Min resa tog mig inte så långt bort denna gång, däremot gjorde det för Caroline som flög ända från Toronto för att träffa mig. På flygplatsen i Köpenhamn mötte jag henne på ett smått överraskande sätt; med mig hade jag en skylt där det stod ”Caroline, jag är din nya övervakare”. Det blev många skratt i ankomsthallen, inte bara för Caroline utan även från andra som passerade skylten…
Läs mer »
Jag tog Medelhavets kulinariska landskap med storm; de platsbundna grönsakerna och frukten som fått mogna i solen, charkuteriernas sällsamma smaker med tusenåriga anor och ostarna som fyllde gomseglet med lycka. Olivoljan. Citronerna. Lokala specialiteter. Åren med Wilma kommer för all framtid ha en speciell plats i mitt hjärta…
Läs mer »
Det tog lite tid att hitta musen. Den som min barndomskompis Fia oanat placerat i mitt badrum i samband med ett besök. Fia hade kört bil från Borås och innan vi gick ut på stan, hade hon frågat om hon fick låna badrummet. Såklart; för även om jag fram till operation försöker hålla distans till andra för att inte smittas av något virus, så har nöden ingen lag. Ett tryggt säkerhetsavstånd gick säkert att hålla även inomhus, tänkte jag. Snart försvann vi båda ut genom dörren för att prata ikapp all den tid som förflutit sedan vi senast sågs. Fia har jag känt i 50 år. Hon gick i samma klass som mig och Tjoppe. Och det var faktiskt genom Fias familj som min dörr till seglingen öppnades; om somrarna följde jag med dem i deras MAXI 77:a. Ut mot havsbandet för att till kvällen lägga till vid någon liten kobbe…
Läs mer »
Jag äger inte så många saker, men så har det inte alltid varit. Men i samband med att vi seglade iväg bantade vi ner antalet prylar till ett minimum. Sista åren rymdes allt vi ägde (som inte fanns ombord på Wilma) i ett litet förråd i Lysekil. Och det är ur detta förråd jag främst plockat saker för att bygga upp ett nytt hem. Mitt lilla hem i Halmstad…
Läs mer »
Så blev operationen inställd…jag hann aldrig bli frisk. Att vara sjuk hjälper lite mot att orka reagera på besvikelsen. Det är som det är, det är inget jag kan göra åt. Den höga febern har nu släppt sitt grepp om min kropp och bara det känns otroligt skönt. För under ett par dygn mådde jag så dåligt att jag låg i feberdvala, med surrealistiska drömmar. Först nu inser jag hur nedsatt min uppmärksamhet måste varit; för när febern väl släppt upptäckte jag hur en ansenlig mängd yoghurt av någon outgrundlig anledning fastnat i håret. Jag måste somnat med en skål grekisk yoghurt i sängen…
Läs mer »
Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…
Läs mer »
Mina 26 kvadrat
Ett skepp kom lastat. Tja, det var väl kanske inte riktigt sant, men i vart fall dök en bil med släp upp. Det var min stand-in-pappa ”Herr Segelmakare” som kom med mina saker från Lysekil. Nu kan jag äntligen börja fixa till mitt hem på tjugosex kvadrat. Och det är på tiden, månaderna har gått utan vettiga möjligheter att kunna förvara saker eller för den delen laga mat. Inte för att jag har någon lust att laga mat, den har jag tappat. Men om och när. I vart fall har jag alla husgeråd jag behöver nu, utom möjligtvis ett durkslag. Men såna finns ju att köpa…
Läs mer »
projektsunshine.se 