En seglarkompis dyker upp

(…ja man har dem lite överallt numera…och denna flög in från Frankrike minsann…)
 
Vi cyklade till Seixal och kollade in ankring och brygga…
 
Seixal, Portugal
 
Vi vaknade på morgonen. För dagen hade vi bara ett par få ting på agendan. Framför allt ville vi cykla över till andra sidan floden, till Seixal. Där finns det bojar, möjlig ankring samt en liten gästbrygga. För när vi sjösätter om en vecka, så vill vi första dygnet hålla oss nära varvet och stämma av att nya motorn och annat fungerar som det ska. Och Seixal har djup nog då det ligger utanför den grunda flodfåran. 
 
 
När vi låg där i bingarna i arla morgonstund (ho ho ho…vilket kanske var att ta i. Klockan var gott och väl halv tio på förmiddagen) så slog vi en kik i mobilen. WOW!!! Det hade landat ett meddelande i luren.
 
-Hello! Are you available tomorrow evening? I´m on board Syrakko until monday morning… (Syrakko är namnet på en segelbåt)
 
Meddelandet var skickat kvällen innan. Vilket betydde att frågan var ställd till samma kväll.
 
Frågan kom från vår gode vän Nicolas. Ni vet Generalen som vi skrev om tidigare, som vi träffade i Camariñas och senare seglade tillsammans med en bit utefter den Spanska kusten. Han har sin båt vinterförvarad här i Lissabon, inte på samma varv som oss dock. Men nu var han nere på besök och undrade om vi ville ses.
 
Ja frågan var ju enkel för oss. Klart vi ville ses. Och vi föreslog att vi kunde ses över en bit mat i Seixal och att vi kunde titta ut en lämplig restaurang när vi ändå var där. 
 
Snart var vi uppe på benen och i färd med att gränsla minicyklarna. Vi trampade som små illrar bort till den andra sidan där hela udden bjuder på mer restauranger och en betydligare pittoreskare miljö än den i Amora. Vi frågade på några restauranger vilken tid de skulle stänga för kvällen. Och överallt fick vi svaret. -Vi stänger klockan 17.00. Eller. Vi stänger klockan 17.30. 
 
Jo det är nämligen så att i Portugal går man ut och äter med hela sin familj om söndagarna. Stora klaner av familjer. Mamma, pappa, barn och farmor och morbror stryker runt gator och gränder på eftermiddagen för att slå sig ner och umgås familjärt på något lokalt hak, och där sitter de i många timmar. Sen så strosar man hem med fylld buk och trötta fötter. Ja detta sker alltså på eftermiddagen och på kvällen håller alla restauranger stängt. I vart fall på dessa oturistiga platser som Amora och Seixal. 
 
Vi insåg att vi behövde ändra våra planer och vi skickade en fråga till vår vän. Om han ville komma ombord på vår båt istället, och äta en bit mat på Restaurant Wilma. Inte så fancy…men mysigt nog för en seglande General. Och visst ville han det. 
 
Tillbaka och vi sladdade förbi mataffären och drog igång spisen, för klockan tickade och snart skulle vår gäst dyka upp.
 
Det puttrar i grytorna ombord på Wilma…kan detta duga åt en fransman?
 
 
Ja och snart dök han då upp. Och det blev pussar på kinden på äkta fransk manér och vi fick en fantastiskt trevlig kväll tillsammans.
 
Kärt återseende med vår vän Nicolas.
 
 
Vi pratade segling och gamla minnen. Och lite kring det här med vänner. Hur det kommer sig att fast man träffar så många andra seglare, man möts och man skiljs åt. Så fastnar en del och man fortsätter att hålla kontakten. Ja så har det varit med vår vän Nicolas. Vi har sedan vi skiljts åt skrivit mellan varven och önskat varandra god jul och lite så. Han lever dessutom ett litet annorlunda liv, då han är militär guvernör i Strasbourg, boendes i ett slott minsann. Och han har sett en hel del av världen och det är ju mycket intressant att få ta del av.
 
Ja hans proffession hade vi ju ingen aning om när vi lärde känna honom och dottern i somras. Som seglare så går vi alla runt i lite enkla kläder, skjorts och t-shirt. Man har seglingen gemensam och det är det som är viktigast. Och det som förde oss samman då i Camariñas var att när vi angjorde bryggan där, så släppte en bult i t-bryggan och Wilma höll på att driva iväg med Pimpsten ensam ombord. En uppmärksam båtgranne, vår vän Nicolas, kom till undsättning. Och vi lyckades gemensamt rädda Wilma och bryggan från en smärre katastrof. Det blåste byvindar på 15 meter per sekund och det hade just varit en snygg syn att se Wilma guppa iväg på gässen med en träbrygga surrad vid sin babordssida.
 
Senare så hjälpte vi Nicolas då hans motor krånglade. Och på så sätt så uppstod vänskap. Det verkar som våra bästa vänner föds ur bekymmer med allas våras flytetyg. Så man ska aldrig gråta över trasiga båtar. 
 
Och vi gillar verkligen vår vän. Kanske för att hans yrke ligger djupt i Pimpstens rötter. Som dotter till en officer där hon växte upp på ett Kustartelleri i Stockholms Skärgård. Med en pappa som var, trots sitt yrke, en rätt mjuk person. Och så är det med vår seglande vän också. Trots hans höga grad så är han en fantastiskt ödmjuk, trevlig och varm person som det är lätt att umgås med. Och Kapten på Wilma har ju förflutet inom flygvapnet. Ja ni hör ju…klart vi trivs ihop.
 
Pimpstens pappa!
 
 
Pimpstens pappa hade visserligen inte så höga grader som vår vän Generalen. Men nog var han en stilig man som var stolt över att ingå i försvaret av vårt fosterland. Av en händelse så noteras det att det idag, är på dagen exakt två år sedan han begravdes. Ja han finns inte med oss längre, men dock hans fina minne. 
 
Ja kvällen gick fort och lika plötsligt som Generalen dykt upp så var han väck. Och vi dök ner i bingarna igen.
 
Nu rusar dagarna iväg. Och vi som snart ska sjösätta.
 
Ska vi hinna med allt….?! Ja det är frågan…
 
 
Skepp o Hoj!
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s