Segling på Södra Sardinien

Här kommer ett inlägg utifrån havet. Vi har just lämnat en ankarvik 25 nautiska mil från Villasimius på södra Sardinien, där vi stannat för en god natts sömn. Tanken var inte alls att vi skulle segla som igår, planen var tvärt om att ta oss in till stan för att handla mat. Men sista natten i Villasimius rullade svallen in från en i övrigt vindfattig natt. Wilma la sig med bredsidan mot och krängde obevekligt sin svulstiga kropp från sida till sida. Och sömnen fick lida.

Men eftersom vi har gott om mat sånär som på frukt och grönt, tog vi beslutet att lämna Villasimius helt och fortsätta vår färd västerut. Det är tio dagar sedan vi senast besökte en mataffär och det kommer dröja ett par dagar till som det ser ut. Men det är ingen risk att vi svälter, för det behövs minst en månad eller två.

Dagen lovar fina vindar snett akterifrån och det blir sannolikt en lång dag på havet då prognosen lovar hård blåst i morgon. Men genom att komma närmare Carloforte kommer vi bort från den allra värsta blåsten. Livet är i övrigt gott, solen skiner och Kapten har just släppt ut fiskelinen så den går på släp bakom båten. Snart väntar frukost.

Skepp o Hoj

Röda strecket visar hur vi seglade igår och det tunnare rosa strecket visar dagens tänkta seglats…

Over and Out

Ankomsten till Monastir

Hej igen. Nu är vi tillbaka med ett nytt utseende på bloggen. Vi hoppas vi fått allt på plats och verkar något konstigt, får du gärna höra av dig.

I Monastir blev vi mycket väl mottagna när vi (efter två dagar till havs) dök upp i marinan. Utanför EU är inklareringen mer omfattande och precis som i Marocko för ett gäng år sedan behövde vi (förutom hamnkontoret) besöka polisstationen samt expeditionen för tull- och migrationsfrågor. Nogsamt fick vi redovisa huruvida vi hade knark, vapen, tobak och sprit ombord. Vi nekade på samtliga punkter, utom på den om alkohol. Ombord på Wilma finns en bruten flaska OP Anderson – det är dyrbara droppar som det smuttas på varje påsk, midsommar och jul. Flaskan ska räcka i flera år och därför ransoneras innehållet som om det vore krigstider. Som tur var hade tullen inga invändningar mot den konstiga svenska spriten. Och vinet vi släpat med oss från Italien var inte av större mängd än att det ansågs vara för eget bruk. Drönaren däremot fick vi lämna ifrån oss. Den förvaras nu hos tullen och den får vi tillbaka när vi klarerar ut ur landet. Inklareringen avslutades med en inspektion ombord och först därefter blev vi tilldelade vår ”egna plats” i hamnen. Och inte vilken plats som helst, utan allra längst in i hörnet där vi ligger tryggast av alla – precis framför polisstationen.

Polisstationen ligger alldeles intill Wilma…

Trots att vi var trötta ville vi finna ett tunisiskt internet redan samma dag som vi kommit fram. Så i rask marsch gick vi ut på stan. Lite ovant mötte vi plötsligt en ickeeuropeisk kultur. Arkitekturen, klädmodet och årgången på bilarna skilde sig åtskilligt från Sverige. Men överallt vänliga människor som hälsade på oss utan att vara påflugna. När det blev dags att fråga efter vägen, fick Styrman Pimpsten åter plocka fram sin gamla skolfranska. Snart hade vi ett ungt par som visade oss hela vägen till butiken som sålde internet-abonnemang. Vi hade blivit rekommenderade att välja den franska mobiloperatören ”Orange” och snart kunde vi meddela våra nära och kära, att vi säkert anlöpt Afrika. Vi passade även på att växla till oss lite dinarer innan vi trötta, likt två förrymda björnar från sitt ide, återfann Wilma. Först lite mat och sen stöp vi i säng.

Vi har nu knåpat ihop en film från seglatsen mellan Sicilien och Tunisien. Sätt på ljudet, luta dig tillbaka och se hur vardagen ser ut till havs för oss.

Vi seglar till Monastir med extrabestättning…

Over and Out