Från däck på Freya, långt uppe i Arktis utanför Svalbard, ser jag ut över ett landskap som förändras snabbare än någon annanstans på jorden. Häromdagen var det Earth Day, och ombord har vi ett filmteam från CNN som tillsammans med guider och forskare dokumenterar hur glaciärerna drar sig tillbaka och permafrosten som tinar. I år har havsisen nått rekordlåga nivåer igen – det som en gång var ett vitt, fruset rike blir alltmer ett öppet hav…

Arktis bjuder ändå på oväntade historier; isbjörnarna har börjat anpassa sig efter hand. Man har sett att vissa populationer har ändrat sin kost och tagit tillvara på andra möjligheter när isen förändrats. Det är imponerande även om det förstås inte är hållbart i längden om isen fortsätter att försvinna.

Arktis är inte alls en så avlägsen vildmark som man kanske tror. Det är planetens kylskåp och när det tinar påverkas havsströmmar, vädermönster och havsnivåer ända ner till våra breddgrader. Från Freya ser jag både skönheten och sårbarheten. De glittrande glaciärerna som fortfarande håller stånd. Isbjörnarna som navigerar i ett landskap i rörelse. Och jag tänker att vi är inte bara vittnen till det som händer. Vi är en del av det.

En sak som slår mig extra är hur nära allt hänger ihop. Här uppe i Longyearbyen har de haft förbud mot att dö och begravas sedan flera decennier, just för att permafrosten bevarar gamla gravar – bland annat från spanska sjukan. När marken nu tinar känns det olustigt att tänka på vad som kan frigöras, även om risken för stora utbrott bedöms som låg. Världen känns orolig nog som den är. Samtidigt är vi människor rätt fantastiska på att hitta lösningar när vi väl bestämmer oss. Jag vill gärna tro att viljan växer sig starkare ju tydligare vi ser förändringarna. Att vara här ger perspektiv – det är både ödmjukt och inspirerande.

Hur som helst, CNN har rapporterat live och sändningarna har nått den amerikanska publiken. Men det filmas i övrigt också. Vad sägs om att jag och kocken blev filmade i byssan igår? Passande nog stod jag mitt i ett bullbak – vaniljbullar stod i ugnen och nya plåtar väntade på att få bli gräddade. Samtidigt stod kocken och stekte schnitzlar. Tyvärr hade han redan bankat köttet, det hade annars varit kul att få med hur han går loss med kötthammaren. I något läge kommer jag säkert att synas i amerikansk teve, bakandes vaniljbullar i Arktis. Hur otippat känns inte det? För bara några år sedan hade det känts som en ren omöjlighet.

För ett par dagar sedan besökte vi forskningsbyn Ny-Ålesund, världens nordligaste permanenta samhälle. Dagen var rejält blåsig, kulingen slet i både Freya och oss som gick i land. Filmteamet försvann åt sitt håll – de hade ett eget uppdrag. I butiken köpte jag flera av de där anteckningsböckerna som har blivit min absoluta favorit. Medan jag står där dyker plötsligt en tjej upp med en stor mössa som nästan döljer hela ansiktet. Hon tittar på mig och säger ”Hi Helena”. Jag hajar till och måste titta noga – för jag ser inte alls vem det är. Men så kopplar jag: jag hade sett att segelbåten Tilvera låg på insidan av hamnpiren, med spända förtöjningar i den hårda vinden.

Belen och Heimir träffade jag förra vintern, i en skyddad ankarvik på Algarvekusten i Portugal. Där hade vi haft årets mysigaste bbq på stranden tillsammans. Nu låg de här med gäster, ända uppe på 79 breddgraden. ”Come to the boat for a coffee!” sa Belen. Och sagt och gjort. Jag tog med mig kocken och mässkollegan, och medan vi väntade på att filmteamet skulle bli klara fick vi gömma oss undan snålblåsten och mumsa på goda bullar och dricka en värmande kopp te ombord på Tilvera. Under tiden låg Freya ute på redden och väntade, för den hårda vinden gjorde att hon annars skulle ha legat och dunkat hårt mot kajen. Vid något tillfälle slank det ur kocken: ”Helt otroligt hur du springer på någon du känner, var än du går.” Och kanske är det så. Jag är så rik på vänner att de dyker upp även här, på en av världens mest avlägsna och karga platser.

Mitt äventyr ombord på Freya fortsätter ett tag till innan det blir dags för lite välförtjänt ledighet. Inom några timmar kanske jag befinner mig längre norrut än jag någonsin varit tidigare – definitivt den här tiden på året. Packisen har dragit sig så långt tillbaka att vi med båt kan ta oss betydligt närmare den geografiska nordpolen än vad som varit möjligt för bara några år sedan. Det känns både overkligt och lite magiskt.

Nu och då. Jag och Heimir kramas om när vi ses ombord på Tilvera i Ny Ålesund. Han och Belem erbjuder gäster att segla i denna häftiga del av världen. TILVERA EXPEDITIONS . Även några bilder från vår Bbq vi hade i Portugal för drygt ett år sedan…

Och en filmsnutt från en av de rapporter som CNN kablat ut från denna del av världen. Freya ligger därute och väntar…

// Coddi.