Jag tog mig till en bar, möjligen den nordligaste på jorden.

Som inte är någon bar i egentlig mening…

Läs mer »

Jag börjar räkna ner. Det är sista kryssen nu. När gästerna till slut gått iland stannar jag kvar ombord ett tag till. Freya har då avslutat Svalbard-säsongen och styr i stället vidare på nya äventyr längre västerut. Innan jag själv kliver av och ger mig i väg vill jag bara samla ihop lite av det som hänt de här veckorna. Ett litet potpurri av intryck och händelser…

Läs mer »

Ibland blir det så tydligt att vi som vistas här uppe i det arktiska klimatet är avskärmade från allt det vanliga. Dagarna glider fram som om det inte finns någon annanstans. Med bara tolv gäster ombord blir allt så mycket påtagligare. Isoleringen gör att vi lär känna varandra på ett sätt som knappt verkar möjligt på andra platser. Redan efter några dagar märker man det – leenden som blir varmare, samtal som går djupare. Här går det inte att springa ifrån. Vi är alla långt hemifrån, och under de här tio dagarna hinner vi lära känna varandra hyggligt väl. Framför allt jag, som får möta gästerna så nära i mitt arbete, känner hur banden växer. Vi lär oss att luta oss mot varandra. Naturligt. Nödvändigt. Och vackert på sitt eget vis…

Läs mer »

Genom åren har jag samlat på mig en hel drös smeknamn – några mer ärofulla än andra. Lena, Sunshine, Styrman Pimpsten och Coddi är bara några av höjdpunkterna. Men förra kryssen slog verkligen allt. Då blev jag både utnämnd till The Fika Queen och – håll i er – ”Den farligaste kvinnan på Svalbard”. Nej, det handlar inte om att jag springer runt med kökskniven i högsta hugg eller förför oskyldiga sjömän i midnattssolen. Det är betydligt värre än så. Det handlar om att mina kanelbullar är så oemotståndligt goda att de förvandlar mäns sexpack till ett bekvämt, välmående enpack som sitter mitt på magen. Jag utgör med andra ord ett indirekt hot mot både midjemått och självkänsla…

Läs mer »

Varje resa vi gör bär på något alldeles eget – och den här var inget undantag. Det är faktiskt det bästa med livet ombord på Freya. Även om vi har våra rutiner vet ingen av oss riktigt vad som väntar runt nästa hörn. Plötsligt dyker Arktis vilda djur upp vid sidan av båten eller så är det isen som visar sig från sin vackraste sida och får oss att stanna längre än planerat. Allt förändras hela tiden beroende på vad som dyker upp i vår väg. Den här gången var det kärleken som tog kommandot…

Läs mer »

Jag har kommit upp till Longyearbyen. Äntligen känner jag hur kroppen slappnar av; svullnaden i kroppen börjar lägga sig, huvudet klarnar och energin kommer tillbaka. Men det var inte utan strul på vägen, tågen stannade helt till följd av en nedriven elledning. Nog har det gått troll i mina resor till och från fartyget på sistone – jag måste ha retat gudarna rejält eller så är det karma som sparar något riktigt bra till mig längre fram…

Läs mer »

Mina dagar här i Arktis börjar nu sakta räknas ner. Tankarna på hemresan har börjat smyga sig på, samtidigt som vi ligger för ankar utanför Longyearbyen utan gäster…

Läs mer »

Den här lilla världen är både min arbetsplats och mitt hem under hela expeditionen. När mitt arbetspass är över är jag fortfarande ombord, och gränserna mellan jobb och fritid suddas ut på ett både fint och krävande sätt…

Läs mer »

Från däck på Freya, långt uppe i Arktis utanför Svalbard, ser jag ut över ett landskap som förändras snabbare än någon annanstans på jorden. Häromdagen var det Earth Day, och ombord har vi ett filmteam från CNN som tillsammans med guider och forskare dokumenterar hur glaciärerna drar sig tillbaka och permafrosten tinar. I år har havsisen nått rekordlåga nivåer igen – det som en gång var ett vitt, fruset rike blir alltmer ett öppet hav…

Läs mer »