Jag tog mig till en bar, möjligen den nordligaste på jorden.

Som inte är någon bar i egentlig mening…

Men först en aktuell rapport från var jag befinner mig;

Vi har lämnat Svalbard. Freya har gjort sin säsong klar där och nu stävar hon med sin besättning i stadiga tio knop på väg mot Akureyri på norra Island. Härute rör havet på sig – det andas, rullar och vickar. Och när rytmen satt sig i kroppen mår jag väldigt gott. För hur mycket jag än uppskattar att jobba med gäster, så är det i första hand sjöman jag är. Såklart till mitt yrke, men än mer i själen.

För så har det blivit med åren – och nu när vi stävar 230 grader sydvästlig kurs för att tillryggalägga närmare tusen nautiska mil utan land i sikte, då infinner sig ett slags lugn i mig. Jag sover tryggt, vaggad av svall och ljudet från motorn som spinner strax under min koj. Jag har funderat på hur det kommer sig att jag trivs så bra när jag är på väg.

Jag tror jag bär på en djupare hunger i själen, en som behöver resa. Som att det är själva rörelsen som skrubbar bort det stillastående, det som samlas när man står för länge på en och samma plats. Härute, mitt i det stora blå, blir avståndet inte bara nautiska mil. Det uppstår också ett inre utrymme där tankarna får plats att växa, där det gamla faller av och något nytt får börja ta form. Det är den rörelsen jag söker – både till sjöss och under mina lediga perioder. För det är först när jag är på väg som själen riktigt får andas.

Men så var det den där baren vid namn Texas som inte alls ligger i Texas och inte heller serverar några drinkar över disk. Men den heter så, hyddan som byggdes 1927 av två jägare. När man kliver in i stugan står det flaskor längs hyllorna. Och det är en tradition sedan länge att den som kommer hit gärna får smaka, så länge man lämnar något efter sig.

Jag själv avstod från att ta mig en sup. Istället la jag mig på sängen och bara andades in känslan. Jag försökte föreställa mig hur det kunde ha varit att bo där för hundra år sedan, långt från allt, med bara det nödvändigaste och det oändliga landskapet utanför. Med isbjörnar inpå knuten. Vi snackar riktiga ödemarken, på nordligaste av Svalbard på 79,6° nord. Hur det kommer sig att den har fått just det namnet vet ingen. Vilket gör det lite mer spännande.

Samma morgon hade vi vaknat till ett ymnigt snöande. På dessa breddgrader är vintern i antågande så här i augusti månad. Luften var isande kall medan Freya letade sig fram till Liefdefjorden, platsen där Texas bar ligger fint skyddad av fjorden och bergen. Jag hade väl inte så värst stora förväntningar, jag hade varit här förut men aldrig gått iland. Men när vi kom fram sprack himlen upp och solen tittade fram. Snön hade pudrat bergen så vackert.

När vi ankrat upp tog vi med oss gäster, varm choklad, kaffe och te, och såklart sånt som hör en bar till. När vi lämnade Freya bakom oss såg jag hur hon badade i eftermiddagssolen. Väl i land dukade vi upp vår egen bar på stranden, tände en brasa och besökte Texas Bar. Den känslan som infann sig den eftermiddagen, där vi samlades på denna avlägsna plats med snöpudrade berg i bakgrunden, Freya vilande i solen framför oss och människorna jag lärt känna under dagarna ombord – den är svår att sätta ord på. Men om jag ändå ska försöka klä den, så kändes det som en stark mänsklig värme och närvaro – mitt i det karga.

// Coddi.