(…att bli kvar för länge på ett varv kan få sina konsekvenser…)

Dags att ta farväl…

Amora, Portugal 

Nu har allt börjat stuvas tillbaka och vår hög av prylar som stått på backen bredvid Wilma börjar minska i omfång.

Inte bara vi, utan även andra börjar se och märka att vi är i slutfasen på vår vistelse här. Och vi känner oss lite otåliga nu.

Man ska nog inte stanna för länge på landbacken har vi fått erfara. Varvet här vi ligger intill floden Rio Judeo, vilket är en biflod till den stora floden Rio Tejo. En smal fåra i floden är utgrävd så man har vattendjup hela vägen fram till varvet…vid högvatten vill säga. Vid lågvatten så torkar floden ur och vore det inte för den lilla flodfåran så skulle man kunna promenera över till den andra sidan. I dagarna har vi dessutom haft ett extremt lågt vatten så sjösättningsdockan har varit helt uttorkad…hmm… Med andra ord gäller det att allt flyter på när man sjösätter, så man inte blir sen och missar högvattnet att gå ut på. Det är verkligen inte mycket man har att spela på.

 För vår vän Hamish har situationen blivit smått komplicerad. Han har en betydligt större båt än vi, med ett djupgående på 3,30 meter. När han köpte sin båt för något år sedan så stod båten redan uppställd här. Den hade kommit hit för tio år sedan av sin förre ägare. Och till sommaren planerar vår vän att sjösätta. Han måste därför pricka in det allra högsta högvattnet under månaden för att komma ut…hade vi alla räknat ut.

Nu kom vår vän förbi i något upprört tillstånd. Han hade undersökt saken närmare och fått reda på att floden Rio Judeu har slammat igen under de tio åren som gått. Han kommer således ALDRIG ut i något högvatten över huvudtaget. Oops! Så kan det gå.

Ja detta var ju inga roliga nyheter för vår vän. Och själva tar vi det som ett tecken…man ska inte stanna längre än nödvändigt. Det är bäst att dra med andra ord…

Inte för vi tror floden hinner slamma igen till vår sjösättning. Men likt kring så mycket annat i livet så blir saker lätt liggandes, bortglömda och nedprioriterade. Inte minst båtar och båtprojekt. Vi tillhör kanske undantaget där vi idogt flyttar fram våra positioner. Eller som Pimpsten säger;

 ”Det går undan i kurvorna i vårt liv”. Med andra ord så har förändring blivit rutin och vardag för oss.

 Så den femtonde januari har vi tänkt att sjösätta. Den dagen inträffar högvatten kring lunchtid vilket vi tycker är optimalt. Vi kan stanna vid sjösättningsbryggan någon timme och varmköra motor, kolla genomföringar och få igång kyl och frys innan vi puttrar ut från Rio Judeu…

 Så innan den femtonde januari så måste en rad saker ske. Ett första lyft av Wilma är ju nödvändig inom de närmaste dagarna och nu har vi blivit lovade ett lyft på lördag (läs idag). Vi hoppas att så kommer att ske. Och så får vi inte slira på något arbete kring den återstående målningen av Wilma, under köl och bakom stöttor.

Därtill måste vi börja bunkra mat och annat. Billigaste maten i hela Europa finns sannolikt här i Amora. Så vi kommer fylla Wilma med stapelvaror. Därtill önskar vi köpa lite portugisiskt kakel, som vi ska stuva ner. Nästa vinter är tanken att måla upp byssan igen och kakla ovanför köksbänken på väggarna…och innan vi lämnar har vi lovat bjuda våra vänner på en svensk lunch någon dag. Hemmagjorda svenska köttbullar med gräddsås, lingon och potatis. 

Med andra ord. Bäst att dra. Här kan man visst bli kvar om man inte ser upp!

Skepp o Hoj!

Ett långseglarliv kan bjuda på lite andra överraskningar än dem man vanligtvis finner i ett mer normalt liv. I vart fall vill vi gärna tro det efter att vi funnit en musselodling ombord.

Det hela började med att vi skulle byta ut vår avloppsslang som går mellan köksvasken och gråvattentanken. Den som suttit där innan var inte diffusionstät. Det vill säga att den har släppt igenom diverse oönskade odörer som naturligt kan förekomma.

Men att byta slangen krävdes att ta lite sats. Från att ha haft ordning och reda ombord så blev hela båtens inredning uppbruten inom loppet av några få minuter.

Se bara:

Alla verktygslådor i verkstaden hamnade inne på toaletten.

Durkarna i verkstaden hamnade i salongen.

Madrassen i soffan på babordssidan hamnade i soffan på styrbordssidan.

Allt bakom ryggstödet på styrbordssidan (och det vill inte säga lite) hamnade i soffan på styrbordssidan.

Allt som låg i facken under styrbordssoffan hamnade på soffan på styrbordssidan

Klädskåpet på babordssidan tömdes och hyllplanen plockades bort. De fick bo på soffan och på golvet på styrbordssidan (jo nu började soffan bli full – upp till tak)…

Sängkläderna hamnade på toaletten.

Golvet (eller durk som anmärkande båtmänniskor säger) i byssan hamnade i sovhytten.

Luckan till köksskåpet hamnade också i sovhytten.

Hela båten var ett kaos. Men nu kunde vi komma åt att lossa på den gamla slangen och trä ur den ur sitt bo. Och mata på med den nya fina slangen och montera den. Jubel blev det ombord när vi konstaterade att vi INTE köpt för kort slang. Jo jo, vi hade hela 3 dm slang över (Oooops…farligt nära att den blev för kort då slangen var ett litet impulsköp då vi stod i båttillbehörsaffären inne i Lissabon. Vi hade inte mätt hur lång bit vi behövde utan uppskattade bara. Puh!)

När vi hade gjort detta så passade vi på att byta den sista genomföringen, vilket är den som går till gråvattentanken. Nu är alla genomföringar bytta på senare tid, hälften byttes för ett par år sedan. Och resten här i Amora. Nu är alla genomföringar i kompositmaterial som sörjer för att de inte korroderar eller rostar.

Ja och med det gjort så passade vi på att titta på filtret intill sjövattenintaget som går till kylen och frysen. Det är inte luft som kyler dessa som i våra vanliga hem, utan sjövatten, vilket har sina fördelar när man seglar på varmare breddgrader. Filtret gjordes rent men så såg Kapten att slangen mellan genomföringen och filtret var alldeles igentäppt.

Slangbiten plockades bort. Och vid rensning av denna så fick vi ut hundratals små musslor. Jajamänsan…här låg en liten extraportion av Moule Marinière (fast utan vin då). Vi har inte haft påhälsning av några musslor i de andra sjövattenintagen. Vi gissar att det litet mer porlande vattenflödet genom systemet varit angenämt för musslorna, då det inte är någon stor pump som arbetar i anslutning till kylen och frysen. Musslorna har dock inte kunnat husera längre fram än till första filtret dock…

Nu kände vi oss inte alls sugna på att äta musslor. Och hela båten var upp och nervänd. Så med tre goda ting fixade i ett och samma sjöslag så kunde vi till slut få tillbaka ordningen ombord. Klockan var väl bortåt nio på kvällen när vi äntligen kunde slå oss till ro och sätta oss ner för en bit mat.

På menyn stod inga musslor dock. Utan en klassisk svensk laxpudding.

Som inte legat i en slang bör tilläggas…

 Vi fångade en del av dagen på film…vi har bara använt vår mobil att filma med…så kvaliteten är därefter…Så var så goda…filmtajm!

(…eller hur olika man ser på begreppet långsegling, det finns definitivt veteraner…och så alla vi andra…)

 Julen blev en lugn historia hos oss. De flesta båtägare på varvet har gett sig av för att fira jul hos nära och kära. Vi gick en promenad runt på varvet och vi räknade ut att det fanns kvarbliven strandad besättning på sex av båtarna. Tre tyska båtar, två nyzeeländska båtar och så vi. Så här på varvet gick vi runt inlåsta och sparkade i sanden allt medan det drog över en ljum vind som var lite för varm för att uppbringa några vidare julkänslor.

Men så fort vi gick in på Wilma så höjdes julstämningen rejält. För där hade det lagats Janssons frestelse, köttbullar och det fanns lax, sill och potäter. Och glögg, godis, julpynt och minigran. Julaftons höjdpunkt var alla de samtal och inte minst videosamtal vi hade med nära och kära. Det här med att kunna koppla upp sig och se varandra live är ju fantastiskt. Vi har ju en hel klan av barn och barnbarn där hemma…

Juldagen bestod sedvanligt av rester från gårdagen julbord och ännu en promenad på varvsområdet (jo vi har nyckel så vi kommer ut om vi vill, vi är inte fängslade härinne fast det kanske låter så). På kvällen var vi och vår vän Hamish bjudna över till Peter, uppfinnaren av Rocna-ankaret som vi skrivit om tidigare. Vi fick en rundvisning på hans båt, en båt som han byggt själv. Och jisses vilken långseglarbåt. Männen försvann in i mansgömman som de uttryckte sig (fritt översatt från engelskans man-cave). Vi syftar här på maskinrummet dit Peter flyr sin sambo emellanåt. Jo vi har sedan Peter dök upp, hört så mycket om den riviga kvinnan ombord. En argbigga med hett humör, bördig från Schweiz.

Medan männen kollade in hästkrafterna så blev Pimpsten ståendes kvar i salongen med den kvinnliga delen av besättningen, sambon som likt en vulkan får utbrott titt som tätt. Men tvärtom så var argbiggan inte alls så arg, lite rivig kanske. Trevlig, hon föll Pimpsten i smak. Dock blev Pimpsten lite lätt överraskad när denna dam, snart nog i ålder för sin första rollator, började uttrycka sin passion för storm på havet. Jo det är sant, hon beskrev att de bästa seglingarna var där vågorna går höga och båten kastar sig fram mellan toppar och dalar. En gång föll båten av en hög vågkam, de höll på att slå runt men båten vände tillbaka när masten slog i vattenytan. Hon hade gått ut på däck efteråt och kollat så riggen stod kvar och ordnat lite med seglen. Sen plockat ihop en låda som kommit farande genom båten. Bara sådär liksom… Peter hade legat och sovit men han vaknade såklart till när båten höll på att hamna upp och ner. Hon berättade om incidenten med stor inlevelse och entusiasm. Likt ett barn beskriver en underbar dag på Gröna Lund…

Pimpsten tänkte att, kanske är det bara ett vildsint hav som kan tygla denna vulkaniska kvinna och få henne lugn… (Peter hade dock blivit livrädd!)

Vi blev bjudna på whisky med tilltugg. Och timmarna gick för vi hade alla fantastiska berättelser att dela med oss av. Men en sak står sig dock klar. Vi själva tycker vi är rätt tuffa som gett oss iväg på denna segling…men i sällskap av detta gäng så låg vi definitivt i lä. Vi berättade att vi har planer på att segla in i Medelhavet i sommar. Och Peters kommentar på det hela var;

-Vad ska ni in i den ankdammen och göra?

-Värme??? Han log och fortsatte;

-Man värmer just inte upp båten, utan den fryser också liksom allt runtomkring. Och så har man varma kläder på sig bara, många bomullslager. Det går fint, det blåser ju inte inne ombord iallafall…

Och sen pep han iväg till en garderob och kom tillbaka med lite plagg och visade. Peter höll entusiastiskt upp ett par galonbyxor av modell som vi sätter på våra dagisbarn hemma i Sverige och han berättar att de är toppen att ha utanpå kläderna för att undvika väta inpå kroppen när man är utomhus. Svårigheten dock låg i att inte förfrysa fingrarna…

Så här satt han och pratade om det underbara med att isolerat ligga infrusen i ett is-landskap utan vidare värme ombord… ja, själva har vi inte kommit dithän än, vi flyr kylan och seglar därför där det är varmt. Ja vi har alla våra olika drömmar och mål. Dock tvivlar vi inte på att naturen är makalös i dessa kalla områden. Även vi har vinterseglat hemma i Sverige och det är så underbart att ha skärgården för sig själv, stilla och orörd. Men nog fasen har vi haft värme på! Iallafall på kvällen efter vi lagt till…Brrr…

I sommar planerar Peter och hans sambo att gå nordväst-passagen uppe i Arktis…så medan vi tar sats och seglar bort mot Grekland nästa sommar, en distans på 1500-2000 sjömil beroende på vilken väg vi tar…så klipper Peter mångfalt den distansen under samma tid. För den oinvigde så kan vi berätta att Nordvästpassagen är en farled som går norr om amerikanska kontinenten mellan Atlanten och Stilla Havet genom Norra Ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård. Sedan två rekordvarma somrar i dessa trakter år 2007-2008 så har nordväst-passagen återigen en isfri passage.

Nordvästpassagen är en genväg  mellan Europa och Asien över norra delen av jordklotet…norrmannen Roald Amundsen var först med att lyckas passera, år 1906. 

-Alla som seglar som har en tidpunkt de behöver vara tillbaka i ekorrhjulet, är i mina ögon inga riktiga långseglare. De lever inte med seglingen som livsstil…

Ja och på den frågan så platsade ju vi faktiskt in. Vi kunde pusta ut…kanske att vi är äkta långseglare ändå. Fast vi önskar segla i en ankdamm. Kvack kvack!

Skepp o Hoj!