Mjölhot & civilisationsbrist

Jag börjar räkna ner. Det är sista kryssen nu. När gästerna till slut gått iland stannar jag kvar ombord ett tag till. Freya har då avslutat Svalbard-säsongen och styr i stället vidare på nya äventyr längre västerut. Innan jag själv kliver av och ger mig i väg vill jag bara samla ihop lite av det som hänt de här veckorna. Ett litet potpurri av intryck och händelser…

Hotet.

Efter att ha blivit utnämnd till Svalbards farligaste kvinna – därför att jag bakar gott och får besättning, guider och gäster att öka på vikten – har det hängts ett nytt hot över mitt huvud. När jag häromdagen bakade sockervaniljbullar på karlspaderdeg hotade överstyrman att låsa in mjölet. Nog kan man fnissa. Men jag förstår. Vi rör oss ju alla på en liten yta och kommer ingenstans (om vi inte flyttar hela båten, vill säga). Dofterna från mitt bak sprider sig överallt, ända upp till bryggan. För gästerna är det lättare – de stannar bara ett tiotal dagar. Besättningen däremot utsätts för mina bakverk vecka efter vecka.

När jag hörde talas om att låsa in mjölet for tankarna direkt till min favoritbok, La Cucina av Lily Prior. Där sörjer Rosa Fiore sin käresta Bartolomeo, som blivit dräpt av sin egen far eftersom han tillhörde en rivaliserande maffiafamilj. Det är trettiotal, Sicilien. För att stå ut med sorg och smärta börjar Rosa baka och laga mat. Från morgon till kväll står hon vid det stadiga bordet i det sicilianska köket. Hon producerar så mycket att familjen inte klarar av att äta upp allt – hon måste börja ge bort till byborna. Ingredienserna tar slut, hon går på jakt hos grannar och byfolk, tills det en vacker dag inte finns en enda tomat kvar i trakten eftersom Rosa lagat tomatröra på allt.

Någon borde ha låst in mjölet och det övriga för henne, precis som man nu hotar mig med. I bokens handling blir det så småningom en vändning; en dag kliver en engelsman, l’Inglese, in över tröskeln. Och istället för burkar, tomater och färska kryddor på bordet hamnar nu Rosa själv där. En förlösande sexakt utspelar sig. Jo, jo… jag återger bara vad som står i boken. Nu kan ni vara lugna där hemma. Även om jag bakar mest hela tiden – och även jag har en förlust av en käresta i bagaget – så kommer jag inte att kasta bakbunken från köksön för att där tillåta frestelser av köttslig natur.
Bänken är alldeles för kall, rostfri som den är.
Och sen, hur skulle det se ut, tror ni?

Monstret till ost.

Alltså, den där kartongen längst bak i kylen nere i lastrummet. Jag hade sett den i flera veckor men aldrig riktigt haft tid (eller kanske ork) att undersöka vad som gömde sig därinne. Tills nu. Jag hade just dragit ut backarna framför när blicken fastnade på den stora, rektangulära, till synes omärkta lådan. Jag försökte lyfta den – och insåg genast att det här skulle kräva mer än vanliga magmuskler. Så jag baxade ner den på durken och sköt den framför mig som en ohyggligt tung pjäs tillverkad av rent guld. Upp sprang jag sen efter kocken; han som sticker närmare två meter och har armar som får mina i jämförelse att likna en kycklings (hans vingspann påminner mer om en havsörns). Ledigt bar han upp lådan för lejdaren och vi placerade den på samma rostfria köksbänk där jag, som ni minns, bestämt nekar till alla slags akrobatiska aktiviteter.

Tegelsten var rätt ord. För inne i kartongen vilade en nätt liten ost på tjugofem kilo. Almnäs Tegel. Eftersom min matchvikt ligger på blygsamma 54 kilo väger den här klumpen närmare halva mig. När vi fick fram den såg vi något som fick oss att höja på ögonbrynen: små barnafötter intryckta i ostytan. Vi googlade nyfiket på produkten vi hade framför oss. På 1700-talet tillverkades handslaget tegel på Almnäs Bruk. Barnen på gården sprang omkring bland de torkande stenarna och lämnade sina små fotavtryck. De avtrycken blev så småningom gårdens varumärke – varje tegelsten fick en barnfot stämplad i sidan. När man senare började ysta ost där igen tog man upp traditionen: samma lilla fot sitter nu på varje ”ost-tegelsten”. Lite kusligt charmerande, eller hur? Vi skar oss en bit. Gott som tusan och den smakade inte fotsvett. Redan dagen efter fick gästerna den äran – en ostbricka med svenska ostar, där Tegel-monstret stod som kung.

Hoppa i havet och det finska skyddet.

Vet inte riktigt vad som flugit i mig. Men för andra gången denna säsong har jag nu kastat mig handlöst ut i det iskalla arktiska vattnet i det vi kallar ”Polar Plunge”. Denna gång fick jag även sällskap av min kvinnliga kollega ombord, Johanna. Hon är finska (ålänning, om man ska vara petig). Jag gjorde hoppet före henne, kände först kylan och sen den där bisarra värmen när man kommit upp ur det iskalla. Jag skrek inte av chock, men stannade inte heller särskilt länge – snabbt var jag uppe på båten igen. När det blev Johannas tur for tanken genom huvudet: vad är det egentligen med dessa finländare? Hur kommer det sig att de klarar grejer som resten av mänskligheten bara tittar på och skakar på huvudet åt? Finländarna skryter inte ens. De bara gör det. Tyst. Behärskat. Som om det vore det mest naturliga i världen att plaska runt i nollgradigt vatten i flera minuter alltmedan vi som står ombord på båten håller på att frysa tårna av oss.

Min slutsats är solklar: alla människor på jorden borde ha minst en finländare som nära vän. Ett bättre personskydd kan man nämligen inte ha – hot som missväxt eller krig spelar ingen roll, för en finne överlever. Punkt. Jag har sett till att ha mitt eget finska skydd, och det är min biljett till att klara alla världens faror. Det heter ”sisu”, det där finska ordet som ungefär betyder ”jäklar anamma”. Ser du någon som klarar av att utsätta sig för något onaturligt, kan du ge dig fanken på att det är en finländare.

Om jag inte vistades i Arktis, vart skulle jag då styra min kosa…

Ja, säg det. Jag har funderat. Jobbet är speciellt – både att vara sjöman och att befinna sig på en jäkligt isolerad, ödslig och isig plats på jorden. Nu har jag varit ombord så länge att jag börjar undra om det där med civilisation bara är ett påhitt. Att det skulle finnas städer och människor i stora antal på liten yta, som om man stoppat alla i en jättelik kittel med stress, brus och för många valmöjligheter. Något händer med en efter en tid häruppe. Allt börjar kretsa kring Freya. Fartyget är inte bara mitt jobb utan även mitt hem under de långa perioderna jag vistas här. Man blir kanske lite… knäpp. Inte undra på att jag går ”bananas” på mjölet och hotas av mjölförbud. Eller att jag associerar den kalla, rostfria bänken i byssan med en fiktiv kvinna som i en bok lever ut sina köttsliga lustar. Det mest köttsliga för min egen del är annars att skiva paté till frukostbuffén. Inget fel på patén alltså – vår är drömmigt god. Men godare är osten från Almnäs. Den med barnfötter på.

Nä, jag är inte knäpp. Bara varit länge ombord nu. I stunder av sans lyckas jag drömma mig bort, kanske till en varm stuga på en sval plats intill ett resligt hav, där jag kan ligga i sängen en hel dag och sova ikapp. Snart mönstrar jag av. Om jag tänker baka hemma då? Är du galen eller? Jag älskar att baka på jobbet, men hemma – där vill jag vara en totalt oansvarig och bakfri civilist som inte ens vet var mjölsäcken står.

// Coddi.