Så gick jag ner för landning. Efter dryga tre timmars flygning mellan Toronto och Denver, den här gången med bara två timmars tidsskillnad. Det kändes skönt att slippa en massiv jetlag och bara kunna landa mjukt. När jag greppat mitt bagage blev jag upplockad på flygplatsen och det bar raka vägen upp mot Rocky Mountains…

Förra gången jag var här var det vinter. Nu får jag uppleva Alma på hösten. Träden som skiftat färg, den klara, krispiga luften – om än enormt tunn, eftersom Alma ligger på cirka 3200 meters höjd över havet. Jag har lite svårt att förklara det, men i allt mitt sökande efter var på jorden jag kan tänkas känna mig riktigt hemma, är Alma en riktigt het kandidat.

Jag hann knappt landa och knipa lite sömn förrän familjen jag bor hos tog med mig på aktiviteter. På amerikanskt, laid-back vis. Här uppe är människorna rätt okonstlade, mer jordnära, och de tar hand om varandra. Ingenting känns krångligt. Samtidigt finns det alltid något att hitta på – här dominerar såklart det som naturen erbjuder: vandring, fiske, skidåkning… Det är nog en kombination av bergen, naturen och människorna som får mig att trivas. Trots att vi befinner oss mitt i det stora landet USA, och på ungefär samma breddgrad som Spanien, är det betydligt kallare här uppe. Sol nästan varje dag, men temperaturerna ligger på 12–14 grader den här tiden på året och droppar ner till ensiffrigt på nätterna.

Det är något särskilt med att komma tillbaka hit.

Ett litet darr i bröstet när landskapet öppnar sig igen.

Men jag hade också ett uppdrag. Senast jag var här beställde jag en hatt hos en riktig hattmakare. Jag valde modell och färg, och mitt huvud mättes upp. Nu, efter sju månaders längtan, var den äntligen klar. Och den här flirten med cowgirl-mode som jag har hittat och trivs så bra med, den är jag inte ensam om. I den långa kön till security och immigrationskontroll (den tog mer än en timme) passerade jag på andra sidan avspärrningsbandet en annan kvinna i min ålder. Westerninspirerad klänning, cowboyboots och ett skärp som var nästan identiskt med mitt. När våra blickar möttes började vi skratta. På utpräglad amerikansk dialekt frågade hon vart jag skulle.
– The Rockies, svarade jag.
Hon nickade:
– Me too. See you there. Jag log för mig själv. Där stod jag i kön och kände mig plötsligt riktigt munter till sinnes.

Så hämtade jag min hatt. Jag tänker att den kommer göra mig vacker nu i min ungdomliga ålder av sextio år. Och även när jag är sjuttio, åttio och nittio…

// Coddi

(Jo, och som svar på förra inlägget, där jag skrev att jag var på väg till en plats där man dricker mer än på andra platser – men då inte alkohol. Här uppe i Alma, på cirka 3 200 meters höjd, är luften så tunn att kroppen måste andas snabbare och djupare för att få tillräckligt med syre. Man förlorar mer vätska via utandningsluften, och den torra bergsluften plus en diuretisk effekt från höjden ökar urinproduktionen. Därför blir man snabbare uttorkad och behöver dricka betydligt mer vatten än vanligt – för att undvika huvudvärk, trötthet och höjdsjuka.

Kroppen reagerar först med högre puls och snabbare andning. Efter några dagar börjar den anpassa sig: den producerar fler röda blodkroppar och tar upp syret effektivare. Efter en vecka eller två känner man sig oftast piggare, även om vätskeintaget fortfarande är viktigt.Och solskenet: här räknar man med 300 soldagar om året. Solen känns starkare eftersom den tunna atmosfären filtrerar bort mindre UV-strålning. Solskydd och hatt är lika självklart som vattenflaskan.)