(…eller hur olika man ser på begreppet långsegling, det finns definitivt veteraner…och så alla vi andra…)

 Julen blev en lugn historia hos oss. De flesta båtägare på varvet har gett sig av för att fira jul hos nära och kära. Vi gick en promenad runt på varvet och vi räknade ut att det fanns kvarbliven strandad besättning på sex av båtarna. Tre tyska båtar, två nyzeeländska båtar och så vi. Så här på varvet gick vi runt inlåsta och sparkade i sanden allt medan det drog över en ljum vind som var lite för varm för att uppbringa några vidare julkänslor.

Men så fort vi gick in på Wilma så höjdes julstämningen rejält. För där hade det lagats Janssons frestelse, köttbullar och det fanns lax, sill och potäter. Och glögg, godis, julpynt och minigran. Julaftons höjdpunkt var alla de samtal och inte minst videosamtal vi hade med nära och kära. Det här med att kunna koppla upp sig och se varandra live är ju fantastiskt. Vi har ju en hel klan av barn och barnbarn där hemma…

Juldagen bestod sedvanligt av rester från gårdagen julbord och ännu en promenad på varvsområdet (jo vi har nyckel så vi kommer ut om vi vill, vi är inte fängslade härinne fast det kanske låter så). På kvällen var vi och vår vän Hamish bjudna över till Peter, uppfinnaren av Rocna-ankaret som vi skrivit om tidigare. Vi fick en rundvisning på hans båt, en båt som han byggt själv. Och jisses vilken långseglarbåt. Männen försvann in i mansgömman som de uttryckte sig (fritt översatt från engelskans man-cave). Vi syftar här på maskinrummet dit Peter flyr sin sambo emellanåt. Jo vi har sedan Peter dök upp, hört så mycket om den riviga kvinnan ombord. En argbigga med hett humör, bördig från Schweiz.

Medan männen kollade in hästkrafterna så blev Pimpsten ståendes kvar i salongen med den kvinnliga delen av besättningen, sambon som likt en vulkan får utbrott titt som tätt. Men tvärtom så var argbiggan inte alls så arg, lite rivig kanske. Trevlig, hon föll Pimpsten i smak. Dock blev Pimpsten lite lätt överraskad när denna dam, snart nog i ålder för sin första rollator, började uttrycka sin passion för storm på havet. Jo det är sant, hon beskrev att de bästa seglingarna var där vågorna går höga och båten kastar sig fram mellan toppar och dalar. En gång föll båten av en hög vågkam, de höll på att slå runt men båten vände tillbaka när masten slog i vattenytan. Hon hade gått ut på däck efteråt och kollat så riggen stod kvar och ordnat lite med seglen. Sen plockat ihop en låda som kommit farande genom båten. Bara sådär liksom… Peter hade legat och sovit men han vaknade såklart till när båten höll på att hamna upp och ner. Hon berättade om incidenten med stor inlevelse och entusiasm. Likt ett barn beskriver en underbar dag på Gröna Lund…

Pimpsten tänkte att, kanske är det bara ett vildsint hav som kan tygla denna vulkaniska kvinna och få henne lugn… (Peter hade dock blivit livrädd!)

Vi blev bjudna på whisky med tilltugg. Och timmarna gick för vi hade alla fantastiska berättelser att dela med oss av. Men en sak står sig dock klar. Vi själva tycker vi är rätt tuffa som gett oss iväg på denna segling…men i sällskap av detta gäng så låg vi definitivt i lä. Vi berättade att vi har planer på att segla in i Medelhavet i sommar. Och Peters kommentar på det hela var;

-Vad ska ni in i den ankdammen och göra?

-Värme??? Han log och fortsatte;

-Man värmer just inte upp båten, utan den fryser också liksom allt runtomkring. Och så har man varma kläder på sig bara, många bomullslager. Det går fint, det blåser ju inte inne ombord iallafall…

Och sen pep han iväg till en garderob och kom tillbaka med lite plagg och visade. Peter höll entusiastiskt upp ett par galonbyxor av modell som vi sätter på våra dagisbarn hemma i Sverige och han berättar att de är toppen att ha utanpå kläderna för att undvika väta inpå kroppen när man är utomhus. Svårigheten dock låg i att inte förfrysa fingrarna…

Så här satt han och pratade om det underbara med att isolerat ligga infrusen i ett is-landskap utan vidare värme ombord… ja, själva har vi inte kommit dithän än, vi flyr kylan och seglar därför där det är varmt. Ja vi har alla våra olika drömmar och mål. Dock tvivlar vi inte på att naturen är makalös i dessa kalla områden. Även vi har vinterseglat hemma i Sverige och det är så underbart att ha skärgården för sig själv, stilla och orörd. Men nog fasen har vi haft värme på! Iallafall på kvällen efter vi lagt till…Brrr…

I sommar planerar Peter och hans sambo att gå nordväst-passagen uppe i Arktis…så medan vi tar sats och seglar bort mot Grekland nästa sommar, en distans på 1500-2000 sjömil beroende på vilken väg vi tar…så klipper Peter mångfalt den distansen under samma tid. För den oinvigde så kan vi berätta att Nordvästpassagen är en farled som går norr om amerikanska kontinenten mellan Atlanten och Stilla Havet genom Norra Ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård. Sedan två rekordvarma somrar i dessa trakter år 2007-2008 så har nordväst-passagen återigen en isfri passage.

 

-Alla som seglar som har en tidpunkt de behöver vara tillbaka i ekorrhjulet, är i mina ögon inga riktiga långseglare. De lever inte med seglingen som livsstil…

Ja och på den frågan så platsade ju vi faktiskt in. Vi kunde pusta ut…kanske att vi är äkta långseglare ändå. Fast vi önskar segla i en ankdamm. Kvack kvack!

Skepp o Hoj!