(…efter en natt på boj så tog vi tillflykten till storstan…)

Första natten efter sjösättningen på svaj bjöd oss på lite ojämn sömn…varje nytt och ovant ljud fick oss att vakna till och en gång var vi upp på däck och kollade. Men allt var lugnt. När strömmen vände i floden så ville vår boj vi fäst oss i, dunka emot skrovsidan. Ja vi har ju bott på land i månader så vi var väl ringrostiga helt enkelt…

 Vi somnade till slut om och nästa gång vi vaknade så rådde lågvatten och vi hade människor vadandes i vattenbrynet alldeles intill Wilma. Människorna var på jakt efter musslor gissningsvis. Och vi tänkte stilla för oss själva, att dessa musslor vill ju vi i vart fall inte äta. Även om strömmen kommer och går här, så finns här många industrier och båthamnar som släpper ut både det ena och det andra.

 Förutom musselplockare så bjöds denna nya dag även på rejäl med blåst…15-20 meter per sekund i byarna. Jo det kändes gott att byta plats på båten och finna oss en mer välskyddad hamn.

 Så vi släppte vår boj och gick för motor ut på den stora floden Tejo för att korsa densamma. De snabbgående färjorna mötte vi en efter en och de drog upp en duktig sjö. Men Wilma var ordentligt stuvad så inget flyttade plats ombord trots att det gungade rejält stundom. Här ute piskade vinden rejält och vid ett tillfälle slog en våg emot Wilmas skrov som vi var helt oförberedda på, och den slog upp över däck som gav oss en välriktad kaskad av salta droppar. Ja hinner man inte med att ducka så hinner man inte…onekligen vaknar man till ordentligt när man får en dusch av Atlanten rätt i ansiktet som efterlämnar en smak av salt på läpparna.

Vi gick in till hamnen där vi legat tidigare, ropade upp på radion att vi önskade broöppning. Och snart kunde vi lägga till i trygga hamn. Tilläggningen gick bra trots blåsten, hamnen låg väl skyddad i den nordliga vinden. Vi gick upp till hamnkontoret och skrev in oss.

Efter lunch så gick vi en lång promenad. Vi behövde uppsöka en båttillbehörsaffär. Vi hade när vi skulle fånga bojen i Seixal förlorat kroken på båtshaken. Plötsligt så gick kroken av, som är av plast. Nu var den gammal och spröd av all sol så det kom ju inte som någon överraskning precis (annat än i ögonblicket då det hände och Kapten stod med en snopen min och vi missade bojen vi skulle fånga). Ja det var vårt ena ärende i affären. Den andra bestod i att vi behövde en ny handske till vår elkontakt. Vi har allt oftare stött på enfashandskar som är stora som ”trefasare” (fast de är blå och enfas) här i södra Europa. Tidigare har vi inte brytt oss om att koppla upp oss på landström då vi sprungit på dessa konstiga eluttag…men nu kände vi att vi ville slita på den ström som ju trots allt är inkluderad i hamnpriset. Vi misstänker att det inte är sista gången vi springer på denna typ av kontakt…så lika bra att uppgradera sig.

Kapten gungade med inlevelse så att säga…

Det blev en lång promenad och resten av dagen bjöds väl inte på något värt att skriva om. Annat än att vi ska försöka segla vidare på lördag om vädret fortfarande blir vad de lovat. Vi vill försöka gå till Sesimbra som ligger strax söder om Lissabon/Cascais. Hamnen där kostar en bråkdel mot hamnarna här i Lissabon. För vi lär bli inblåsta i någon vecka som det ser ut. Var och varannan dag så kommer det in blåsväder med byvindar uppemot tjugo sekundmeter. Havet utanför piskas upp och till onsdag nästa vecka har de hotat med fyra meter höga vågor ute på Atlanten. Vi vill gärna hinna med och nyttja det korta väderfönster som blir på lördag.

Ja det är inte direkt någon högsäsong för att segla här nu. Vi har förvisso så gott som sol varje dag och eftermiddagarna bjuder på försiktiga sommartemperaturer. Men havet är oroligt och luften mer turbulent. Februari lär vara den stökigaste månaden har vi fått höra. Därför har vi lite svårt att planera för de kommande seglingarna. Väderprognoserna ändras lika fort som aktier byter ägare på börsen, så det är ingen idé att ligga för långt fram i tanken.

 Ja så här är vi nu. I Lissabon. Vår motor har nu totalt gått 4 timmar. Och vi njuter av att vara tillbaka i vattnet. Och att vara i rörelse igen…såväl på vattenytan som förflyttandes. För vatten är vårt element. Vatten!

Skepp o Hoj!

 (…and new information about the countdown…)

We have had a wonderful fun weekend with many laughs. On Friday we were home to John´s girlfriend where we stayed over night. And yesterday we were onboard on our Scottish friends boat. So now we have tried gaelic coffee. Well, it´s not as exotic as it may sound. Another name for the drink is irish coffee (but you use Scotch whisky instead) Sooo gooood! And what a nice evening!

And now we continue in swedish…(but you find more text in english in the end of this post…)

 När vi kom tillbaka från Montijo och besöket hos vännen John med käresta så hade vi inte mycket mer tid annat än att vi hann gå till affären samt förbereda inför söndagen, då vi lovat några av våra varvsvänner svenska köttbullar med de klassiska tillbehören. Sen så bar det av igen vid skymning och vi lämnade Wilma åt hennes öde. Men denna gång hade vi nära. Vi klev ombord hos våra vänner som kommer från Orkneyöarna. Eller ”Årrrkniii ajlands” med ett riktigt rungade ”rrr” som det låter när skottarna själva uttalar det.

Vi möttes av skotsk musik, lite folkmusik med säckpipetoner. Nackhåren reste sig av välbehag, vilken känsla och vilket mottagande. Och vi slog oss ner i soffan. Pimpsten, eller prinsessa som hon minsann är i detta sällskap blev hänvisad hörnet där alla kuddarna låg tillpuffade. Och vi döpte genast platsen till ”the princess corner”. Det tog inte lång tid förrän ett par andra vänner till våra vänner på varvet dök upp. Och så var vi ett komplett gäng om sex personer.

Vad som senare hände var att vi mest skrattade. Jo ibland när man ses, speciellt med vissa människor, så blir det så förlösande roligt. Skämten och kommentarerna flög likt en pingpong-boll mellan oss.

Vi kan ju lugnt säga att längtan efter att segla upp till ”Årrkniii” inte har svalnat nämnvärt efter vår trevliga kväll tillsammans. Tvärtom, vi måste ta oss dit någon gång i livet. Och bara få uppleva denna trevliga plats med dess underbara människor. Det är någonting som känns så vansinnigt hemma, som vi inte kan sätta fingret på. Och som vi älskar dialekten. Anledningen till deras lite roliga engelska beror på att Orkney-folket faktiskt har skandinaviska rötter. Vikingarna drog dit och många slog ner sina bopålar.

Vem vet…kanske att man i livet före detta strövade runt på de skotska kullarna eller stod och rörde i en stor kittel på spisen, alltmedan vinden piskade och regnet föll utanför fönstret. Och att det är därför vi känner oss så hemma i detta sällskap. Och då ska ni veta att vi, eller i vart fall Kapten Betong, bokstavligen hatar regn. Och i Skottland kan det regna minsann…och ändå vill vi dit!

Efter all god dryck, mat och skratt så klättrade vi ner för deras höga stege och letade oss fram till Wilma som saknat oss, och vi henne. Klockan var vid midnatt och vi stöp i säng. Och vi konstaterade att nu blir det skönt att vila sig lite från allt kalasande. Nä vi är ju inga ungdomar längre, och nu vill vi återgå till våra skötsamma vanor där vi gärna somnar redan åtta på kvällen…

 Men vi kommer att leva länge på denna helg…så skoj vi haft. Vi har träningsvärk i magen av allt skrattande…

Ja och så var det ju detta med att vi stannat nedräkningen för att sjösättningen blivit uppskjuten…

 Det hela är inte så märkligt, inget större har hänt. Men det råder blåsiga dagar här och på måndag kring lunch ska det blåsa kuling i byarna. Vi har erfarenhet av att sjösätta i kraftig blåst. En gång med den stora båten vi tidigare ägde, så sjösatte vi i en styv kuling och allt gick med facit i hand bra…men det höll på att gå tokigt, där hon var nära att slita sig. Så nu när vi såg hur vädret för måndagen skulle bli, så kände vi att det är onödigt att sjösätta i kraftig blåst om vi inte måste. Hade det varit den gamla motorn på Wilma så hade vi inte brytt oss så mycket. Men nu har vi ny motor, nytt backslag och en ny propelleraxel som aldrig tidigare har körts. Och då vi ligger i en liten flodfåra som snabbt torkar upp när det blir ebb, så vill vi inte riskera att fastna i leran och få ett nytt bekymmer på halsen. Nä, vi önskar oss helt enkelt en lugn och trivsam sjösättning där vi kan göra allt i lugn och ro, utan att behöva oroa oss för vädrets makter och påverkan. Så istället så gäller följande:

T-minus 2 days, 3 hours, 30 minutes and two seconds…counting again! Vi kommer att sjösätta på tisdag klockan tolv istället. För då ska blåsten ha lagt sig något och det börjar mojna…

Och det är kanske inte helt fel av andra skäl…vi måste nog vila upp oss efter alla trevliga sammankomster. Men en sådan har vi kvar…köttbulle-träffen! Vi har anledning att återkomma. Och under tiden så fortgår nedräkningen….

Because it´s going to be very windy on Monday, our launch has been moved to Tuesday instead. We don´t want to risk anything. And with a new engine, gearbox and propellershaft we would like a calm day when we go back into the water. So now the countdown is resumed. T-minus 2 days, 3 hours, 30 minutes and two seconds…counting again!

Skepp o Hoj!