Alma, Alma, Alma… vad gör du med mig? Varje dag samlas vi, ett gäng, i den lokala saloonen. Inte nödvändigtvis för att spendera pengar eller låta alkohol rinna ner för strupen, utan för att det är byns naturliga samlingspunkt. Män i skägg och rutiga skjortor, barn i knät på unga föräldrar, vänner runt biljardbordet, diskussioner om det som händer i människors närhet och amerikansk fotboll på tv. Jag känner ingen annan plats där gästerna lika självklart står på insidan av bardisken – men här händer det. Du får såklart service, men stället tillhör samtidigt alla…
Man kan äta på saloonen, och ofta blir man bjuden. För man delar med sig om man beställt en pizza eller något snacks. Eller så bjuder kocken när gruppen är liten och han fått feeling i köket. Framför allt delar man med sig av det man snott ihop hemma under dagen: en rabarberpaj där rabarbern plockats på grannens tomt, jordnötskakor, mört grillat kött som skurits i tunna bitar så att alla får smaka.
När någon kommer in genom dörren tittar man upp och hejar. I detta vilda Colorado hör jag samtal jag inte tror jag skulle höra någon annanstans. ”Jag hade en stor älg i trädgården i morse – såg du den? Den hoppade över staketet in på din tomt.” Nej, grannen hade missat. Men hon visade i stället hur hennes hund råkat i möte med en porcupine, den amerikanska igelkotten vars taggar har hullingar. Hunden såg alldeles knasig ut, som om den fått långa, sylvassa morrhår. Själv hade jag aldrig sett något liknande. Någon annan hade mött en hjort. Bilder visas. Alla får se. ”Hur gick det hos doktorn?” hör jag någon fråga.
Så känner jag en hand på axeln och vänder mig om. En kvinna i min ålder, jag tror inte jag sett henne förut. ”Hej, jag hörde att du var tillbaka i Alma, jag ville bara passa på att presentera mig – så kul att du är här”. De flesta andra har redan koll på vem jag är, Helena från Sverige. Här vet man vem som inte är från trakten och nyheter på byn sprids fort – de kände till min ankomst långt innan mitt flyg landat i Denver.
Bartendern sista kvällen – en ung man den här gången, inte någon av de tre tjejerna jag hunnit bekanta mig med – säger: ”Hörde att du lämnar Alma i morgon. Det känns lite synd att dagen redan är här.” Jag tackar och vänder mig mot min grupp, den inre kretsen som samlas i hörnet varje eftermiddag. Jag nämner att jag berörs av allas omtanke och att känslan är lite tudelad. Jag trivs. Jag hade gärna stannat längre. Men kanske får jag komma tillbaka? Eller? Frågan hänger i luften. Den tas inte emot lamt, utan unisont svarar de: ”Du hör hemma här i Alma.” ”Ingen här vill att du ska resa.”
Den starka känslan av att vara inkluderad fyller mitt hjärta. Det är enkelt här. Människorna är okonstlade. En man, inte fullt så ung längre, börjar tycka att det tar på krafterna att bära fiskeutrustningen lång väg till sitt fiskevatten. Han tänker köpa en bil och visar mig en bild. Det lyser i hans ögon av förväntan.
”Här är luften tunn och klar. I Alma, på 3 200 meters höjd över havet, eller ”elevation 10.578 ft” som de säger, pågår livet för dem som bor här. Trots att jag inte varit här så många dagar har jag fått tillträde till lokalbornas hjärtan.”
Alma är kanske en av de mest otillgängliga byarna i hela USA, kanske inte. Men man tar sig inte hit i en handvändning, och man behöver tid att anpassa sig för att undvika höjdsjuka. I byn bor ett par hundra människor, och många av dem ses varje eftermiddag. Alma ligger i hjärtat av USA. Och i Alma bor några av de störta hjärtan jag mött.
Innan resväskan packades ville jag förstås bjuda lite på Sverige. En morgon klev jag upp och rullade köttbullar på äkta svenskt manér. Dels för familjen där jag bor, dels som mitt bidrag till vännerna i saloonen. Av en händelse hade jag en liten svensk flagga kvar – den jag fått på IKEA i Toronto när Caroline och jag var där sist. De som fick smaka himlade lyckligt med ögonen. Så gott, var den samlade domen. Så pass att någon inte ens ville äta för många, utan spara till morgondagens matlåda.
Nu lyfter snart mitt flyg. Jag far vidare. Inte hem ännu. Med mig tar jag många fina minnen. Det blev en del vandringar, även om jag kanske inte varit lika aktiv som förra gången. Jag behövde landa lite, sova middag och få äga min tid. Och min nya hatt tar jag med mig. Den ska inte bara användas – den ska dagligen påminna mig om Alma, där den får sin utvalda plats i mitt hem i Halmstad. En bit av Alma tar jag med mig hem…
Jag kryddade köttbullarna klassiskt med extra mycket kärlek…
TACK ALLA FÖR FANTASTISKA DAGAR, FÅ PLATSER HAR FÅTT MITT HJÄRTA ATT KLAPPA SÅ VARMT!
// Coddi (or Helena from Sweden)
