Jag längtar. Och det är inte en enda känsla. Det är flera som ligger omlott, som vågor som kommer in från olika håll och möts just här, i ett stilla Halmstad på tjugosex kvadrat. Så här länge på en och samma plats, utan en fysisk vän intill, har jag kanske aldrig varit förut.
Nu när jag klivit iland kan jag trots allt se öppningar längre fram. Men processen tar sin tid och det kostar energi att ställa om. Framför allt är det den starka känslan av längtan jag känner, nu när jag inte längre ständigt är på väg.
Med några regniga och stilla dagar har jag haft tid att fundera. Jag har försökt reda ut varför det känns så starkt – om det är sorg eller kärlek jag blandar ihop med längtan. Särskilt nu när sorgen faktiskt hamnade på köksbordet. En vän dog plötsligt och oväntat för några dagar sedan. Mitt älskade jobb kan jag inte fortsätta med. Och i bagaget bär jag redan en oerhörd sorg som inte längre är tung, men som en gång förflyttade mig. Att fundera över vad min längtan står för tror jag är klokt. Och ju mer jag läser, desto mer klarnar bilden.
Det jag känner av är liminaliteten – glappet mellan att inte längre vara sjöman eller resande, och att ännu inte ha hittat min plats på land. I det glappet vet jag inte riktigt vem jag är. Då blir längtan en kompass. Jag längtar efter platser jag varit på. Och jag längtar efter platser jag ännu inte besökt. Den där längtanskänslan är mer dragande än tung. Därför tror jag inte att det främst handlar om sorg. Sorg säger att något är slut. Längtan säger att något fortfarande finns – på en annan plats, i en annan form, hos människor som betyder något alldeles särskilt.
Jag tittar på den stora tavlan hemma, där hösten skrivs fram. Den börjar fyllas. Snart ger jag mig ut igen. Geografiska nedslag, ett efter ett, likt stenar lagda i en rad över vatten. Jag kommer träffa arbetskamrater, men inte på Freya. Därefter några dagar i Stockholm för att träffa familj. Sedan norrut, och ännu längre norrut. Den här gången med mer luft emellan. Hälsan kräver det. Kroppen behöver tid att hinna med. Senare väntar Jämtland. Och längre fram en resa som kräver pass. När jag ser att jag kommer kunna resa, fylls jag av ett lugn.
Det är som Tjoppe sa: få dör i steget. Det gör man när man ligger stilla. Så jag tänker fortsätta röra mig – sakta när det behövs, men framåt. Aldrig stagnera. Äntligen börjar längtans sådd att ge skörd.
// Coddi.
Att vara på väg är inte bara en livsstil, det är ett sätt för nervsystemet att andas. Varje avfärd, varje ny horisont, ger små dopaminskott som lugnar och ger riktning. Att vara på väg är min identitet. Som känslan när Freya kastar loss. Eller ögonblicket när seglen fångar vinden och motorn tystnar, när stäven skär upp vattnet och det forsar längs skrovet. Trycket mot sätet när planet lyfter. Den första skälvningen när tåget sätter sig i rullning. Allt det där har bott i mig så djupt att det blivit mitt språk. Ett språk som inte sällan landar som ord här i min blogg.
SAMLADE BILDER FÖR DIG SOM VILL SE MER…
BIBLIOTEKET I HALMSTAD;
Här hänger jag gärna på eftermiddagarna. Biblioteket i Halmstad är ett av Sveriges vackraste. Byggd som en glaslåda ser det ut som den svävar över floden när det är mörkt…
DEN SVENSKA HÖSTEN;
En termos och en ryggsäck, sen ger jag mig ut…
HEMMA;
Alla foton måste inte vara tillrättalagda, med smink och ett leende som bländar. Jag vågar även visa upp hur jag ser ut som nyvaken, finner det lite roligt eftersom mitt hår tenderar att bli gigantiskt efter några timmars sömn…
Och hör och häpna, jag har skaffat mig mina första krukväxter på säkert 15 år. Någon hade kastat två porslinsblommor i diket, utan kruka. Jag hade just promenerat utmed Prins Bertils Stig och var på väg hemåt när jag hittade dem övergivna, helt utan kärlek och omvårdnad. Så de fick följa med mig hem där jag gav dem mer jord och varsin kruka…
LÄNGTANS TJEJ MED VÄNNER ÖVER HELA VÄRLDEN…
