(…och upptäckten av blått blod ombord…)

Amora, Portugal

Av rubriken att döma så kanske man kan tro att det är nya skott som fallit, denna gång i Amora. Och inte som då, när de föll i Sarajevo. Händelsen som blev historisk och som för eftervärlden kom att bli startskottet för det oerhört hemska och brutala Första Världskriget.

 Nä här har inga egentliga skott fallit och något blod har inte runnit, vari sig rött eller blått.

Vi syftar på en helt annan sak. Ni förstår. Här på varvet så befinner sig inte bara vi. Nä det är en hel hoper av människor, särskilt nu när sol och värme börjar komma tillbaka. Det är engelsmän, nyzeeländare, danskar, australiensare, tyskar och portugiser…Ja och så en skotte. Ja alltså, han är från Skottland, fast utan kilt och säckpipa. Dock har han med sig sin dialekt. Och han har en något långsam och ståtlig gång. Kanske något arv från generationers trampande över de gröna skotska kullarna. Oerhört artig och vältalig.

En gammal bild…men fin ändå…

 

 

 -Are you the Princess of Sweden…?

 Pimpsten letade i minnet och svarade;

 -Inte vad jag vet. Ingen har berättat det för mig i vart fall…

 Pimpsten förstod att vår bäste Skotte behagade skoja. (Och jo, mycket har man väl blivit kallad för i sina dar. Det kan ju till och med tänkas att Pimpsten någon gång som barn blivit kallad för prinsessa av sin pappa. Men att få frågan om man är Prinsessan av Sverige, var något helt nytt. Och därmed skulle tillhöra den svenska kungafamiljen och ha Vickan till syster…kändes…fantasifullt och högst osannolikt).

 Och den märklige men ytterst artige mannen fortsatte att lägga ut sina funderingar;

 -You see, you are a very beautiful. So you SHOULD be the Princess of Sweden…you will never grow old! And when you become 70 years old, you will look exactly the same as you do today. Still young with a perfect skin, as a princess!

Ja som en bättre Fru Fortuna gick han på och överöste smicker och beröm över den nästan 52-årige Styrman på Wilma. Ja det var ingen ful flört sådär bakom något staket. Han hade nog inga onda avsikter, för Kapten stod någon meter ifrån. Med munter blick och lätt dragna mungipor…

Innan Skotten försvann så bugade han artigt och teatraliskt och förkunnade att för honom, så kommer Pimpsten att vara en svensk prinsessa i vart fall.

Ja och det var på så sätt vi fick lite blått blod ombord på Wilma. Pimpsten har blivit en prinsessa. Och när vi springer på Skotten, vilket vi gör titt som tätt, så bugar han sig artigt och mumlar fram ett ”Princess of Sweden” och ögonen lyser på honom.

Ena dagen så kom den rolige Skotten gåendes i vanlig ordning. Denna gång med en liten pillemarisk min. Först hälsade han på kungligheten och därpå vände han sig mot Kapten och sa;

 -Du är det närmaste geni man kan finna på det här varvet, har du lust att titta på en sak?

Så hivar han fram en vantskruv som kommer från hans rullfock. Han visar vantskruven, där stoppmuttern har skurit i gängorna och ett par brickor har rappat över och sitter snett. Skotten berättar att han haft vantskruven inlämnad till varvet, där de tittat på problemet. Men de hade inte lyckats lossa muttern och brickorna.

Skotten och hans fru hade då i det läget tittat på vad ett helt nytt rullfockssystem skulle kosta dem. Det skulle landa på 5000 pund…ja vi pratar i slängar om 50.000 svenska riksdaler (Skotten har en rejält stor båt som ni förstår) Det var i detta prekära läget som han kom på att tänka på Kapten. Mannen här på varvet som blivit allmänt känd som ”han som fixar allt”.

 Med sitt sista kort i rockärmen så kom således Skotten fram till Kapten med sin vantskruv. Och Kapten lovade att titta på problemet.

Ombord på Wilma så fästes vantskruven i skruvstädet och så gick Kapten till verket. Och trots att en gänga var trasig så fick han inte bara bort stoppmuttern och brickorna. Utan han lyckades återskapa en hygglig gänga så att muttern gick att vrida smidigt för hand.

Med en åter brukbar vantskruv så traskade Kapten och hans prinsessa bort till Skottens båt och lämnade över det nu lösta bekymret. Skotten och hans fru blev själaglada och som tack så fick Kapten en flaska av ädlaste droppar. Champagne minsann!

Och innan vi gick tillbaka till Wilma med vår gåva (eller lön för svart-jobbet beroende på hur man nu väljer att se på det) så vände sig Skotten till Pimpsten och sa;

 -Kan det tänkas att jag får låna din hjälte i morgon när jag ska montera tillbaka rullfocken?

 Skotten fortsatte utan att Pimpsten hann svara;

 -Du kan vara lugn, jag har mer Champagne på lut så han kommer inte hem lottlös!

Jo och detta var ju skoj att höra. Särskilt som skottar ur engelsmännens perspektiv har samma rykte om sig som smålänningar har i Sverige. Att vara snåla. Men detta verkade ju inte alls stämma in på vår Skotte!

Och sen, att bli såväl geniförklarad som upphöjd till kunglighet.

Överraskningarnas tid verkar inte vara över! Och vi undrar stilla vad som händer här näst!

 Skepp o Hoj!

(…eller kan långseglarlivet mer liknas vid ett slags spartanskt självplågeri?)

Vi ägnar något inlägg emellanåt åt sådant som inte direkt har med äventyr och renovering att göra. Åt ämnen som ändå starkt har med vårt liv att göra. För det förutsätter ju några ting för att kunna bryta ekorrhjulet och att kasta loss.

 Ett av dessa ämnen är, ja vad ska vi kalla det… Ekonomiskt tänkande? Spartanskt självplågeri? Maxat leverne? Eller kort och gott snålhet..?

 Vi skulle själva vilja kalla det för Maxat leverne av den enkla anledning att vi inte tycker vi försakar något. Det finns ingenting vi vill ha som vi inte kan köpa eller göra. Men visst, vi lever på små resurser, för att i andra änden vinna vår egen tid fullt ut. För varje dag vi kan hålla nere kostnaderna så innebär det att vi kan segla en dag längre, i den bortre gränsen för plånbokens resurser…

 Därför är ett av våra intressen att alltid söka och finna nya förbättringar och åtgärder som kan bidra till att vår pengaström från kontot rinner än långsammare ut.

Från att börjat ställa om vår ekonomi för mer än tio år sedan (för att möjliggöra båtbygget av förra projektet) så har vi idag blivit otroligt skillade på att hushålla. Till hjälp och inspiration läser vi om andra som gör detsamma, där det finns en uppsjö av intressanta bloggar. Den kanske mest kända är Fantastiska Farbror Fri, som gick i pension vid 40. Visst, han har sparat i aktier. Men han har också dagligen strukit runt i mataffärer som en kuf på jakt efter nedsatta kort-datum-varor. Det finns även andra inspiratörer, såsom författaren till ”Köp inte den här boken!”. Där kvinnan i fråga införde ett köpstopp år 2007 som senare har mynnat ut i att hon tar med sig sina barn på fantastiska resor runt om i världen. För pengar som annars hade gått till onödig konsumtion. Hon är en mästare på att leva billigt och lägga överskottet på upplevelser istället.

För vår del så är vi idag nere på detaljnivå för sparknepen, de stora har vi för länge sedan bockat av. Saker som att vi aldrig går till frisören, vi seglar med vinden och vi cyklar…(bil är vansinnigt dyrt). Vi kastar aldrig mat och lagar allt från råvaror utefter säsong…vi har bara en mobil i hemmet och ett internet, sen delar vi till andra enheter…Vi får också lite hjälp på traven… Vi har vänner som också lever med tänket Maxat leverne, som skämmer bort oss i sin tur. Av vännerna på Viktoriagatan får vi böcker som de redan läst ut, som de i sin tur köpt in på second hand. Vi får avlagda (skitsnygga) kläder (jösses så bortskämda vi blir, tack tack!) och mycket annat. Vid besök i vännernas bostad så finner man ett fantastiskt smakfullt hem. Lyxigt skulle nog de flesta säga med stilade möbler och snygg konst på väggarna. Frågar man dem sedan vart de handlat någonstans så kommer svaret -BLOCKET! Och det är klart, att även rik-knösar byter ut sina möbler ibland och slänger ut dem på blocket. Våra vänner är helt klart vinnare i denna konsumtions-snurra. Sen har vännerna en fantastisk känsla för inredning…vilket såklart hjälper till.

Ja vi har det bra som aldrig kan köpa möbler, inredningen är fast på Wilma. För vår del gäller det mer att försöka få sakerna att hålla så länge som möjligt. Och att dryga ut det vi redan har. Vi har som mål att leva på 10 euro per dygn totalt. Det vill säga 50 kronor per person, för mat (samtliga måltider) förbrukningsvaror såsom toapapper och schampo, kläder, nöjen, restaurang och alkohol. Den sistnämnda är väl vår enda lyx…att vi gillar ett gott glas rött till maten.

 Just nu håller vi på att bunkra Wilma på diverse mat främst. Så nu rinner det ut lite mer än annars. Men över tid så kommer vi ändå landa på våra 10 euro är vi rätt övertygade om. För vår tanke är att vi ska kunna klara oss i tio dagar i stöten utan att tvingas söka hamn för att bunkra och konsumera. Så har vi väder med oss och vi befinner oss på ankringsvänliga platser, så ska vi bara behöva gå in i hamn tre gånger i månaden för att bunkra mat, fylla vatten, diesel eller vad det nu är som börjar tryta (vi har ju jollen så vi behöver ju inte sitta och ruttna på däck av snålhet, utan vi kommer lätt ut på äventyr) Men man kan lätt säga det är i hamn det börjar kosta pengar. Och i Medelhavet så finns det turistorter som tar flera hundra euro natten under högsäsong, Detta vill vi såklart undvika.

Därför måste vi som exempel vara otroligt rädda om vårt vatten vi tankar ombord, så det räcker så länge som möjligt. Pimpsten kan verkligen konsten att använda extremt lite vatten. Det är tungt och mödosamt att hämta vatten via dunkar när man ligger på svaj (fast vi gillar att leta vatten) Vi vill då hellre passa på att fylla tankarna då vi ändå ligger i hamn och vattnet som regel ingår i hamnpriset. När vi dessutom ligger på svaj så har vi per automatik inget varmvatten. Det kräver landström eller att vi kör maskin för att få varmvatten i kranen. Utan vi värmer då vatten på spisen för att kunna diska.

I veckan så skulle Pimpsten koka lite potatis och några ägg. Och då slog det henne… Varför kokar man inte ägg och potatis i samma kastrull? Kan någon svara på det. Vi menar, när åtta minuter har gått på äggen så fiskar du upp dem och fortsätter koka pluggen tills dessa är klara. Sen häller vi inte av kokvattet så det går rakt ut i slasken. Nä det finns alltid lite disk, så det brukar vara perfekt att diska av stekpannan med ägg/potatis-vattnet.

Så när vi snart sjösätter och vi stängt kontot för Wilmas underhåll, så kan vi åter vrida och vända på samtliga slantar. Det ska bli sannerligen roligt att maxa livet så mycket det går, för en sådan liten peng som möjligt. Och visst slår vi på stort ibland…men då gäller alltid devisen, att man får tjäna in på gungorna det man förlorat på karusellen! Häpp!

Skepp o Hoj!

(…i vart fall är hon vår ögonsten…ha ha ha…sten…ni fattar!)

Ja i förra inlägget berättade vi om det skadade akterstaget. Vajern som hade fått sig en törn när kranföraren viftade lite för häftigt med kranarmen och höll på att trassla in sig i riggen. Den känsliga frågan behövdes tas upp med varvet, för att reda ut det inträffade och få hjälp med att få tag på en ny bit vajer.

Kapten tyckte bestämt att Pimpsten var bra lämpad för uppgiften. På varvet är de betydligt mer förtjusta i blonda flickor, än i gubbar med valkiga händerna och slitna blåbyxor. Pimpsten smög sig upp på kontoret och tog diskussionen med varvsägaren. Och inte var det några problem alls. Förståelse för situationen fanns absolut och visst ville de vara behjälpliga.

 Så överenskommet nu är att vi ska plocka ner akterstaget. Vi ersätter den bortplockade vajern tillfälligt med en dynema-lina, som en extra säkerhetsåtgärd. Och så lämnar vi in vajern till varvet så skaffar de en ny lika dan åt oss. Mycket smidigt. Vi håller dock tummarna på att det hela inte kommer ta allt för lång tid…vi vill ju gärna tillbaka ner i vattnet snart som ni säkert förstår. 

 Medan Pimpsten skötte snacket på kontoret så passade Kapten på att måla fläckarna där pallningen stått. Nu återstår bara ett par lager Jotamastic och därefter ett lager sealer och sen bottenfärg. Woop woop!

Ser ni! Hon heter nåt…!

När eftermiddagens solstrålar värmde Wilmas skrov så passade vi på att sätta dit hennes namn i aktern. Vi införskaffade en omgång nya namndekaler när vi var hemma i Sverige och nu äntligen kunde vi namna vår båt på nytt. Och typsnittet är ju inte en slump, den ska ge lite associationer till den tecknade serien The Flintstones (på svenska heter serien Familjen Flinta). Ni vet den där stenåldersfamiljen där pappan heter Fred. Vår båt har kort och gott fått namnet efter Freds fru, Wilma.

 Och varför Flintstones…jo stenåldern…och Wilmas skrov är byggt i ferrocement…närmaste sten man kan komma. STENÅLDERN – STENBÅT…ja ni fattar kopplingen!

 Vi har någon gång skojat om att ha Wilma insydd i storseglet, ja alltså en bild på Freds fru…

Och annars…

 …medan färgen torkar mellan strykningarna så har vi rätt gott om tid nu…todo-listan har blivit förvånandsvärt kort. Känns lite lyxigt att inte hela tiden ligga på, utan vi kan hitta på lite saker för höga nöjets skull. Bland annat har vi plockat fram lite böcker att läsa… Ja tänk, vi kan faktiskt göra annat än att renovera båtar. Vi vet, ni tror oss inte…men så är det. Häpp!

Skepp o Hoj!

(…men nog fasen är det inte skoj för det…)

I väntan på att de spacklade ytorna skulle härda så passade Kapten på att klättra upp i masten. Dels skulle han vända på ett block, så detta bättre löper i fallet vi har till att hissa lillbåten i. Ja vi har kanske inte berättat att vi monterat en vinsch som nu sitter på masten. Så vi lättare ska kunna slänga i och ur jollen nu när ankring än mer kommer tillhöra vår vardag (bara vi lyckas komma i vattnet vill säga).

Samtidigt med detta ville Kapten inspektera akterstaget (den aktre vajern som går mellan masttopp och båtens aktre parti). Vi råkade tidigare ut för en incident vi inte tror vi skrivit om. När vi för några veckor sedan hade lyft i vår nya motor med hjälp av kranen här på varvet. Så skulle kranföraren efter avslutat uppdrag tacka för sig och plocka bort kranarmen som hängde ovanför vår nedgångslucka. Pimpsten som var nere i båten kände plötsligt hur hela båten började kränga till. Ja detta var högst obehagligt, särskilt som man vet att man står på landbacken med hjälp av lite plockepinn. Såväl båt som besättning kan slå ihjäl sig ifall båten välter.

                   En bild som kanske inte direkt är kopplad till texten, men den visar att vi fått upp lådor och lagt ut mattan där jollen ska bo…

Ja tillbaka till incidenten…Pimpsten for upp ur båten som skjuten ur en kanon, ut på däck där Kapten stod. Han skrek och tjoade på kranföraren som inte hade upptäckt att han trasslat in sig i Wilmas rigg, där han nu höll på att lyfta hela båten i akterstaget. Kranföraren är en trevlig och arbetsam man. Men detta var efter siestan och vi misstänker starkt att han dragit någon halv karaff vin till lunch…(jo portugiser dricker vin till lunch…även arbetsdagar…)

 Nu gick allt bra så till vida att båten stod kvar och kranen lyckade komma ur sitt tilltrasslade tillstånd. Vi blickade själva upp mot vajern som fått sig en törn, för att se om vi kunde upptäcka några skador. Nej inte från däcket kunde vi då se något. Men Kapten sa att han innan sjösättning ska klättra upp i masten och kolla akterstaget för säkerhets skull.

Sagt och gjort och nu när han ändå var uppe och fixade blocket så passade han på att inspektera vajern. Och tyvärr så har kranen lämnat efter sig en liten skada. Inte så att en kardel har gått av, men det finns ett litet brott i vajern, om än så liten. Och där finns också orange färg som kranen efterlämnade sig (då denna är målad i den brandgula färgen).

 Välkommen hem till oss…med all sand som härjar här (och senare när vi ankrar intill badstränder) så är det bra med en dörrmatta som kanske stoppar de små kornen till viss del…

 Så vi är i behov av att byta ca tio meter vajer och få dessa pressade i ändarna. Bytet av vajer kan vi själva genomföra, så det behövs ingen dyr riggare som kommer. Men vi har inga pressverktyg och vi vet inte riktigt vart vi köper en 8mm nittontrådig rostfri vajer här i Amora. Dessutom har vi en önskan om att varvet ska stå för kostnaden för det inträffade. Inget oskäligt pris, det var en olyckshändelse. Men rimligtvis en ny vajer i vart fall.

 Vi behöver således fånga Rafael vid lämpligt tillfälle när han inte är på språng, och berätta om det inträffade. Och höra om han kan hjälpa oss med att få fram en ny vajer och någon som kan pressa denna. Och fråga hur han ser på att stå för kostnaden. Han får gärna själv klättra upp i vår mast och inspektera skadan med egna ögon. Samt om han vill, höra med andra på varvet som blev vittne till händelsen. Vår norske vän stod precis nedanför Wilma när detta hände, så han hade så att säga första parkett.

 Ja så vi har med andra ord en mindre rolig sak att föra på tal. Vi hoppas ärendet kommer emottas med förståelse och med en vilja om att hjälpa till. Oavsett utgång, så vill för allt i världen inte hänga ut kranföraren. Det var en olyckshändelse, och sådana hör ju livet till. En olycka händer så lätt…

Skepp o Hoj!