Midsommarafton.

För er som inte är från Sverige vill jag berätta att midsommar nog är det mest svenska vi har – ett livsbejakande firande av ljuset, sommaren och livet självt. En tid då vi samlas, sjunger och dansar. Som ung följde jag traditionen och plockade sju sorters blommor som jag la under kudden för att drömma om min blivande kärlek…

Jag minns fortfarande känslan av barfota fötter i det daggvåta gräset medan dimman låg som ett tunt flor över ängarna. Hästar var mitt stora intresse, och jag har ingen tydlig bild av vad jag trodde att framtiden skulle bära med sig. Vad skulle hon tycka om mitt liv idag, hon som var jag då? Men i denna reflektionens timma, denna soliga midsommaraftons morgon känner jag mest lycka. Lycka över att fortfarande få vara här på jorden, en plats jag faktiskt tycker är riktigt rolig – trots några tuffa sorger och perioder i bagaget. Det är nämligen i kölvattnet av dessa motstånd som jag har utvecklats mest. Den insikten värmer extra mycket idag och jag återkommer strax till varför jag känner så.

På köksgolvet står två öppna resväskor. Jag har duopackat. Den lilla rosa ska med mig söderut imorgon, den stora blå följer med mig upp till Arktis om en vecka. Det har blivit dags att börja röra på mig igen. Mitt resande, mitt coddiwomplande som jag kallar det, betyder rätt så mycket för mig. Det är i rörelsen jag känner mig som mest levande. Och just den känslan ser jag alltid till att fånga.

Annat jag gillar att fånga är den där rösten inom mig, den som jag kanske inte känt lika starkt på sistone. Den inre dialogen som brukar pågå nästan oavbrutet – ett ständigt byggande av texter till bloggen, till en artikel, en dikt eller bara tankar som får leva vidare i mitt huvud. Det har varit ovanligt tyst där inne. En stor del av förklaringen är att jag äntligen har sovit. Sovit tungt och länge, natt efter natt, delvis hjälpt av allergimedicinen mot pollen. Men nu har jag kommit tillbaka till den kreativa bubblan där bokstäverna dansar, orden vrängs och vänds tills de plötsligt börjar forma sig till något.

Om det beror på att det är midsommar som jag hör rösten igen, vet jag inte. Eller om det är för att mina väskor står packade redo för nästa äventyr. Eller om det är för det jag skulle återkomma till: Idag skulle nämligen Tjoppe ha fyllt sextio år om han fått leva. Sorgens tyngd har tack och lov släppt. Kvar finns mest en stilla glädje över att få vara här och leva. Medan jag skriver detta glider ett minne förbi. Jag är femton år och står med Tjoppes mamma i deras kök ute på ön där han växte upp. Det har nyligen blivit sommarlov och vädret är lika vackert som idag och vi har just ätit tårta, firat hans födelsedag. Ett fint minne.

Jag minns också hur jag på den tiden aldrig förstod hur jag kunde vara ett ”midsommarbarn”, jag som var född i slutet av mars. Medan tjoppe som firade sin födelsedag kring midsommar inte var det. Det var först senare när jag själv blev mamma som jag insåg hemligheten. Graviditetens längd. Jag blev till under en av dessa ljusa sommarnätter kring midsommar.

Så glad midsommar önskar jag er allihop. Höj gärna ett glas till Tjoppes ära idag. Själv ska jag åka longboard, hänga med Konstruktören och Mr J i solen och njuta av denna vackra dag. Allt medan mina två öppna resväskor står hemma och väntar – redo att stängas och följa med mig ut på nya äventyr i världen.

// Coddi.

Några bilder från förra helgens bbq med vänner. Även det väldigt svenskt, särskild ett kallt bad i havet. Och vi hade tur med vädret, trots att regnet hängde tungt över mig och mina vänner.

Vad skulle hon tycka om mitt liv idag, hon som var jag då?