Solljus över Toronto

Jag är tillbaka i Kanada. En resa som utifrån kan se ut som en ren nöjesresa, men som i sin kärna handlar om något betydligt viktigare: att få landa tryggt och vila upp mig hemma hos Caroline. Och jag behöver det så väl. Här anpassar vi dagarna efter dagsformen, och i stunder av reflektion inser jag hur mycket Toronto har att erbjuda när det kommer till rekreation och sådant jag uppskattar – film, konst och musik. Och jag älskar känslan av sammanhang…

Inte lät vi någon tid gå till spillo. Direkt när jag landat gällde det att hålla igång, så att jag kunde vrida om dygnsklockan lite mer efter kanadensisk tid. Tidsskillnaden mot Halmstad är sex timmar. Redan samma kväll hamnade vi på en fest på ett litet lokalt ölbryggeri – en kickoff inför det stundande kommunvalet här i Toronto.

Jag somnade som en sten när vi efter minglet kom hem till Caroline. Dels var jag jetlaggad, även om jag dagarna innan avresan hade börjat skjuta på tiden. Flygresan gör ju även den mest vana resenären något mör. Men framför allt behöver jag få ordning på mina trasslande tarmar. Det verkar som att det blivit en bestående förändring som kräver att jag anpassar mig mer i vardagen än förr. Det fantastiska med Caroline är att hon har ett så stort hjärta – hon lagar gärna släta soppor till mig och ställer upp och delar måltider när vi äter ute. Efter en intensiv arbetsperiod är detta precis vad jag behöver.

Dagen därpå styrde vi kosan till Biidaasige Park. Det är en nyanlagd och riktigt fin park. Namnet kommer från anishinaabemowin (språket som talas av anishinaabe-folken, ett av de urfolk som historiskt levt i området kring Toronto) och betyder ungefär ”solljus som skiner emot oss”. Det uttalas ungefär ”bee-daw-si-geh”. Parken ligger på den nya ön Ookwemin Minising, som betyder ”platsen för de svarta körsbärsträden”. Området har en bakgrundshistoria. För ungefär hundra år sedan fylldes den stora våtmarken igen för att skapa Port Lands – ett industriområde med raffinaderier, fabriker och hamnverksamhet. Marken blev kraftigt förorenad och låg länge mer eller mindre i träda. Under de senaste åren har man sanerat jorden, grävt en ny flodmynning och skapat den gröna, öppna park som finns här i dag. Ett fantastiskt exempel på hur vi kan ställa i ordning områden vi själva förstört.

Ja, det får räcka som inlägg för idag. Äventyren med Caroline fortsätter förstås. Och vem vet vad Kanada kan erbjuda när det kommer till frågan om kärlek. Senast i Frankrike försökte jag ju snärja en fransk kock via maten. Här i Toronto kanske det är dags att sikta lite högre – bokstavligen. Hela staden känns som en enda stor byggarbetsplats, Toronto byggs om i hög takt och byggkranarna står tätt över hustaken. Jag som gillar att sikta högt tänker att en kranförare vore ganska perfekt. Problemet är bara att de sitter så förbannat högt upp. Svåra att komma åt, om man säger så.

// Coddi.