfekt, så till den grad att vi nästan var tacksamma för de turbulenta dagarna. Vår norske vän ville självklart betala för våra omkostnader, dels hade det gått åt en hel del diesel när vi bogserade och därtill
hade vi plötsligt åkt på en hamnhyra som aldrig var tänkt. Vi kom överens om en veckas vila i hamn och dessa dagar behövde framför allt Styrman Pimpsten (hon behövde svälja sitt hjärta efter att det åkt upp i halsgropen när adrenalinet mobiliserat
inför räddningsaktionen den kvällen vi fick anrop om brand ombord).

Så långt allt väl. Men att i efterhand finna en lösning på den förlorade tiden, var desto svårare. Plötsligt kom vi på den geniala idén att göra en rockad. Istället för som tänkt, flyga hem från Spanien – kunde vi kanske redan nu resa till Sverige. Den
förhållandevis dyra hamnen i Kalamata hade erbjudit oss ett överkomligt månadspris, trots högsäsong. Vi försökte komma på några egentliga hinder man landade snart i att det skulle fungera fint. Vi var vaccinerade och barnen som vi inte sett på så
länge, längtade vi efter. Ett av barnen hade vi inte träffat på 2,5 år och de två yngsta barnbarnen hade kommit till världen under pandemin. När vår norske vän sen säger att han mer än gärna stannar kvar och ser efter Wilma medan vi är i Sverige,
fanns inget längre att tveka på. Snart var flygbiljetter bokade och ett par dagar därefter lyfte vi från grekisk mark.

Att hitta flyg till vettigt pris var inte helt okomplicerat. På grund av pandemin låg vi ute med åtta flygbiljetter och inte en krona hade vi sett röken av. Men från Aten lyfte ett flyg vid midnatt och det skulle ge oss tid att ta oss från Kalamata upp
till flygplatsen. Först taxi till busstationen och därefter buss till Aten med ännu ett byte. Nästan hela dagen gick åt men till slut stod vi på Atens flygplats. För att inte bygga upp förväntningarna hos familjen därhemma, hade vi inte berättat för
så många – vi ville inte yppa något förrän vi stod på svensk mark. Väl i Köpenhamn gick inga tåg än, vi hade landat klockan tre på natten. Likt backpackers satt vi som två potatissäckar och sov över våra väskor tills dagen grydde.

Ganska precis ett dygn efter att vi vinkat Wilma farväl, kom vi fram till Halmstad. Gissa om förvåningen var stor när vi plötsligt, utan förvarning, dök upp hos ett av barnen. Och barnbarnet som bara sett farmor i mobilen, såg nu farmor livs levande.
Det leendet var oslagbart! 

Snart har en vecka passerat i Sverige och tiden har mest gått åt till praktiska göromål. Nytt körkort och pass för Kapten, nya bankkort, EU-hälsokort, mammografi, läkarbesök – listan blir lång när man varit fast i Grekland i mer än ett år. Framför oss
väntar bröllop, 50-årskalas och många kära möten. Wilma ligger trygg hos vår vän i Kalamata och hur den fortsatta seglingen blir när vi återvänder, vet vi inte riktigt. Men allt måste vi inte veta.

 Ett foto från bussen mellan Kalamata och Aten. Vi lämnar ett 36-gradigt Grekland…
 
 Trots att vi kommer till flygplatsen redan vid 18-tiden så är det rätt så öde. Flertalet restauranger har stängt och utrikesflygen är få. Ett av de sista flighterna för dagen är den som går till Köpenhamn, den kärran tar vi…
 
Halmstad, även Sverige har fantastiska badstränder och vilket väder…
 
 Vi förundras över hur rent det är i Sverige och det är naturskönt och grönt. Det känns lite som vi åkt på en exotisk semester…
 
Ängar och blomster…
 
 Förutom att titta på naturen har vi ätit typisk svensk mat. Första måltiden blev stekt falukorv och stuvade makaroner! 
 
Men vi ägnar oss även åt att träffa nära och kära, denna krabat är dock ingen släkting…
 
 Varje gång vi rest hem har vi överraskat våra fina vänner C&Y från Halmstad. Kärt återseende minst sagt. Nu fortsätter vi äta svensk mat och träffa släkt och vänner… 
 
Over and Out