Sauna and Steady Friendship

Det är den tiden nu när vinden får ta plats och allt överflödigt blåser bort. Bakom mig ligger spåren från Freya – spår som inte upphör bara för att fartyget seglar vidare. Min sjömansfamilj finns fortfarande, både uppe i Arktis och på sina hemmaplaner när jobbet inte kallar. Flera av dem bor på den lilla ögruppen mellan Sverige och Finland: Åland. Och det var dit jag hade tagit mig…

Vi hade pratat länge om att jag skulle komma och hälsa på. Nu blev Jesse, kocken, min värd för dagarna här – vi som är vana att kampera ihop mellan kastruller och sjögång. Och eftersom halloweenhelgen inföll just detta veckoslut passade det ju extra bra att ställa till med fest. Med en meny i bästa skräcktema.

Men det blev också en helg att uppleva Åland, som ju är nästan en förlängning av Stockholms skärgård. Inte sällan syns min barndoms ö i hörnet på sjökorten, och naturen känns igen direkt. Jämfört med västkustens kala klippor bjuder Åland (och Vaxholm där jag växte upp) på öar som är grönskande och bevuxna – med tallar och björkar, mossiga hällar, grynnor och skyddade vikar där vattnet ligger stilla mellan öarna. Det känns som att livet går lite långsammare i skärgården än på fastlandet, som att det är enklare men på ett positivt vis, mer genuint. Flera gånger snuddade känslorna vid minnen från min egen uppväxt.

Något jag saknar från Freya är min rutin att nästan dagligen besöka bastun. När arbetspasset tillät studsade jag in där och lät värmen gå djupt in i kroppen, tills jag kom ut med bara en handduk knuten runt midjan. Rykande het gick jag därifrån rakt ut på däck, barfota mot det kalla stålet, och i den arktiska luften stannade jag kvar en lång stund – tills kylan kylt skinnet ordentligt. Gästerna stod ofta ute samtidigt, väl inbäddade i jackor och mössor, medan jag lät vinden ta hand om resten. En kall tjej med varmt hjärta, kanske. Och nu såg Jesse till att jag fick återuppleva lite sådana vibbar, för som finne förstår man sig på bastubad. En eftermiddag mönstrade vi ombord på en bastuflotte och jag fick känna på hur det var att vara kapten, doppa mig riktigt finskt i det kalla vattnet och sedan basta mig varm igen. Omgång efter omgång, precis så länge som jag kände för det.

Men dagarna här på Åland har varit fyllda med mer än bastubad. Vi har varit ute i naturen och promenerat bland lövängarna på Nåtö – de där öppna, blomsterrika ängarna som hållits öppna i generationer och som är så typiska för dåtidens jordbruk på öarna. Jag har fått avnjuta lokalt producerad mat, en del lagad av kocken själv, och vi besökte Kastelholm, det enda slottet som finns på ön. Allt i stilla höstljus.

Allt sedan jag klev ombord på Freya har jag fått till mig uttrycket ”att inte vara rädd för någe”. Det är hämtat från filmen Stormskärs Maja, en film som utspelar sig i en annan tid men i samma skärgårdsmiljö som min egen uppväxt. Inget kunde väl vara mer lämpligt än att få se filmen här under mitt besök på Åland. Berättelsen om Maja landade rakt i hjärtat. Jag har faktiskt mycket att tacka just Jesse för. När jag inte alltför långt efter att Tjoppe dött kom ombord på Freya för att jobba, blev byssan en plats för läkning. Bättre stöd kunde jag inte få. Jag har nämnt det förut, men människor från Finland kan man gott luta sig mot när livet känns svårt. De står stadiga i stormen och Jesse är inget undantag – lugn och självklar som en klippa i sjön. Jag är så tacksam för att ha en sån fin vän.

Nu lämnar jag ön. Rik på upplevelser. Resan går vidare – tillbaka till Sverige, men inte till Halmstad. Vinden tar plats igen. Och jag följer med.

// Coddi.

Bilder och sånt;

En eftermiddag ombord på en bastuflotte…