Bikes, Turtles & Zero Luck

Så kom jag ut på havet ändå, om än på en väldigt kort tur – ut till Toronto Islands. Dagen var förvisso varm för en sån som mig, som numera är acklimatiserad för arktisk miljö. Så vi valde att hyra cyklar, så att det kunde fläkta lite medan vi trampade oss fram på öarna…

Öarna, som nästan alla är ihopkopplade med broar, är femton till antalet. De skapades av en storm år 1858 som bröt loss en sandbank från fastlandet. Nästan varän vi cyklade hade vi den klassiska Toronto-vykortsvyn som utsikt – stadens skyline. Längs vägen passerade vi ett mindre bostadsområde med hus från 1920-talet och nakenbadstränder. Inga bilar är tillåtna på öarna, och eftersom landskapet är så platt passar det extra bra att cykla. Vi stannade på ett ställe för en trevlig lunch, njöt av en iskaffe i värmen och avslutade med en glass eftersom vi missade färjan och fick vänta rätt länge på nästa. Helt klart blev den här dagen en av höjdpunkterna – även om jag fick kämpa med värmen.

Annat som hänt: det där med att söka en karl i Kanada. En kranförare hade jag tänkt, eftersom det kryllar av byggkranar över staden. Man vet ju liksom var de finns, de där modiga männen som rattar spakarna. Men eftersom de är så svåra att fånga rent fysiskt, gav jag upp. Och eftersom jag är en flicka som gärna intresserar mig för vad som byggs och alla maskiner som gräver, lyfter och bankar i backen, fick jag syn på några byggarbetare som höll på nere på markplan. Caroline hade stannat upp för att kolla kartan i mobilen – vi skulle fika med hennes syster och en vän – så jag tog tillfället i akt och spanade in vägarbetet. En av byggjobbarna fick syn på mig, nickade artigt och sa “Hi, how are you doing?”. Jag svarade snällt. Rätt snygg kille, men det kändes lite konstigt. Jag var ju inte precis ute på raggningsstråket. Sekunderna gick och han visade tydligt att han noterade att jag stod kvar och tittade (han trodde nog att han var magneten och inte vägarbetet). Det blev lite för spänt, så jag vände mig om för att se om Caroline hade listat ut vart vi skulle. Men hon var borta. Hon hade hunnit gå en bra bit och stod vänd mot mig och väntade på att jag skulle vakna ur min drömska tillvaro. Det blev liksom pinsamt. Nu måste byggkillen absolut ha trott att det var honom jag spanade in. Så jag får nog ge upp det där med att finna någon byggarbetare. Får leta vidare.

Hur som helst – efter den trevliga fikastunden for vi tillbaka hem till Caroline och greppade väskorna. För det hade blivit dags att fara till flygplatsen. Inte för att flyga hem. Ånej. Nu bär resan vidare mot en ny destination. Till en plats på jorden där man dricker mer än vad som krävs på de flesta andra ställen. Och då syftar jag inte på alkohol. Ja, sug på den så länge – så hoppar jag på flyget med Fofo fastspänd på mitt handbagage. Tjingeling.