Mellan förberedelser och kursen blev det ett litet andhål i mitt schema. Jag passade då på att träffa min gamla klasskompis Pia. I väntan på att hon skulle dyka upp stod jag i nyfallen pudersnö i solskenet utanför Kungliga Dramatiska Teatern, där vi bestämt träff…
Läs mer »
Efter diverse strul med förseningar så kom jag till slut hem. Men bara kort för att tvätta, kolla posten och packa om. För nu går tåget strax mot den Kungliga Huvudstaden. Stockholm. Mitt kursmaterial är utskrivet och jag är beredd för nästa steg i livet…
Läs mer »
Efter ett gäng dagar med hårda vindar kunde vi äntligen ta oss i land. Detta firade vi med en härlig promenad på ön Culatra. Lite extra påklädda eftersom temperaturen droppat något, följde vi kustremsan som vetter ut mot havet. En vandring på tre timmar och i bästa Coddi-anda passade Konstruktören på att fånga mig på bild…
Läs mer »
Jag känner igen mig i de tankar jag bar kring ungdomsåren; när det var dags att välja utbildning och inriktning i livet. Nu brottas jag återigen med samma frågor. Vad vill jag göra i framtiden? Och hur vill jag forma mitt fortsatta liv? I kölvattnet av 2023 finns flera luckor som på nytt behöver fyllas. Vill jag få livshjulet att åter rulla välsmort, får jag nog lov att anstränga mig lite…
Läs mer »
Med dörren till 2024 öppnad sitter jag i Nómadas järnmage och funderar över min framtid. Vart ska det bära därhän med mig? Vilka förändringar kommer jag behöva göra? Och inte minst, vad VILL jag göra? Att forma mitt liv på nytt är både spännande och lite läskigt. Bara det att jag varit borta från arbetsmarknaden en längre tid, får mig att känna osäkerhet…
Läs mer »
Under dagarna Nómada ligger här i Ria Formosa och vaggar sina järnhöfter har jag haft tid att tänka över året som nu går på sin sista vers. Den grundläggande känslan idag är att de svåra dagarna betydligt lättat. Därför vill jag (innan det nya året inträder) blicka tillbaka. Inte för att riva i såren, utan för att ta till mig de insikter jag fått. Som ett slags bokslut. För det känns som det blivit dags för mig att friskna i en ny bild, vilket jag tror kommer ske under nästa år. Hur konstigt det än låter så bär jag en längtan efter att få fira livet. Vad jag menar med det återkommer jag till. Men först en kort reflektion över året som nu går mot sitt slut…
Läs mer »
Ombord på en segelbåt med julen i antågande mår jag mitt bästa jag. Här lever vi enkelt. Och rikare – än vad pengar många gånger kan erbjuda, i vart fall när det kommer till känslan av tillfredsställelse. Häromdagen lagade jag soppa på den butternut som länge hängt i nätet ovanför köksbänken. Jag smaksatte den med ingefära, apelsin och vitlök. Och kärnorna har blivit till snacks, rostade med lite salt och chili…
Läs mer »
Jag befinner mig i Ria Formosa, i deltasystemet som utmärker landskapet där Konstruktörens segelbåt Nómada ligger för ankare innanför ön Culatra. Att ta sig hit direkt efter jag landat på flygplatsen hade blivit något av en utmaning, inte bara för att klockan var mycket och jag var trött – utan för att sista biten kräver en spännande färd med jollen. Man måste nämligen ta sig över en stor sandbank vilket görs via den vagt markerade farleden. I mörkret blir det en extra utmaning eftersom de torftiga grenarna som sticker upp ur vattnet är svåra att se. Kör man fel går man på grund. Om det inte råder lågvatten vill säga, då är farleden inte farbar över huvud taget. Därför valde vi att boka ett rum inne i Faro första natten, jag och Konstruktören som mött upp mig på flygplatsen…
Läs mer »
Det är inte med någon större förväntan jag ser fram emot julen. Dels för att det är många år sedan jag firade jul på traditionellt vis; ombord på Wilma kunde det möjligtvis bli lite inlagd sill och ”janssons frestelse”. Men i övrigt inget mer. Men mest grundar sig olustkänslan i att detta blir den första julen utan Tjoppe. Hur jag än väljer att fira, blir jag påmind om förlusten. Och det jag allra mest fasar inför, är ensamheten. Den är direkt farlig. För mig. Och med en högtid som sträcker sig över mer än en dag så vet jag att det blir ett visst mått av ensamhet. Om jag stannar hemma. Därför har jag valt att resa bort över jul och nyår…
Läs mer »
Det hade blivit dags att ge sig ut på en resa. Något av en repris från i somras skulle man kunna säga, med den stora skillnaden att jag denna gång inte hade ett förråd i Lysekil att tömma. Då, i somras, var jag ledsen och bedrövad av sorg, på gränsen till handlingsförlamad. Och det var då som mina besvär med gallstenarna tog fart. Så här i slutet på året har jag äntligen börjat lägga det tunga bakom mig. Därför var det med betydligt lättare steg jag lämnade mitt hem för att göra denna tripp…
Läs mer »
projektsunshine.se 