Chokladkriget!

Vaknar tidigt i en hotellsäng i Köpenhamn, långt ifrån Halmstad trots att det redan gått ett par dagar sedan jag mönstrade av. Inställt flyg, en oväntad hotellnatt i Longyearbyen, två flyg under gårdagen och nu ytterligare en natt på hotell. Förhoppningsvis rullar jag in på tågstationen i Halmstad strax efter lunch…

Efter sju veckor till sjöss och en utdragen resa hem längtar jag verkligen efter att få sätta nyckeln i dörren. Släppa väskorna innanför tröskeln, säga hej till longboarden i brist på krukväxter, husdjur och karl, och bara sträcka ut mig på sängen en stund.

Det är onekligen ett liv med starka kontraster jag lever. Det både ger och tar energi. Jag är ständigt hungrig på nya upplevelser, sociala möten och vidder som får hjärtat att slå hårdare. ”Hur orkar du?”, frågar en vän. För att alternativet inte är något alternativ. Jag mår som bäst när jag får vara i rörelse, både att färdas och att använda kroppen. Sinnet matas till bredden och jag blir stark. Men jag blir också trött. Att finna riktig återhämtning är inte alltid så enkelt – särskilt inte till sjöss.

Men nu väntar äntligen en lugnare period hemma. Det behöver jag; kroppen känner av hårt slit och allt släpande på väskor, så jag ser fram emot att få landa på riktigt. Jag lämnade Halmstad medan staden ännu andades vinter, och jag återvänder när den gläntar dörren till sommaren.

På skoj räknar jag efter… Sedan året slog om till 2026 så har jag inte ens sovit fulla tre veckor i min egen säng hemma. Den kommande natten blir min tjugoförsta på min egen kudde. Det säger väl sitt. Jag längtar efter att få ta dagarna som de kommer, sova ut, röra på mig lite när jag själv vill – åka longboard – och bara låta allt laddas. En vän kommer och hälsar på, så jag får lite sällskap utan att det blir för mycket. Det känns precis rätt just nu.

Sista veckan ombord måste jag ändå berätta om. Det utbröt nämligen ett litet krig…

Vi hade en hytt som stod tom och fin, färdigbäddad med prydligt vikta handdukar. Som välkomstgest har vi som rutin att lägga en bit fin choklad på toppen av handdukarna, invirad i guldfärgad stanniolfolie. Varje gång man gick förbi lyste det lilla gyllene paketet emot en som ett lockande litet fynd.

Eftersom jag själv inte har några större problem med att motstå sånt, trodde jag naivt att det gällde alla ombord. Det gjorde det inte. En dag när jag passerar hytten ser jag en handskriven lapp ligga på sängen, bredvid chokladbiten som fortfarande låg kvar. Jag klev in och läste:

”Förlåt! Plågad av dåligt samvete och rädd för Helenas vrede lägger jag tillbaks chokladbiten. Förlåt. Mvh Nils.”

Det stod till och med ett extra ”förlåt” längst ner. Jag fnissade för mig själv. Helenas vrede var något nytt, av alla egenskaper jag hört om mig själv så var denna helt ny. Tror aldrig någon människa på jorden drabbats av min vrede. Men något verkade inte stämma, lappen var underskriven med Nils, vår yngste man i besättningen. Men det såg inte ut som hans handstil.

När det gått ytterligare någon dag och jag passerar hytten ser jag att chokladbiten är borta. Jag kliver in och finner en ny lapp på sängen:

”Herregud! Jag har inte kunnat sova för jag har bara tänkt på den här chokladbiten. Nu tog jag den. Förlåt! Och nu kan jag inte sova för all skuld och skam jag känner. Förlåt. /Nils.”

Samma handstil. Nu började jag ana oråd. Stackars Nils som verkade få bli syndabock för en chokladtjuv ombord. Genast skrev jag en egen lapp och lade den tillsammans med två (!) chokladbitar på toppen av handdukarna. Jag skrev:

”I stort vredesmod så lägger jag härmed 2 chokladbitar. En till Kapten och en till tjuven. Jag misstänker att denna är någon annan än Nils. Må det smaka!”

Jag skrev under med Mäss-kvinnan.

Det tog inte många timmar förrän båda chokladbitarna var borta. På dess plats låg nu en liten post-it:

”Lustigt, den ena var något sötare än den andre” //Fredrik.

HA HA! Jag hade det på känn. Vår expeditionsledare Fredrik var den riktige chokladtjuven!

För att få slut på detta chokladkrig lade jag dit en stor gul lök på sängen istället. Den ville ingen ha. Kriget var över. Det ironiska var dock att när jag packade ihop mina saker för att resa hem, så hämtade jag lapparna och slängde ner dem i min resväska. Jag ville spara choklad-krigs-konversationen som ett roligt minne. Och nu, här i Köpenhamn när jag öppnar väskan, får jag plötsligt syn på en gul lök. Jag hade aldrig gått tillbaka med den till byssan. Med ens inser jag att det inte bara är Fredrik som är tjuv. Förvisso är jag ingen chokladtjuv, men dock en löktjuv.