Fast jag har en enorm skatt av minnen att ösa ur så läser jag sällan det jag tidigare skrivit. Men ibland dyker de upp oförhappandes efter att något väckts till liv. Som häromdagen när jag gick hem från båtklubben i spöregnet. Det var som om hela himlen öppnat sig, regnet forsade. Jag hade klätt mig efter väder medan andra jag mötte sprang i panik för att komma undan de tunga, blöta dropparna. Det där med att känna sig lite malplacerad, att inte vara rätt klädd för situationen, känner jag igen. Och plötsligt dök det upp – minnet från Frankrike för nio år sedan…

Av någon outgrundlig anledning hade vi hamnat i ett superlyxigt hus precis intill vattnet. Vi var ett rätt stort gäng, mestadels afrikaner, och husets ägare var en hjärtkirurg från Kongo. Där minglade jag, Tjoppe och vår norske vän Øivind innan hela skaran skulle dra vidare ut på stan.

Kvinnorna, och jag menar det verkligen som en komplimang, var graciösa, långa och slanka, med de vackraste frisyrerna och de högsta stilettklackarna man kan tänka sig. Medan jag själv hade dragit på mig min favoritklänning – en kortare, blå, fint stickad och lite vid, mer söt än något annat – och till det ett par bekväma gympadojjor.

Så satt jag där med dessa kvinnor runt ett bord, med en longdrink i handen och snacks på det låga glasbordet framför mig. Plötsligt blev jag så medveten. Jag försökte först dölja mina naglar, mina meckarhänder vars naglar jag alltid håller extra kortklippta och utan lack. Jag insåg också att jag inte riktigt delade deras samtalsämne – shopping och modekläder. Jag är ju inte helt utan kurvor heller, och jag vet hur jag kan klä mig snyggt utifrån hur jag ser ut. Men nu satt jag med en handfull superläckra kvinnor av afrikanskt ursprung i en miljö jag allt som oftast har lite svårt att smälta in i. De var alla minst ett huvud längre än jag, och de figursydda klänningarna i klara färger såg ut att komma raka vägen från catwalken i Paris. Eleganta och sofistikerade. Medan jag mer såg vardagligt fin och jordnära ut. De doftade långt av parfym, medan jag förhoppningsvis hade fått bort det mesta av diesellukten efter att ha meckat motor under dagen.

Så får jag plötsligt syn på mina skor genom bordets glas. Mina gympadojjor som för länge sedan tappat sin vita färg, och vars ena skosnöre var uppfläkt med en enkel lagning som följd. De andra kvinnornas skor var också där – framstuckna av långa, vackra bruna ben. Jag drar hastigt in fötterna och gömmer dem under soffan. Resten av stunden, innan vi drar vidare, känner jag mig lite stressad inombords.

Nåväl. Ibland löser sig saker av sig själv. Kvällen avslutas efter en trevlig middag på stan med ett nattsudd på vår norske väns båt. Hans båt låg bredvid Wilma, längst ut på den långa flytbryggan. Flytbryggan var såklart anpassad för att klara de svall som letade sig in i marinan och den var byggd i sektioner – omväxlande av hårdimpregnerat virke och sektioner av rostfritt galler (ungefär som de där metallrutorna man skrapar av fötterna på utanför dörrar, fast utan gummi). Sammantaget var det säkerligen över hundra meter att gå på det där gungande, ojämna underlaget. Kvinnorna i sina stilettklackar kunde knappt gå längre, klackarna fastnade gång på gång och de tvingades trippa fram samtidigt som de småskrek i kör varje gång det gungade till. Sedan kom nästa hinder: att ta sig ombord och vidare in i båten. För mig var det däremot precis min sortens miljö. Jag kände mig plötsligt enormt hemma – och jag bar ju skor för ändamålet.

Det blev ändå en väldigt trevlig kväll. Fjorton personer och en hund var vi på vår väns segelbåt. Det rekordet står sig nog än idag. Och jag fick, så att säga, min revansch.

Så när jag nu gick genom Halmstad i det där enorma regnet, rätt klädd, på väg hem från båtklubben där jag just blivit medlem och fått en stunds snack med gubbarna – som jag förvisso inte känner så väl ännu, men som känns helt rätt – då kändes det så bra. Jag njöt av promenaden hem.

Ibland har jag tänkt på hur viktigt det är att känna att man hittar rätt i tillvaron. Att när något skaver inombords kan det vara miljön i sig, eller något specifikt i den, som gör en obekväm. Jag tenderar att röra mig i miljöer där få kvinnor hittar sin roll – bland båtar på varv, i den toalettlösa skogen, på landet med koskit, bland gubbar, gubbar, gubbar – och män som snart kommer bli gubbar. Där trivs jag, även om jag också kan röra mig i finare sammanhang. Kvinnliga vänner har jag börjat hitta. Och kanske även lite modekläder. Men stilettklackar? Nej. Det får bli vandringskängor. De passar fint till klänning också.

// Coddi.

Sen kom en sån där fantastisk dag, när kompisen Mr J ringer och frågar om vi ska åka longboard…