Och nu känner jag den igen, den där välbekanta något stickiga och syrliga doften av ensilage. Jag pulsar i snön förbi gården som ligger intill kursgården. Och plötsligt väller minnena över mig. Minnen från tiden då jag levde så här. Samtidigt som tanken slår mig att jag är på väg att sluta cirkeln; den som handlar om mat och om livet på landet…
Jag minns hur jag som ung mamma ropade in barnen och mötte dem i dörren när de kom snöiga ända in i sömmarna. Vedspisen gav värme åt mitt lantkök och maten var redo att serveras, lagad från grunden till de mina, till barnen och till mannen som snart skulle komma in från mjölkningen. Allt sedan den tiden har mat och dryck gått som en röd tråd genom mitt liv.
Och det är dessa minnen jag bär på medan jag passerar bondgården med mjölkkobesättning på min väg mot kursgården Eldrimner. Den ligger ett stycke utanför Östersund, i ett Jämtland som nu har mött mig med en massa snö och en känsla av Arktis. Tystnaden, ljuset, kylan som biter lite i kinderna. Det känns bekant, fast på ett nytt sätt.
Eldrimner är Sveriges nationella resurscentrum för mathantverk och småskalig livsmedelsproduktion, en del av Länsstyrelsen i Jämtlands län sedan 2005. Hit kommer man för att lära sig att ta hand om mat, vårda den, förädla den och konservera den. För hand, med tid, med sinnena.
Detta är ett steg mot min nya framtid, mot det som på sikt ska ta över ett arbete till sjöss. I vilken grad och hur är inte riktigt klart ännu. Men utan mål kommer jag ingenstans.
Och visst är jag lyckligt lottad. Jag har en arbetsgivare som inte bara ser till verksamheten, utan också till människan i den. En arbetsgivare som förstår att en övergång tar tid, att den behöver få växa fram i lugn och ro. Vad som än blir i framtiden så måste det kunna gå hand i hand med min hälsa. Att byta yrkesbana efter sextio är ingen liten sak, det är inte snutet ur en näsa som vi svenskar säger. Men det ska väl gå på något vis, jag har visat det förr, hur man vänder helt om och gör en kursändring, hur man tar sig ibland från djupaste botten, till toppen igen.
// Coddi.
I have sailed through fair winds and rough seas,
and I carry them both, quietly, in my heart.
Now I turn, humbly, back to the soil that gives life
Och vilken kurs gick jag då? Jo, en grundkurs i autoklavering. Det handlar om att konservera mat under tryck och hög värme, så att även mat med högt pH, som kött, fisk, grönsaker och soppor, blir säker att förvara i rumstemperatur. För den som vill sälja sådana varor är det den enda godkända konserveringsformen.
















I Frankrike, matens förlovade land, är det helt naturligt att konservera även småskaligt. I Sverige har det inte varit samma tradition, men nu kommer det mer och mer. Små mathantverksföretag blossar upp, och det ligger i tiden.
I en orolig värld kan kylar och frysar slås ut vid kris och krig. Då måste all mat som kräver kyla kasseras. Autoklaverad mat håller däremot i åratal, i rumstemperatur.
Just därför måste det göras rätt. I mat som är fel i pH och förvaras syrefritt i rumstemperatur kan bakterien som orsakar botulism växa till, om den inte har dödats genom korrekt upphettning under tryck. Botulism är en mycket allvarlig, i värsta fall dödlig, matförgiftning. Det är därför autoklavering inte är något man chansar med, utan en metod man lär sig ordentligt.
Vår lärare kom också från Frankrike, från CTCPA, och kursen hölls på engelska.
CTCPA, Centre Technique de la Conservation des Produits Agricoles, är Frankrikes tekniska centrum för konservering av livsmedel. Sedan 1950 har de stöttat livsmedelsföretag med kvalitet, livsmedelssäkerhet och produktutveckling, under det franska jordbruksministeriet.
Och Jämtland då… otroligt vackert…




Och helt otippat (men kanske inte så förvånande när det gäller mig) så sprang jag på en person som jag känner, ändå var det första gången jag besökte Jämtland.

Göran (som också är sjöman) gick i samma klass som mig och Tjoppe och Pia som jag skrev om för ett par inlägg sedan… det blev en kaffe innan han drog iväg till sin stuga för att snickra lite. Tala om att världen är liten!

Det var då…
Jag har seglat genom medvind och hårt väder, och jag bär allt det, stilla, i mitt hjärta. Nu vänder jag, ödmjukt, tillbaka till jorden som ger liv. Till samma jord som en gång gav mina barn deras början. Här syns mina två äldsta barn Erika och Victor som idag är 41 respektive 40 år. Att få växa upp på bondgård gav dem och deras två yngre syskon en bra start i livet…
Steg för steg!