Tillbaka i Longyearbyen, där vi ligger för ankar i viken. Häromdagen klev våra gäster av och nu råder det lugna, praktiska dagar ombord. Vi städar, underhåller och förbereder fartyget inför nästa resa med gäster…

Varje expedition vi gör är unik och varje resa präglas av vilka människor som kommer ombord och vilket tema eller anledning som finns för just den resan. Nästa gång kommer återigen ett filmteam, precis som vi hade i höstas på Grönland – även om det inte är samma team som då. Det ger mig den fantastiska möjligheten att se vad som händer bakom kulisserna. Och även att träffa dessa intressanta människor som jag annars aldrig hade mött. Det är en spännande värld minst sagt.

Men det är inte bara i jobbet jag kommer i kontakt med filmens värld. Saken är att jag precis innan jag klev på fartyget för ännu en arbetsperiod tackade nej till en möjlighet. Jag blev kontaktad av regissören Ludvig Nyberg som är upphovsmannen till filmen Vildsvinsmannen. Jag var tänkt till en roll om än en blygsam sådan. Men jag skickade inte in min selftape – det vill säga en inspelning som jag själv gör hemma där jag läser replikerna och skådespelar scenen framför kameran. Hade Ludvig varit nöjd hade jag nog knipit rollen, eftersom jag blivit rekommenderad för den.

Det är väl så att mina möjligheter lite rullar av sig själva nu, delvis med tanke på vad jag gör och vilka jag känner och lär känna längs med min väg – både genom mitt jobb och utanför det. Och den som rekommenderade mig var min vän Stefan, som spelar rollen som den förrymde patienten som tror att han är Vildsvinsmannen.

Stefan bor liksom jag på västkusten och vi delar intresset för westernkläder. Vi har också den lite tyngre gemensamma nämnaren att vi båda förlorat våra respektive livspartner för inte alltför länge sedan. Därför rör sig våra samtal mellan himmel och jord; mellan det levande och det som gått förlorat, skulle man kunna säga. Det blir också mycket skratt mitt i allt. Stefan, eller Cocos som han kallas, är skådespelare och kulturarbetare. Han är sådan där skönt osvensk i sitt sätt att vara – öppen, inkännande och han bjuder verkligen på sig själv.

Filmen som Stefan ska spela i, men inte jag, bygger på en gammal lokal myt från Kalmarsund; om en man i Färjestaden som för hundra år sedan försökte rädda en drunknande vildsvinskulting som simmade över sundet. Mannen dök ner i djupet och sågs aldrig mer. Än idag sägs det att man under stjärnklara sommarnätter kan se bubblor stiga upp från vattnet.

I filmen händer följande: En förrymd patient kommer till området (min vän Stefan, som spelar Patient 163). Under en sommarnatt när ett gäng ungdomar samlas för tältliv och övermod kring lägerelden förvandlas leken snart till kaos när ”Vildsvinsmannen” börjar plåga dem som han tror har svikit naturens varelser. Och mellan blod, folklore och mörker dras en ung kvinna som är på väg bort från sitt förflutna, in i dramat… Mer än så berättar jag inte utan vi får vänta tills filmen är klar. Kanske någon vill följa med mig och se den…

Stefan kanske någon känner igen, han dyker upp lite här och var i svenska produktioner. Bland annat kommer han medverka i Morden i Sandhamn, inspelningen börjar inom kort. Och han spelar huvudrollen i Legend of Dark Rider. Såklart pratar vi mycket om film när vi ses. Ärligt talat vet jag inte om det är rätt för mig just nu att stå framför kameran igen. Även om jag faktiskt har en viss erfarenhet från ung ålder – jag var med i ett svenskt barnprogram när jag var åtta år och Sveriges Television var min allra första arbetsgivare.

Min vän Stefan Cronwall…

Annat ombord…

Förra veckan försökte vi hitta packisen. Den fanns inte där isprognosen sa att den skulle ligga – vid 81:a breddgraden. Vår tid rann ut och vi hade dessutom svall som gjorde resan mindre bekväm, så vi vände söderut mot Svalbard igen. Kustbevakningen, som låg i våra hasor med en snabbare båt, fortsatte norrut och fann isen först på latitud 82,1. Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att vi var där under första delen av april månad.

En annan dag stod jag på bryggan med kaptens vakande öga och fick styra Freya en stund. På sjökortet såg det ut som om jag körde på land, fast jag i verkligheten hade femtio meter vatten under kölen. Isen smälter här i en rasande fart. Vid polerna syns förändringarna i klimatet tydligare än på nästan någon annan plats på jorden. Det är lätt att sitta inne i stugorna långt från naturen och tänka att inget egentligen händer med vår jord. Vilka krafter som egentligen driver de här förändringarna är inte jag rätt person att uttala mig om. Men det känns lite sjukt att som häromdagen kunna gå en promenad i Longyearbyen utan vantar och mössa, bara i en tunnare jacka. Jag befinner mig ju trots allt inte alltför långt ifrån nordpolen.

Bilden till vänster, den svarta pricken ”på land” är Freya, men i verkligheten har vi cirka femtio meter vatten under kölen…

Bill var med på vår förra resa. Jag som inte riktigt kan fånga allt det vackra jag ser med min mobilkamera fick lov att använda några av hans bilder. Thank you Bill, your photos are absolutely stunning. Bill Hughlett Photography

En eftermiddag satte jag mig på Café Huskies i Longyearbyen – ett av världens nordligaste caféer där trevliga huskiesarna springer runt och gärna tar emot lite kel. För årstiden var det så varmt att jag varken behövde mössa eller vantar. På kvällen mötte jag upp Birgit från Österrike, som jag hälsade på i höstas. Världen är verkligen liten!

Avslutningsvis en liten filmsnutt för er som inte sett den i mitt sociala flöde (glöm inte ljudet för bövelen);

// Coddi.