Jag har kommit upp till Longyearbyen. Äntligen känner jag hur kroppen slappnar av; svullnaden i kroppen börjar lägga sig, huvudet klarnar och energin kommer tillbaka. Men det var inte utan strul på vägen, tågen stannade helt till följd av en nedriven elledning. Nog har det gått troll i mina resor till och från fartyget på sistone – jag måste ha retat gudarna rejält eller så är det karma som sparar något riktigt bra till mig längre fram…

Men det handlar inte bara om en jobbig resa. Det handlar om att jag äntligen måste inse och acceptera att min kropp inte mår bra av värme längre. Den är tränad på att hålla värme, inte att bli av med den. De senaste två åren har det slagit till ordentligt varje gång jag kommit ner i varmare klimat – jag blir riktigt sjuk. En del beror säkert på åldern, men jag är övertygad om att operationen för fyrtio år sedan spelar in. Då gjordes en lymfkörtelutrymning, och de körtlarna har bland annat till uppgift att ta hand om överflödig vätska i vävnaderna för att hålla balansen och förhindra svullnad. När det blir varmt öppnar blodkärlen sig extra mycket, vätskan ökar – och mitt system hinner inte riktigt med.

Det är lite ironiskt, alla längtar efter värmen – den där drömmen, semestern vi sparar till och fantiserar om. Sol, bad, trettio grader och ett glas vitt. För mig har det blivit tvärtom. Värmen gör mig sjuk. Kylan däremot… Den går att skydda sig emot med rätt kläder och här uppe i Arktis känns den inte så bitande kall då klimatet är så torrt. Kallt behöver inte alls betyda mörker och depression – här uppe skiner midnattssolen och luften känns ren och skarp på ett sätt som får en att andas djupare.

Jag kände direkt när jag klev av flyget att jag började må bättre. Så nu funderar jag på allvar om jag måste bli en sorts klimatflykting på mitt eget vis. Rymma Halmstad under sommarmånaderna och hitta boende periodvis någonstans svalare – Island, Färöarna, Nordnorge eller just här på Svalbard. Jag vet inte vad som är praktiskt möjligt, men tanken har börjat gro. Jag finner nog min väg, van som jag är att gå emot strömmen. Men helt klart har det börjat bli dags att lyssna på vad just min kropp behöver. Och den säger tydligt: ge mig köld, ge mig klart ljus och ge mig den där arktiska stillheten.

I morgon mönstrar jag på och Freya blir mitt hem för de kommande 54 dagarna. Vad den resan kommer att ge vet jag inte, men jag är säker på att den kommer att röra vid mitt inre – precis som alltid.

Många timmars väntan på tågstationen i Halmstad i trettiotvågradig värme…

// Coddi.