Det är märkligt hur vissa platser lockar oss tillbaka. Under de senaste åren har jag återvänt till hamnar och landskap där vi under seglingsåren stannade länge. Platser där minnena bor djupt och vännerna är flera. Såklart är jag nyfiken på vad som förändrats fysiskt, men det är inte det som får mig att komma tillbaka…

Det handlar snarare om att möta mig själv i en spegel som tiden har slipat. Om att bygga en bro mellan då och nu. Inte för att återuppleva det som en gång var, utan för att acceptera och reflektera över min utveckling och mognad. I den speglingen blir det extra tydligt. Men framför allt handlar det om vänskap. Om vännerna som fortfarande finns kvar trots stora avstånd och olika liv. Våra band som inte låter sig spolas bort likt fotspår i sanden när tidvattnet sveper in. Min tid här håller på att rinna ut. Det har blivit dags att summera och resa hem…

Så vad har jag egentligen noterat under dessa dagar längs linjen mellan Spanien och Gibraltar? Jo, att det enkla men mysiga caféet vid marinan i La Linea där Tjoppe och jag träffade seglaren Tony med son, inte längre finns kvar. Där står nu en byggarbetsplats med staplar av cementsäckar, och nya hus växer upp runt omkring.

Även på Gibraltarsidan byggs det för fullt…

När jag promenerat över landningsbanan och passerade den historiska Victoria Stadium på Winston Churchill Avenue, där landslaget spelade sina hemmamatcher, noterade jag att området helt blivit jämnad med marken. Platsen såg ut som en krigszon. Ett minne dök genast upp; gången då Tjoppe och jag stämt träff med en av lagets profiler för att få en autograf. Med oss hade vi ett frimärke som getts ut med anledning av att Gibraltar Football Association blivit medlemmar i UEFA. Frimärket var en gåva till en filatelist-intresserad bror. Fotbollslaget är förstås inte nedlagt; under byggtiden spelar de sina matcher i Faro på Algarvekusten i Portugal. Och på dess gamla plats ska snart en ny modern National Football Stadium med plats för 8000 åskådare stå klar.

På det mer känslosamma planet har minnena efter Wilma, mitt flytande hem, rört sig mest i tankarna. Hon låg under olika perioder både i Gibraltar och på den spanska sidan. Och så klart alla jag träffade här då, Caroline inte minst – som jag sammanstrålade med på nytt efter vår vintervistelse i Tunisien.

En av dagarna promenerade jag och Konstruktören mer än 15 000 steg i den stekheta värmen, kvicksilvret visade över trettio grader. I efterhand var det nog inte så klokt. För trots pauser, mycket vatten och skugga tog det alldeles för mycket på krafterna. Min kropp hanterar inte längre värmen. Jag höll mig därför dagen efter mest i svala rum med AC. Ingen utflykt till La Lineas centrum den gången, den plats där vi så ofta handlade mat och satt på något hak för en kaffe eller drink.

Men på kvällen samlades vi ändå – nästan hela vårt kärngäng från seglingssommaren 2018. Marcus, Jon, Margriet och jag med Konstruktören i mitt sällskap. Vi åkte till Tarifa, byn som ligger ute på udden i Gibraltarsundet där det alltid blåser. Där åt vi en underbar traditionell paella med utsikt över kitesurfare som dansade i vattnet och Afrika som kuliss. Jag bad Konstruktören ta ett foto på oss som jag skickade till ensamseglande Susan med en varm hälsning från hela gänget. Och så skålade vi förstås för Tjoppe som inte längre finns med oss – inte på något sentimentalt vis, utan med tacksamhet och med fokus på det som ligger framför oss.

Nu har jag packat. Min kropp ber desperat om kyla. Dags att styra kosan norrut.

Vad vore Gib utan en fish n chips…

En hälsning till ensamseglande Susan och en gemensam skål för Tjoppe…

Vi skålar för en fantastisk kväll och för våra framtidsplaner…

Och avslutningsvis några härliga bilder från Estepona…

Jag försöker svalka mig med min afrikanska solfjäder i hetten, temperaturer över trettio grader…

Tack vackra Estepona, tack La Linea, Gibraltar och Tarifa. Och hejdå och tack till Jon, Margriet och Marcus. Men faktiskt också till Konstruktören. Ingen vet när vi ses igen…

// Coddi.