Jag längtar. Och det är inte en enda känsla. Det är flera som ligger omlott, som vågor som kommer in från olika håll och möts just här, i ett stilla Halmstad på tjugosex kvadrat. Så här länge på en och samma plats, utan en fysisk vän intill, har jag kanske aldrig varit förut.
Läs mer »
Ibland stannar tiden. Som häromdagen efter ett samtal från Afrika. Med bestörtning tar jag emot nyheten om att min gode vän hittats avliden på sin båt. Snabbt börjar vi närmaste vänner undra hur vi kan nå hans anhöriga – hade någon möjligtvis ett nummer till hans barn? Som seglare berättar vi ofta för varandra om våra familjer därhemma, men väldigt sällan ger vi varandra kontaktuppgifter ifall något skulle hända. Vi söker i hopp om ett genombrott, och till slut får jag fatt på en ung tjej i seglarkretsen som känner familjen. Snart har jag ett nummer till min avlidne väns dotter…
Läs mer »
Det är lätt att raljera bort. Och säkert svårt att förstå för den som lever mer förankrad på land, med familj och vänner samlade på en och samma plats. Men nu blåser förändringens vindar hårdare än jag hade hoppats, och jag försöker möta dem så gott det går. Jag kommer inte att mönstra på…
Läs mer »
Det ringer på min mobil. -Hej, Per Qvarnström här på Sveriges Radio, P4 Halland.
Jag var såklart helt oförberedd. Hur han fått fatt på mig och varför han ringde hade jag ingen aning om. ”Jag undrar om du vill komma hit och vara med i direktsändning.” Per hade hört talas om mig, om mitt liv som inte ter sig som de flesta andras. Om jobbet ombord på ett fartyg i Arktis och om alla resor jag gör däremellan. Han hade hört talas om den här Halmstadbon – äventyraren. Och även om det är min vardag förstår jag ju att folk blir nyfikna. Nu ville Per att jag skulle ge lyssnarna lite inspiration i höstmörkret genom att berätta om mina äventyr och mitt resande…
Läs mer »
Flera av er där hemma trodde att jag var tillbaka i Sverige när jag skrev på Facebook att jag inte skulle vara kontaktbar under några dagar på grund av en vandring. Men nej. Jag hade begett mig in i de djupaste skogarna i Kanada. Till Algonquin Provincial Park. För min lekplats, mitt fysiska och själsliga territorium, sträcker sig långt utanför Sveriges gränser…
Läs mer »
Fast jag har en enorm skatt av minnen att ösa ur så läser jag sällan det jag tidigare skrivit. Men ibland dyker de upp oförhappandes efter att något väckts till liv. Som häromdagen när jag gick hem från båtklubben i spöregnet. Det var som om hela himlen öppnat sig, regnet forsade. Jag hade klätt mig efter väder medan andra jag mötte sprang i panik för att komma undan de tunga, blöta dropparna. Det där med att känna sig lite malplacerad, att inte vara rätt klädd för situationen, känner jag igen. Och plötsligt dök det upp – minnet från Frankrike för nio år sedan…
Läs mer »
Jag kom till slut hem till Halmstad, fast det satt hårt inne.
Inget flyg var försenat denna gång, inget tåg inställt även om det var något försenat. Så egentligen kan jag inte skylla på någon, även om det är rätt struligt på Köpenhamns flygplats just nu på grund av ombyggnation. Men av någon outgrundlig anledning lyckade jag med konststycket att kliva på fel tåg…
Midsommarafton.
För er som inte är från Sverige vill jag berätta att midsommar nog är det mest svenska vi har – ett livsbejakande firande av ljuset, sommaren och livet självt. En tid då vi samlas, sjunger och dansar. Som ung följde jag traditionen och plockade sju sorters blommor som jag la under kudden för att drömma om min blivande kärlek…
Läs mer »
Det måste vara minst ett par år sedan jag skrev så många inlägg från Halmstad i rad. Dagarna bara rusar iväg här hemma, och långsamt har tankarna börjat vandra norrut igen – mot Arktis. Inte för att det är dags riktigt än, men eftersom jag nästa gång ska lämna mitt hem i två hela månader känns det rätt att börja fundera. Förberedelser, packning och allt det där som hör till när man ska vara borta en längre tid…
Läs mer »
Ett minne flög förbi medan jag stod där med skruvdragaren i handen.
Jag är inte gammal, men bilden av den där sommardagen har etsat sig fast precis som bara barndomsminnen gör. Pappa och jag hade cyklat den slingriga vägen över vår ö för att ta den gula färjan över till Vaxholm. Det var varmt, mina ben var bruna efter långa dagar av lek utomhus…
Läs mer »
