Starkare än tid och avstånd

Jag sitter på mina vänners veranda i Estepona i Spanien och kvällen är mjuk och varm. På min mobil spelar jag upp en av de filmer jag klippte ihop 2018. Motorcyklarna vi hyrde och som tog oss fram längs de slingriga vägarna på Menorca, snorklingen i det klaraste av vatten, våra skrattande ansikten och saltstänkta hår. Minnena går rakt in i hjärtat…

Den sommaren vi korsade Medelhavet med Wilma var magisk. Men vi var inte ensamma. Tillsammans med andra seglarvänner bildade vi ett litet flytande samhälle på vattnet. Segelbåten ”Goodvibes” med Jon och Margriet, ”Bonduca” med Marcus och hans vän, Susan som ensamseglade på ”Isean” – och vi på Wilma. Vi seglade i konvoj och när vi stannade upp gjorde vi strandhugg med picknickkorgar och grillade tillsammans alltmedan ankaret var nere. Vi handlade mat i små hamnstäder, stuvade in proviant i både den ena och den andra båten och hängde sedan på varandras båtar. Det var enkla, ljusa dagar fyllda av gemenskap, nyfikenhet och frihet. Men allt var inte bara idyll – det var en sommar som band oss samman på ett sätt som få andra gör. Mitt i Medelhavet, någonstans mellan fastlandet och Balearerna, råkade vi på Wilma stöta ihop med desperata migranter mitt i natten.

Det blev en dramatisk natt. Vi blev rammade och bordade och ett MAY DAY MAN OVER BOARD gick ut från Wilmas radio. Rescue Center i Palma på Mallorca hörde oss inte, men Goodvibes som låg någon timme före uppfattade vårt nödrop och vidarebefordrade det. De försökte också vända om och komma oss till undsättning, men sjö och vind gjorde det omöjligt. Så de vände på nytt och fortsatte styra mot Formentera, och valde istället att vara våra ögon och öron därute. De klockade händelseförloppen som de uppfattade över radion mellan Wilma och räddningshelikoptern samt den SAR-båt som senare skickades ut från spanska fastlandet.

Ingen dog den natten, tack och lov. Men något hände med oss alla, vi som lämnat Mar Menor i våra respektive segelbåtar något dygn tidigare. Innan den natten var vi vänner. Efteråt var vi vänner för livet. När dramatiken lagt sig och vi senare lyckats samlas i en av de blåaste ankarvikar på ön Formentera blev det kramar, glädjetårar och långa samtal. Alla behövde berätta sin version av natten och de olika perspektiven från de olika båtarna. Och ur kaoset växte en vänskap som var starkare än tid och avstånd.

Det är därför jag sitter här nu, åtta år senare, på Jon och Margriets veranda – denna gång i sällskap av Konstruktören. Vi tittar på filmer från den sommaren och ser Tjoppe springa omkring så levande igen. Det väcker inte längre tunga känslor, utan en djup värme. Den sommaren 2018 var nog höjdpunkten på våra seglingsår.

Senast jag träffade Jon och Margriet var för fyra år sedan, under Tjoppes sista sommar. Då i deras hem i Estepona. Den gången mötte mig en kolsvart, energisk liten mops. Igår hälsades jag åter välkommen vid dörren av ”Puppy” – nu grå i nosen, nästan blind av ålderdom, men med svansen på högvarv.

Här har dagarna flutit på i ett skönt tempo. Lunch under pergolan, dopp i poolen, svala öl på poolkanten och en riktig sydafrikansk braai på kvällen – den där speciella blandningen av grillat kött, samtal och social samvaro. Morgnarna har börjat med ett dopp och kaffe på verandan, och idag tog vi en utflykt till den lilla vita byn Casares som klamrar sig fast uppe i bergen.

Det här återseendet berör mig extra mycket. Jag bär med mig de gamla minnena. Samtidigt vävs det nya. Vänskap som föds mitt ute på havet har tydligen en särskild hållbarhet.

// Coddi.