Amora, Portugal

Ja något akterstag har vi då inte sett till än, men det ska enligt utsago vara på gång. Efter att vi lite vackert påtalat att vi inte ville vänta för länge med att sätta tillbaka riggen, så kom Rafael med ett förslag. Det är så att vi behöver akterstaget för att kunna lyfta på rodret igen. Vi använder ett block som lyfthjälp, och detta sitter förankrat i akterstaget. Och utan akterstag, inget roder.

Rafaels förslag var att krankillen på varvet kunde hjälpa oss med rodret, så vi kunde få på rodret utan att behöva invänta den nya vajern. Ja gratis dessutom…(vilket ju var rimligt då kranföraren var den som kört in i riggen och orsakat olägenheten för oss).

Detta var vi ju tacksamma och glada för. En kran gör ju arbetet betydligt enklare. Skönt att slippa baxa runt på rodret för hand och ta hjälp av en bunt vänner. Vi hade tveksamt klarat det på två.

Vår gode vän John stod intill just som krankillen kom förbi och gestikulerade likt en dirigent med yviga rörelser. Hans fläktande armar berättade att han fått i uppgift av Rafael att lyfta på rodret på Wilma. Ja och vi viftade tillbaka så gott vi kunde.

När kranbilen kom åkandes så utbrister John;

 -Se upp bara! Glöm inte att det är precis efter lunch!

Ja han syftade på att kranföraren första timmen efter lunch kör kranen lite hetsigare. Han viftar lite yvigare med kranarmen så att säga. Under siestan har sannolikt en kanna vin slunkit ner för strupen. Vi skrattade gott! Nä nu skulle han inte vara så nära riggen tack och lov…så det skulle nog gå bra denna gång!

Snart var rodret på plats och vi kunde säkra det med några av Kapten nytillverkade sprintar och nyinköpta saxpinnar. En av de gamla sprintarna var lite krokig till formen, sannolikt efter någon grundstötning som skett någon gång under Wilmas 35-åriga liv. Vi kopplade genast på styrningen och vi provade även vår nya autopilot.

Allt fungerade till synes perfekt.

 Så satte vi dit Kaptens nygjorda sprintar…(så inte rodret kan hoppa av)…

 …och vi testade nya autopiloten (nu har vi två!)

 

Så check på det. Nu är rodret på plats.

Eftermiddagen gick i övrigt åt till att gå bort till John med fikakorgen. På vägen bort till honom så mötte vi den rolige skotten på gårdsplanen. Han är ju för rolig. Dagen innan hade vi varit ombord på en kopp kaffe hos honom och hans trevliga fru. Vi blev lite paffa då vi klev in ombord på deras skuta. För en hemtrevligare båt har vi då aldrig satt vår fot på förut. Ni vet den där mysiga känslan som kan bubbla upp i en när man kommer hem till någon som bor på landet. Och man kliver in i ett smakfullt bondkök där det luktar nybryggt kaffe och katten ligger i kökssoffan och trägolven är nyskrubbade med såpa. Och nybakt bröd som svalnar under en rutig duk. Ja den känslan…fast nu ombord på en båt. Fast här låg det varken en katt i någon kökssoffa, inte heller fanns några trägolv som var nyskrubbade. Nä detta var ju inte ett bondkök. Men samma känsla…

Doften av nybryggt kaffe mötte oss när vi klev ombord och blev hänvisade till den mysiga soffan i salongen. Deras flytande hem kändes levande, med mycket böcker och smakfull konst på väggarna (ja, med smakfull konst menar vi att det var båtar på alla motiven). Pimpsten fann sitt favorithörn i soffan och därpå så blev det en lång skojfrisk fikastund. Vi blev där i ett par timmar minst. Och vi blev visade bilder och kartor över deras hemmavatten. De kommer från Orkney i Scotland. Så vacker natur. Efteråt så konstaterade vi båda, att dit vill vi segla någon gång. Och samtidigt passa på att se Shetlandsöarna och kanske Färöarna, dit vi åkte på vår bröllopsresa för några år sedan.

Ja detta var ju dagen innan. Och nu stod vi på gårdsplanen med vår vän skotten och han är ju bara för rolig. Han säger så roliga saker hela tiden. Och nu log han på nytt mot prinsessan, ja Pimpsten vill säga. Och förkunnade att i hans ögon så är hon den mest perfekta människan på jorden. Rent utseendemässigt så är hon komplett, ett A-exemplar. Med en perfekt hud (ja han verkar ha hakat upp sig på Pimpstens hud), perfekt kroppsstorlek och vita friska tänder. Han plirade lite med ögonen och fortsatte;

 -Om du var min slav, och jag skulle sälja dig på en slavmarknad. Så skulle jag sälja dig dyrt. Du skulle bli den bäst betalda slaven någonsin då du är av utmärkt kvalitet!

Ja detta påstående kring en tilltänkt människohandel kanske skulle kunna uppfattas som provocerade. Men inte med vår vän Skotten. Nä på det sätt han uttrycker sig så viker man sig av skratt.

Efteråt när fikastunden var avklarad hos John, så återvände vi till Wilma. Pimpsten tog sig en extra titt i badrumsspegeln. Synade huden och grinade rejält för att grundligt studera tänderna. Kunde påstående stämma…att detta var den bäst utmejslade kvinnan på jorden? Hon tittade på den stirrande kvinnan i spegeln. Och såg…jo…en rätt snygg medelålders kvinna…med lite smårynkor. Ett något hängande högeröga som skvallrar om en tidigare ansiktsförlamning. Men visst, vita schyssta tänder där garnityret sitter hyggligt rakt. Själv uppskattade hon sitt värde till 3 och en halv euro. Bra betalt, men knappast bäst!

Så här med återstående tid inför sjösättningen: T-minus 5 days, 4 hours, 30 minutes, 18 seconds and still counting (ni vet så som det låter när man räknar ner tiden för uppskjutning av rymdfarkoster) så närmar vi oss snart ”point of no return”. Vi bunkrar mat för glatta livet och meddelar allt och alla att vi snart är väck från varvet. Vi ska betala för oss i morgon, för vår vistelse här som kom att bli 4,5 månad (som vi tänkt bara bli två). Vi tror inte riktigt det är sant att vi snart ska vara tillbaka i vattnet…vi tror hela tiden att något ska sätta käppar i hjulet. Och visst kan saker ännu hända…fast vår känsla ligger nog i att vi inte fått akterstaget än. Dessa två dygn (som vajern skulle ta att fixa) visade sig vara de längsta i mannaminne, det har snart gått en vecka. Det måste pågå någon form av marsian tideräkning här på varvet.

Och avslutningsvis så lovade vi avslöja vårt nästa vinterprojekt. Vi fann ett par kanoter liggandes i ett hörn av varvet. Till synes ägarlösa. Vi har under något års tid varit lite sugna på att paddla och vi har hållit lite span efter något lämpligt. Ja för er läsare så kanske inte många känner till att Kapten har förflutet inom roddsporten. Och inte sällan erbjöds paddling av Kajak och Kanadensare i våra hemmavatten under vår uppväxt. Nu när vi sprang på dessa så ställde vi frågan till Rafael om vi kunde få köpa kanoterna för en billig penning. -Köpa?! Undrade han. Han fortsatte; –Det är skräp, så vill ni städa dem så var så goda. -Men stoltsera inte med dem framför ögonen på de andra här på varvet…för det är alltid någon som har synpunkter på om man ger bort något, vi vill inte väcka någon avundsjuka…

Ja så vi lovade att smyga lite med vårt nya innehav. Och nu ska vi baxa ombord dessa och göra i ordning kanoterna under nästa vinter är tanken. Vi gillar ju att ha små projekt att ägna oss åt när seglingen ligger lite på is. Skönt att inte behöva oroa sig för en eventuell framtida sysslolöshet…

 Så check på det med. Vi kan nog checka av det mest nu. Utom riggen…Gaah! 

Skepp o Hoj!

 (…och då reflekterar man inte över eventuella problem med sömnen…)

Vår vän noterade häromdagen att många inlägg dyker upp om natten. När man borde sova. Han frågade Pimpsten.

 -Har du problem med sömnen?

 -Mjaaa...(Pimpsten behövde tänka till) och hon fortsatte.

 -Jag tror inte det…(löd svaret för hon visste helt enkelt inte).

Vår vän är läkare till yrket. Eller säger man kanske var, då man lagt stetoskopet åt sidan för gott och istället ägnar sig åt segling och sol på varmare breddgrader? 

Pimpsten ville förklara sig närmare. Till varför blogginläggen tenderar att dyka upp när solen lyser på jordens baksida och stillheten och mörkret råder runtom.

 -Mjaaa…till saken är att det blir nog totalt en 8-9 timmars sömn per dygn i alla fall, rättar Pimpsten till.

Ja och så här ligger det till.

Tänk att du lever ett liv fritt från åtaganden. Du behöver aldrig ställa väckarklockan. Och du får fritt välja när du vill sova och när du vill vara vaken. Får kroppen och hjärnan själv styra, så gör den ju som den själv vill…

 Och låter man kroppen själv styra så landar man heller aldrig i ett ”jag-kan-inte-sova-ångest-syndrom”, om man skulle råka vakna mitt i natten (där denna panik säkerligen är en orsak i sig till att inte kunna somna om).

Ett typiskt sömndygn kan se ut så här hos oss.

 Vi kryper till sängs någon gång mellan klockan 19.30-21.00 (jo vi ÄLSKAR att krypa ner i sängen tidigt, vi längtar efter stunden och vi somnar ofta rätt fort)

 Någon gång på natten vaknar vi, ofta kring halv tre. Den som är duktig på matematik räknar snabbt ut att vi då redan har sovit en 6,5 timme. Vi masar oss upp, dricker lite vatten och kanske kissar…och så lägger vi oss och växlar några ord (vi är synkade så båda vaknar som regel upp). Efter en stund brukar en av oss kläcka ur sig;

 -Vill du ha te?! Och det är klart vi vill.

 Sen åker kanske datorn fram, boken, Sudoku eller bara samtalet. Eller så ligger vi och vilar bara, tänker och filosoferar. Detta kan pågå i en timme, ibland i tre-fyra. Därefter kommer oftast John Blund tillbaka och knackar på, och vi somnar om.

 Pimpsten sover som regel i ett par timmar till. Och Kapten sover längre än så.

 Sammantaget sover Pimpsten 8-9 timmar per dygn och Kapten sover 10-11 timmar (han har alltid varit en sömntuta den där Kapten).

 Och det händer även att Pimpsten ibland nickar till på eftermiddagen när hon läser, och boken blir tung och landar på bröstet och de där ljuvliga minuterna infinner sig då man tappar tid och rum för en stund…(Kronbloms-syndromet).

 Vi är rätt övertygade om att när vi börjar segla igen så infinner sig mer normala rutiner såsom att sova på natten och vara vaken på dagen. Men nu i flera månader så har vi kunnat göra det som kroppen säger och vill. Vilken lyx så säg. Och för oss så uppfattar vi att kroppen gärna vill gå och lägga sig tidigt om kvällen om den själv får välja. Och så sover den tungt fram till midnatt minst. Sen är vi vakna och njuter av stillheten som råder…kanske läser eller bloggar. Hos Pimpsten flödar kreativiteten som bäst vid denna tidpunkt (ja hon kan längta efter sina nattliga stunder under sänglampans sken) Ja och någon gång så passerar John Blunds natt-tåg. Och då hoppar vi på och sover en stund till och vaknar av att solens strålar letar sig in genom ventilen. Glada, pigga och nyfikna på efterföljande dag.

Fast det finns en fara…ibland om man läser en alldeles för bra bok eller går upp extra mycket i kreativiteten i sitt författande, så kan man missa John Blunds tåg. Och då känner man sig ju såklart lite extra trött och seg nästkommande dag.

 Ja så sammantaget så ser vi det inte som något bekymmer. Vi är ständigt glada och vi följer vår inre klocka för mat och sömn. Vi får som regel ihop fler sömntimmar än folket hemma i stugorna som måste släpa sig upp till ett lönearbete varje dag. Ja vi har ju faktiskt sovit ut rejält i två års tid nu…hjärnan har reparerat sig efter tidigare synder.

 Så att vakna om natten och inte kunna sova är ju i sig inget bekymmer. Problemet är ju väckarklockan som ringer på morgonen som säger att du måste vakna och hålla dig alert en hel lång dag på en arbetsplats. Där alla eventuella tillfällen då hjärnan och kroppen signalerar om att få pausa blinkas bort bums meddetsamma. Och stresshormonerna får frispel…

 Tja, så på frågan om vi har sömnproblem. Ja kanske, eller kanske inte…vi vet inte. Vi lever ju bara…

Skepp o Hoj!

JA MÅ DEN LEVA…nja kanske inte i hundrade år, känns knepigt att hinna med det. Idag firar vi att vår blogg projektsunshine.blogg.se fyller 10 år. Det är på dagen exakt tio år sedan bloggen skapades och det första inlägget skrevs. Det hade vi väl aldrig trott att den ännu idag skulle vara så aktiv. (Du kan läsa det allra första inlägget HÄR)

 Bakgrunden till varför vi började skriva bygger inte alls på någon vilja att bli känd. Inte heller hyser vi några stora drömmar om att skriva in oss framtida historieböcker bland andra litterära storverk. Nej, utan vi funderade helt enkelt på vilket sätt vi lättast kunde bjuda in nära och kära att följa vårt då tidigare byggprojekt. Främst våra gamla pappor som hade svårt att förflytta sig, då ingen av dem bodde nära (Pappa Felix i Lysekil är nog vår trognaste följare!)

Vi såg fördelen med att kunna lägga upp bilder tillsammans med text, och då föll valet på just en blogg. Det skulle även ge oss själva en fantastisk möjlighet att kunna gå tillbaka och läsa. Som en slags dagbok. Där vi genom bloggen får hjälp att minnas detaljer och små händelser, vilka de flesta annars skulle försvinna ur minnet med tiden.

Namnet Projekt Sunshine var helt enkelt det arbetsnamn vi använde under byggtiden och tanken var att den skulle gå i graven samma dag som restaurangbåten blev klar. Och ordet Sunshine valdes helt enkelt för det var det smeknamn som Pimpsten bar på sin arbetsplats för den aktuella tiden (för hon var glad som en sol). Så från början så är det Pimpsten som är Sunshine…

När det förra projektet blev klart så la vi faktiskt ner skrivandet för några månader. Vi var ju i mål. Men många hörde av sig och saknade våra inlägg. Och själva ruvade vi ju på ett nytt projekt i livet. Så då dammade vi strax av bloggen på nytt. Och idag ser vi väl bloggen som en plats, en arena, där vi skriver om samtliga våra (efterföljande) äventyr. Alla våra äventyr är ju solskensprojekt. För det är så, att den dagen vi har seglat klart så är det inte alls troligt att vi bara slår oss till ro och lever ett stilla liv mellan tamburen och tv-soffan. Nä vi ruvar på många idéer där vi har drömmar, så det räcker till ett riktigt långt liv. Ja vi skulle nog behöva bli en si så där 250 år gamla för att hinna med allt. Hoppas ni orkar hänga i!

Något intressant vi tagit fasta på genom åren (efter diskussioner och samtal med våra bloggföljare) är att ni tror ni vet mer om oss än ni egentligen gör. Vi sätter tydliga gränser för vad vi väljer att skriva och dela med oss av, eller inte. Och det finns en rad saker som vi gör och tankar som vi har, som inte alls nämns på bloggen. Det är för oss viktigt att inte lämna ut allt kring våra liv. Men samtidigt förstår vi att en blogg behöver vara personlig för att den ska vara intressant att läsa. Och vi bjuder gärna på oss. Blir man alldeles för hemlig av sig så uppfattas man bara som mystisk. Och mystiska människor får man inte kläm på. Så därför sjunger vi ut lite, för vi tycker vi kan bjuda på det. Men visst finns det ett annat liv också, som tar vid när datorskärmen släckts och tangenterna tystnat.

Och mer. Vi vill samtidigt inspirera andra. Vi vill inspirera till att våga, till att drömma och förverkliga. Vi vill visa på lek och att livet inte måste vara så allvarligt. Vi vuxna tar ofta livet lite för allvarligt. Nä ut och skutta med er, gör lite knasiga saker och tänk inte på vad grannarna ska tycka. Låt dem sura! Och gräv ner gamla oförrätter och besvikelser. Lägg sjukdomar och relationsbekymmer åt sidan. Oroa er inte. Gör förändringar om så behövs.

Det går att pausa även vid de mest hopplösa tillfällena i livet. Vi vet! Även i krig faller inte bomberna varje sekund så du måste söka skydd…så det är viktigt att plocka fram glädjen och humorn så fort man inte längre behöver ducka! Det är i svåra tider man ska ha fest!

Ja lite så…ni förstår…vi vill bara sprida lite glädje här på vår sida om tangentbordet.

Så det är vår förhoppning att varje gång du läser ett nytt inlägg att ska du känna dig lite gladare efter, än du gjorde innan. Att du emellanåt ska lära dig något, och ibland väckas till eftertanke. Framför allt så hoppas vi att du tycker bloggen är läsvärd och gärna vill fortsätta följa oss. För om vi så bara har en läsare, så har vi skäl nog att skriva. Och vi är rätt envisa med att hålla pennan vid liv…det tror vi ni har förstått!

Så det är er vi ska tacka! Tack tack. För att ni vill följa med oss på ett hörn i vårt äventyrliga liv.

 GRATTIS PROJEKT SUNSHINE. Hipp hipp HURRA HURRA…HURRA! 

(…ja utan smör, om vi får välja…)

You will find the text in English further down the page…Vårt glada, knasiga gäng…hela dagarna bara skrattar och skojar vi. Och fördelar arbetet rättvist mellan oss. Ja ni ser ju på bilden själva!

Vårt akterstag har inte dykt upp än. Och i väntan på detta så ägnar vi oss åt lite annat trevligt. Bland annat har Kapten hjälpt vår vän John med lite spackling. John har en betongbåt, precis som vi. I gengäld så får vi hjälp med att lyfta på rodret på Wilma, när det så blir dags. Tjänster och gentjänster. Men framför allt söker vi umgänge med våra goda vänner.

När vi som bäst höll på att arbeta så dök vår vän Hamish upp också. Och lite så har det blivit, att flera gånger om dagen så går vi förbi varandras båtar. Småpratar och skojar med varandra. Stämningen är munter och skratten haglar i jämn ström. Lyckohormonerna är nog på topp just nu i våra liv.

John passade på att ta en selfie av oss alla. Vi skrattade gott, främst åt arbetsfördelningen där Kapten nog var den ende av oss som arbetade. Pimpsten var mycket upptagen med att läsa en fängslande bok, hon hävdade att hennes roll var att övervaka arbetet. Och John supportade Kapten med nytt spackel emellanåt. Och Hamish…ja han var bara glad i sin röda overall med sin ständigt trasiga gylf blottad på framsidan. Vilken tur för Pimpsten att han bar mer kläder på sig därunder.

Strax åkte kaffekopparna fram och Hamish sprang i väg och hämtade en bit fruktkaka ombord på sin båt. Den brukar han äta med smör minsann, vilket låter högst suspekt i våra svenska öron. Vi åt den dock som den nog är avsedd att göras. Kakan greppad av solbrända handen och förd till glada munnen.

Kanske att vi njuter lite extra just nu, när vi vet att vi snart ska sjösätta och lämna våra vänner. Och vi pratade medan vi lät kaffet och kakan glida ner för strupen. Om vi tror att vi kommer att ses i framtiden? Jo Hamish har tänkt att segla till Grekland innan han seglar båten hem till Nya Zeeland.

Och John, ja hans ögon lyser när vi pratar om att vi ska segla till Grekland. Han har ingen spikad plan. Men nog drömmer han allt. Och det gör vi med. Om att vi alla tre en dag ska ligga ankrade i samma vik någonstans i den Grekiska övärlden. Där vi ombord på någon av våra båtar inmundigar lite kaffe allt medan vi skojar och pratar. Och kanske äta en bit fruktkaka. Fast utan smör då.

 In English;

Our backstay has not appeared yet. And while we are waiting for it, we are doing other nice things. Such helping our friend John with some plastering. John has a concrete boat, just like us. In return, we will be helped to lift the rudder back on Wilma, when it is time. Quid pro quo. But mostly we want to spend some time with our good friends.

When we were working the best, our friend Hamish showed up too. Lately, we have several times a day passed each other´s boats for some small chat. The atmosphere is cheerful and the laughs shake in the air. The lucky hormones are probably on top right now in our lives.

John took a selfie of us . We laughed a lot, mainly because Captain was probably the only one of us who worked. Pimpsten was very busy reading a captivating book, claiming that her role was to supervise the work. And John supported Captain with a new set of filler occasionally. And Hamish … yes he was just standing there in his red overall with the zipper as usual opened. What luck for Pimpsten that he wore more clothes underneath.

Soon the coffee cups were picked up and Hamish ran away to his boat for a piece of fruitcake. He usually eats the fruitcake with butter, which sounds the most suspicious into some Swedish ears. We ate it as it is intended to be done. The cake was grabbed by the tanned hand and led to the happy mouth.

Perhaps we’re enjoying a little extra right now, when we know that we will soon leave our friends. And we talked while we let the coffee and the cake slid down the throat. If we think we will see eachother in the future? Well, Hamish has planned to sail to Greece before sailing the boat home to New Zealand.

And John, yes, his eyes shine when we talk about Greece. He has no nailed plan. But of course he has dreames. And we two also have dreams. That we all one day can meet up in some bay somewhere in Greece. Where we onboard of one of our boats are playful teasing and having fun while we are drinking coffee. And maybe eating a piece of fruit cake. But without butter of course.

Skepp o Hoj!

(…och upptäckten av blått blod ombord…)

Amora, Portugal

Av rubriken att döma så kanske man kan tro att det är nya skott som fallit, denna gång i Amora. Och inte som då, när de föll i Sarajevo. Händelsen som blev historisk och som för eftervärlden kom att bli startskottet för det oerhört hemska och brutala Första Världskriget.

 Nä här har inga egentliga skott fallit och något blod har inte runnit, vari sig rött eller blått.

Vi syftar på en helt annan sak. Ni förstår. Här på varvet så befinner sig inte bara vi. Nä det är en hel hoper av människor, särskilt nu när sol och värme börjar komma tillbaka. Det är engelsmän, nyzeeländare, danskar, australiensare, tyskar och portugiser…Ja och så en skotte. Ja alltså, han är från Skottland, fast utan kilt och säckpipa. Dock har han med sig sin dialekt. Och han har en något långsam och ståtlig gång. Kanske något arv från generationers trampande över de gröna skotska kullarna. Oerhört artig och vältalig.

En gammal bild…men fin ändå…

 

 

 -Are you the Princess of Sweden…?

 Pimpsten letade i minnet och svarade;

 -Inte vad jag vet. Ingen har berättat det för mig i vart fall…

 Pimpsten förstod att vår bäste Skotte behagade skoja. (Och jo, mycket har man väl blivit kallad för i sina dar. Det kan ju till och med tänkas att Pimpsten någon gång som barn blivit kallad för prinsessa av sin pappa. Men att få frågan om man är Prinsessan av Sverige, var något helt nytt. Och därmed skulle tillhöra den svenska kungafamiljen och ha Vickan till syster…kändes…fantasifullt och högst osannolikt).

 Och den märklige men ytterst artige mannen fortsatte att lägga ut sina funderingar;

 -You see, you are a very beautiful. So you SHOULD be the Princess of Sweden…you will never grow old! And when you become 70 years old, you will look exactly the same as you do today. Still young with a perfect skin, as a princess!

Ja som en bättre Fru Fortuna gick han på och överöste smicker och beröm över den nästan 52-årige Styrman på Wilma. Ja det var ingen ful flört sådär bakom något staket. Han hade nog inga onda avsikter, för Kapten stod någon meter ifrån. Med munter blick och lätt dragna mungipor…

Innan Skotten försvann så bugade han artigt och teatraliskt och förkunnade att för honom, så kommer Pimpsten att vara en svensk prinsessa i vart fall.

Ja och det var på så sätt vi fick lite blått blod ombord på Wilma. Pimpsten har blivit en prinsessa. Och när vi springer på Skotten, vilket vi gör titt som tätt, så bugar han sig artigt och mumlar fram ett ”Princess of Sweden” och ögonen lyser på honom.

Ena dagen så kom den rolige Skotten gåendes i vanlig ordning. Denna gång med en liten pillemarisk min. Först hälsade han på kungligheten och därpå vände han sig mot Kapten och sa;

 -Du är det närmaste geni man kan finna på det här varvet, har du lust att titta på en sak?

Så hivar han fram en vantskruv som kommer från hans rullfock. Han visar vantskruven, där stoppmuttern har skurit i gängorna och ett par brickor har rappat över och sitter snett. Skotten berättar att han haft vantskruven inlämnad till varvet, där de tittat på problemet. Men de hade inte lyckats lossa muttern och brickorna.

Skotten och hans fru hade då i det läget tittat på vad ett helt nytt rullfockssystem skulle kosta dem. Det skulle landa på 5000 pund…ja vi pratar i slängar om 50.000 svenska riksdaler (Skotten har en rejält stor båt som ni förstår) Det var i detta prekära läget som han kom på att tänka på Kapten. Mannen här på varvet som blivit allmänt känd som ”han som fixar allt”.

 Med sitt sista kort i rockärmen så kom således Skotten fram till Kapten med sin vantskruv. Och Kapten lovade att titta på problemet.

Ombord på Wilma så fästes vantskruven i skruvstädet och så gick Kapten till verket. Och trots att en gänga var trasig så fick han inte bara bort stoppmuttern och brickorna. Utan han lyckades återskapa en hygglig gänga så att muttern gick att vrida smidigt för hand.

Med en åter brukbar vantskruv så traskade Kapten och hans prinsessa bort till Skottens båt och lämnade över det nu lösta bekymret. Skotten och hans fru blev själaglada och som tack så fick Kapten en flaska av ädlaste droppar. Champagne minsann!

Och innan vi gick tillbaka till Wilma med vår gåva (eller lön för svart-jobbet beroende på hur man nu väljer att se på det) så vände sig Skotten till Pimpsten och sa;

 -Kan det tänkas att jag får låna din hjälte i morgon när jag ska montera tillbaka rullfocken?

 Skotten fortsatte utan att Pimpsten hann svara;

 -Du kan vara lugn, jag har mer Champagne på lut så han kommer inte hem lottlös!

Jo och detta var ju skoj att höra. Särskilt som skottar ur engelsmännens perspektiv har samma rykte om sig som smålänningar har i Sverige. Att vara snåla. Men detta verkade ju inte alls stämma in på vår Skotte!

Och sen, att bli såväl geniförklarad som upphöjd till kunglighet.

Överraskningarnas tid verkar inte vara över! Och vi undrar stilla vad som händer här näst!

 Skepp o Hoj!