Över vildmarken som viskar befinner jag mig. Långt uppe i Klippiga Bergen, där luften är tunn och ljuset alldeles klart, ligger lilla Alma. Några hundra människor, husen lätta att räkna, och runt omkring bara vidder. Här, 3200 meter över havet, måste andetaget tas lite djupare – varje inandning är ett medvetet möte med den glesa luften…
Här vandrar jag. Här vilar jag. Och någonstans däremellan får reflektionen äntligen ta plats. Tankarna som annars bara virvlar förbi får landa, bli konkreta – till projekt, till nästa steg. Till det liv som vill levas vidare.
Under vandringarna möter jag de solgula asparna, de öppna vidderna, Beaver Creek och skogarna som omsluter Alma. Ibland passerar en rovfågel över den höga himlen. Här uppe finns inga ormar – för högt, för kallt – men spåren efter mule deer, wapiti och moose är ständigt närvarande. Fotspår i marken, spillning längs stigarna. Jag har följt de stråk människan skapat, stigar och vandringsleder. Men också gått rakt ut i vildmarken och låtit djuren visa vägen och följt de smala, trampade stigarna de själva format genom åren. Ansträngd efter stigningarna har jag fått stanna upp och hämta andan. Den tunna luften är ingen lek för den som är ovan. Men jag mår bra här, kroppen trivs… Svalt och torrt. Lite som Arktis. Men ändå inte…
// Coddi
Avslutar med ett litet potpurri av bilder…
Under dagarna här har jag sett hur många ekorrar som helst, se bara denna lilla parvel;
MER FRÅN COLORADO KOMMER INOM KORT…
