Så gick det snett…

Jag kom till slut hem till Halmstad, fast det satt hårt inne.
Inget flyg var försenat denna gång, inget tåg inställt även om det var något försenat. Så egentligen kan jag inte skylla på någon, även om det är rätt struligt på Köpenhamns flygplats just nu på grund av ombyggnation. Men av någon outgrundlig anledning lyckade jag med konststycket att kliva på fel tåg…

Jag menar, jag har ju åkt den sträckan hundratals gånger. Men ändå. Tågen går från samma perrong, och den här gången hann ett Skånetåg före. Jag hade dessutom lyckats charma en ung man, eftersom min stora väska var så tung – och han lovade att lyfta den ombord. Sagt och gjort. Tåget rullade iväg med mig ombord, över Öresundsbron som det skulle, mot Sverige. Efter ett rätt långt tag reagerade jag på att tåget inte längre följde kusten. Jag var trött och hade nog småslumrat. Kvickt kollade jag upp var vi befann oss. Det visade sig att vi var på väg in i det djupaste av Skåneland, nämligen Eslöv.

Jisses. Snabbt fick jag med mig väskor, jacka och allt jag hunnit plocka upp, klev av och kände den skånska myllan i näsan. Det luktade bondgårdar och landsbygd, med en svag doft av kobajs. Två månader hade gått sedan jag senast var hemma i lägenheten, och så händer detta precis på upploppet. På målsnöret, så att säga.

Jag står där på perrongen i Eslöv och kollar upp hur jag lättast tar mig till Halmstad. Snart inser jag att jag måste åka tillbaka nästan hela vägen innan jag ens kan nå ett tåg som tar mig norrut längs kusten. Klockan har hunnit bli så pass mycket att tågens täthet har glesnat ordentligt. Jag är varken arg eller ledsen – mer lite rådlös. Försöker tänka utanför boxen, för jag förstår att det kommer att bli väldigt sent innan jag är hemma.
Eslöv… var fasen ligger det egentligen? Inte så långt från Teckomatorp, väl…

Och så får jag en idé.”RIIING RIIING””Tjena, kul att du ringer”, hör jag i andra änden.

Jag har just slagit numret till Tjoppes bror, som bor inte alltför långt ifrån där jag står. Jag berättar om mitt misstag, och han svarar som det självklaraste i världen:
”Jag åker och hämtar dig.”

Så det blev en natt i Teckomatorp.
Jag fick en god bit mat, sällskap och en skön säng att sova i.
”Du hittar väl till ditt rum – jag har lagt fram sängkläder och handduk.”

Jo. Trots att vår givna länk, Tjoppe, inte finns kvar i livet längre, håller vi fortfarande kontakten. Och det är onekligen ett fint hem de har, min svåger och svägerska. Här och där finner jag saker som får hjärtat att klappa lite hårdare. Bilder på Felix, svärfar. Namnet Norberg lite varstans – det namn jag numera bär själv. Och inne i verkstan hänger en liten sjösäck som Tjoppe sytt. Min svåger jobbar, precis som jag, inom sjöfarten, så vi har en hel del att prata om – förutom den familjemässiga kopplingen.

Nästa morgon kör han mig till Teckomatorp station. När vi lastat ur bilen och han hjälper mig med den tunga väskan fram till tåget undrar han lite stilla vad jag har i den – den är ju tung som bly. Men den är bara fullpackad. Jag har ju inte bara jobbat och varit borta länge, väskan innehåller också kläder för min semestervecka på Island. Då glittrar det till i svågerns ögon. Han skrattar till och berättar om den gången i Halifax i Kanada, när han precis hade mönstrat av. Manskapet hade hjälpt honom med väskan en bit från fartyget. När han sen skulle lyfta den själv gick den knappt att få upp – de hade lagt i en enorm ankarschackel som spratt.

Tåget kommer. Bara ett byte på vägen, sen kliver jag av i Halmstad. Äntligen. En stund senare sätter jag nyckeln i dörren.

// Coddi.