Vem minns inte den här bilden av Kapten när han håller upp sitt nyinköpta Rocna-ankare…Lyckan går inte att ta miste på hos Kapten…

Amora, Portugal

En storm drog in över Portugal vilket fick Wilma att ruska och skaka. Lite konstiga tankar dök upp på vad effekten hade blivit om pallningen gett vika. Vi var nog överens om att det är mer obehagligt att stå uppe på land än ligga i vatten i oväder. Även om det kan vara nog så kämpigt med att båten guppar och det slits och dras i förtöjningar intill bryggan. Men att slå ihjäl sig inne i en båt på landbacken som kantrar i vinden, hade ju varit smått tragikomiskt. Ja här har man seglat och korsat vatten och klarat hög sjö och tuffa seglingar. Så tog det slut i en sandhög i Amora, ihjälslagen av sin egen båt. Nu gick ju allt bra…Wilma stod säkert genom hela ovädret…(men Pimpsten sa att hon funderade på att sätta på sig sin hjälm när det skakade som värst).

Som grädde på moset så slocknade strömmen och det tog ett dygn innan den var tillbaka. Vi fick en släng av det oväder som ligger norr om oss och som är på väg upp mot er i norra Europa. Så vi var rätt förskonade ändå, det drog snabbt förbi.

När strömmen hade gått så kom Peter förbi, en Nyzeeländare här på varvet. En jäkligt trevlig kille, rutinerad långseglare som till och med seglat till Antarktis. Vår bedrift Lysekil-Lissabon står sig blek mot hans erfarenhet som offshore-seglare. Peter undrade om vi hade ström. Nej svarade vi, men vi konstaterade samtidigt att felet var av större karaktär och att vi fick invänta första bästa vardag. För på helgen så händer det inte mycket här om något går sönder. Nä i Portugal fryser man inte ihjäl om det blir strömlöst, inte ens i december månad.

På köksbänken inne på Wilma hade en liten gåva i beredskap till Peter. Detta visste han inget om. Nu fick vi tillfälle att lämna över den. För vi ville tacka Peter, inte för att han kom förbi och frågade om vi hade ström ombord. Inte för att han berömt Wilma för att hon är en fin och robust båt (jo det har han sagt). Utan för att Peter har del i att vi kan sova gott om nätterna, alla de nätter vi ligger på ankare.

Peter Smith som hans fullständiga namn är, är mannen bakom Rocna-ankaret (klicka på länken för att komma till hans hemsida). Det är han som designat Rocna. Denna nya generations ankare ger optimal säkerhet för båten och besättningen. Bättre huvudkudde går inte att finna som långseglare. Bakom ankarets utformning så ligger en hel del vetenskap. Bygeln gör att den hjälper ankaret att lägga sig rätt i vattnet. Och Rocna-ankaret gräver ned sig snabbare än alla andra märken, i alla typer av bottnar. När strömmar och vind får båten att vrida sig i nya riktningar så kantrar inte ankaret utan gräver snällt ner sig på nytt om det ruckats ur sin position.

Alla er som följt vår blogg ett tag, har väl inte kunnat undgå hur mycket vi uppskattar vårt ankare. Innan inköpet så stod det högt på Kaptens önskelista, han dreglade över varje båt han såg hade ett Rocna i fören. Och tittar man på långseglarbåtar så har de flesta ett Rocna-ankare. Man kanske inte hade ett när man lämnade sin hemmahamn, men man har uppgraderat sig längs med vägen. För att sova gott om natten med minimal risk för draggning är så mycket värt.

Så för oss var det lite som att träffa Gud. Som att ni andra skulle hamna i samma tågkupé som Zlatan, Bill Gates eller Dalai Lama eller vem ni nu ser upp till. Det lite roliga var att det tog ett tag innan vi hade fått kläm på att vår trevlige Peter på varvet var densamme som Peter Smith, Rocna-designern. Vi har ju flertalet gånger under åren varit in på Peters hemsida och vi har ju sett bilder på hur han ser ut. Men att det var samma man som vår båtgranne tog det ett tag att lista ut… Lustigt. Men så är han ju Nyzeeländare också. Och då tror man inte att han ska dyka upp här i sanden på Tagus Yacht Center i Lissabon…

Ja lyckan var stor. Vi lämnade över vår flaska vin med ett svenskt julkort hängt om halsen. Och på kortet så tackade vi honom för hans bidrag till vår goda sömn. Han log brett och tackade så mycket. Och han berättade att han har människor över hela världen som hör av sig med beröm. Inte undra på det, vi har då aldrig hört talas om någon besviken ägare av ett Rocna. Det finns bara inte. Så det var självklart att Peter skulle ha en flaska vin som tack!

Skepp o Hoj!

 (Detta är ingen reklam, vi tjänar inte en krona på vår blogg. Utan det är bara något vi uppskattar väldigt mycket för vår personliga del)

Lissabon, Portugal

Lyckliga som få behöver vi sällan ställa väckarklockan. Men så var nu fallet. Vi skulle åka in till Lissabon tillsammans med vår gode vän från Norge. Redan klockan åtta på morgonen ringde klockan och vi yrvaket fick masa oss upp. Halv tio på förmiddagen lämnade vi varvet för en dag på andra sidan floden Tejo. Jo Lissabon delas av denna flod, där centrum och de mer fashionabla kvarteren finns på den motsatta sidan. Båttillbehörsaffären var primära målet för vår utflykt.

Vi hade i förväg beställt zinkanoder till vännens båt. Zinkanoder för er som inte är bevandrade i båtvärlden, är en klump av zink, även kallad offeranod. Den sätter man i anslutning till metall på skrovet, för att inte galvaniska strömmar ska ”äta” på båtens metaller, utan på zinket istället. Vännen har en rätt stöddig båt och vi skulle därför behöva kånka på över tjugo kilo efter vårt besök i båtbutiken. Vi valde att dela på en billig kärra (taxi på formell svenska) i båda riktningarna.

 En balkong någonstans i Lissabon…

När vi klev in i butiken så kändes det som vi hade hamnat på Nordpolen. Utomhus var det sol och sköna 18-19 grader. Men då nätterna är kalla och husen här är byggda av tegel, sten eller betong. Så blir det kallt och ruggigt inomhus, så även på dagen. Gissningsvis så saknar många hus uppvärmning. Och nu klev vi in i en alldeles dunkel och mörk lokal. Kunde detta verkligen vara en av Lissabons största båttillbehörsaffärer? En golvfläkt stod och surrade och ut från lagret kom en trött farbror som var fullt påpälsad så man trodde han löst en flygbiljett till kalla Sverige samma eftermiddag.

Ingen charmkurs i hela världen hade kunnat få denna man att dra på munlädret. Snarare såg han sjuklig ut, som att han sjöng på sista versen. Och när vi nämnde vårt ärende så försvann han mitt i samtalet ut på lagret…vi stod tålmodigt kvar tills han plötsligt dök upp igen. Innan hade han knappt sagt ett ord, han kanske bara pratade portugisiska tänkte vi. Men nu när han kom tillbaka, exakt samma man, så pratade han faktiskt engelska. Han hade kanske en knapp ute på lagret som han behövde slå på, för att koppla på engelskan. Mycket märkligt beteende.

 Och minst lika märkligt var det att de nästan inte hade något i sin butik att sälja. Zinkanoderna tack och lov, dessa hade vi ju beställt i förväg. Men i övrigt så blev det nästan ingenting handlat från vår långa inköpslista. Vårt viktigaste ärende var att köpa en ny avgasslang så vi skulle kunna provstarta nya motorn inom kort. Men någon sådan fanns inte. Däremot fanns nipplarna till att koppla vattenberedaren. Alltid nåt.

 Vi betalade och letade oss ut ur den mörka butikslokalen. Och väl ute på gatan så gick vi ner mot floden. Där fann vi ännu en båttillbehörsbutik. En större. En upplyst. Och med en skicklig kvinnlig säljare som råkade vara gift med en man från Västerås av alla platser på jorden. De var betydligt mer välsorterade. Men någon avgasslang hade de inte. Dock så beställdes det en bums, och skulle komma inom ett par dagar. Så vi lämnade butik nummer två och fortsatte promenera runt med våra tunga zinkanoder utmed Lissabons gator.

Vi var hungriga. Och vi såg fina restauranger utmed kajpromenaden. Sådana där restauranger som spräcker matbudgeten på bara förrätten. Vita dukar, vinglas som bländade i solen och färska blommor dekorerade på varje bord, talade lockande till oss. Men vi var för dagen rustade med en karaktär och envishet som till och med hade imponerat på en finne. Vi vandrade vidare med vår tunga packning till de lite mer skabbiga kvarteren. Och där i en håla i väggen så fann vi vad vi sökte. Ett enkelt hak. Första bordet stod nästan i dörröppningen så vår entré gick inte obemärkt förbi. Detta var gissningsvis inget ställe dit några turister hittar. Men vi blev mycket väl bemötta och tilldelade ett bord. Ägaren (jo vi tror det var ägaren själv) frågade kort om vi ville ha fisk eller kött. (Menyer har man nog inte uppfunnit här. Således har man ingen aning om priset. Vi hade ännu inte glömt fadäsen med 25euros-kycklingen).

 Vår norske vän satsade på fisken, fattades bara annat. Och vi svenskjävlar slog till på varsin köttbit. Man behöver verkligen inte undra över kostcirkeln i detta land. För här serveras allt på din tallrik. Kött, ris, pommes, stekt ägg, sallad och sås. En salig blandning. Korsningen mellan ris och pommes känns väldigt exotiskt. Som att äta en omelett fylld med hårdkokta ägg ungefär.

 Ägaren kom ut med sin söta ettåriga dotter, så hon fick hälsa på oss skandinaver…Och den stolte pappan var även bärare av den så kallade korsdragsfrisyren…

 Men det smakade gott och vår aptit var det inget fel på. Vi satt länge och pratade och skrattade. Efter snart ett år av vänskap så har vi ju kommit varandra inpå skinnet rätt så bra, vi och vår vän norrmannen.

 Ägaren kom ut och frågade vår vän om fisken var god. Jo, den var mycket god…(vilket den sanningsenligt var också).

 -Vill du ha en bit fisk till? Undrade vår värd.

 -Jo, tack. Det vore gott (vår norske vän som älskar god mat log lika brett som Sverige är långt)

Medan vi väntade på påfyllningen så sa vi till varandra att gissningsvis så får man betala för detta. Och snart kom en ny tallrik ut. Inte bara med fisk. Utan även med potatis, grönsaker och sås. En portion nummer två med andra ord.

 När vi hade ätit upp maten och vår vän var mättare än julgrisen, så bad vi om notan. Skulle vi få betala en chocknota som förra gången, var frågan?! Vi väntade spänt och när notan dök upp höll vi på att falla baklänges alla tre.

 Vi hade sammanlagt inmundigat:

 4 stora portioner mat

5 öl

1 cappuccino

3 glas portvin (dessa beställde vi inte, utan de dök snällt upp ändå)

Notan landade på 22 euro (galet billigt ju).

 Ja vad säger man??? Inte mer än att vi mätta och nöjda tog en bulle hem (ja taxi då) för att väl på varvet lämna varandra för att söka upp våra respektive båtar. Vår norske vän på sitt håll. Och vi på vårt håll. Och gissningsvis så blev det ett ryggläge för samtliga. Utom för Kapten Betong då, som flitigt och envist tog sig an att koppla varmvattenberedaren.

 Ja det är tur att någon av oss arbetar iallafall…

Skepp o Hoj!

Amora, Portugal

Vi hade en portugisisk helgdag att förhålla oss till, så vi valde att ta det lugnt och pyssla oss igenom dagen. Kapten fyllde Wilmas färskvattentankar och så lyfte han på durken i byssan för att blotta den lilla GULA, Vetusmotorn.

Kapten fyllde olja i motorn och kollade vilka nipplar vi ska köpa för att kunna koppla in varmvattenberedaren. Detta för att ta med oss informationen när vi far in till Lissabon nästa gång. När detta var gjort så spolade han av däcket. Efter blästringen för ett gäng veckor sedan så bor vi som i ett sandtag. Och vi behöver ha däcket sandfritt om vi ska kunna måla aktre delen av däcket (fast vi är försiktiga så får vi med oss sand upp – ibland en halv öken).

Styrman Pimpsten fortsatte att röja och städa. Julpyssla till och med. Och sköta lite kontor och hålla kontakt med familj och vänner.

 Navigationsbordet är rent…och Kapten spolar vatten utanför medan Styrman plockar inne ombord…

 Vår salong…observera julkransen som kommit upp på vitrinskåpet…

 Mera julpynt…små vänner som gör ruffhäxan sällskap i byssan…

Ja så kom kvällen och då blev det äntligen dags att sätta saxen i Kapten. Håret hann att bli väldigt bångstyrigt under perioden som influensan från helvetet varade. Men nu när han deklarerat att han mådde bättre så gick det inte att dra på det längre. Just som vi som bäst höll på att trimma flinten på Kapten så ringde det på datorn…Det var våra vänner på M/F Solsken som sökte videokontakt. Vännerna befinner sig just nu i Spanien med sin husbil. Jo och M/F står i det här fallet inte för motorfartyg som brukligt, utan för motorfordon.

Så vi pratade och skålade vin tillsammans där på fredagskvällen. Nästan som att ses på riktigt kändes det som. Värmen spred sig i bröstet (ja inte för vinet då) och vi fick en kvalitetsstund tillsammans. Att resa bort i moderna tider är sannerligen inte som förr i tiden. Här kan man koppla upp sig vart som helst och när som helst man önskar. Vi enades alla om att detta måste vi göra om emellanåt. (Våra vänner skriver en blogg precis som vi, de skriver mycket underhållande och ni hittar deras blogg överst i vår länklista under namnet M/F Solsken).

Kapten blev till slut färdigklippt och resten av kvällen ägnades åt att äta och streama svensk tv. Vi tittade på På Spåret och av en ren tillfällighet så gick den första resan till Lissabon. Vi knep nästan varje poäng och vi kände oss plötsligt smartare än en femteklassare.

Känslan är mycket god och vi ser nu fram emot att ta oss in till Lissabon för att inhandla det sista till motorn, så vi kan provstarta den inom några dagar. Ja det känns som vi är på spåret…

 Som vi längtar!

Skepp o Hoj

(Kapten håller besättningen alert om natten…)

Amora, Portugal

Under flera dygn så har vi dukat upp med te och umgänge mitt i natten. Det är kvart-i-två-hostet. Kapten är väl förhoppningsvis i slutfasen på det han kallar ”influensan från helvetet”. Hostan håller även övrig besättning alert och vaken. Och just kring klockslaget kvart-i-två har Kapten tvingats upp. Då går det inte längre, utan kroppen kräver högläge.

Nu är det inte ett ledset öga för det… Febern är borta och tvärt om så är humöret på topp där vi sitter och smuttar te och samtalar i någon timme innan lampan släcks på nytt.

På dagarna arbetar vi på med motorinstallationen. Men på grund av helgdagar här i Portugal, har vi inte kommit åt vissa butiker. Vi behöver en ny avgasslang, då den gamla kändes lika fräsch som Kaptens välhostade luftrör. Och vi har även kvar att koppla varmvattenberedaren på motorn. Sen så, så ska det bli till att provstarta den lilla GULA. Vi har därför goda anledningar att komma tillbaka till ämnet, sannolikt med ännu en film i vårt tema ”motorbyte på Wilma”. Så håll i gott folk…snart så.

Detta har gjort att vi faktiskt har kommit till det läget att vi kan börja måla igen. Allt blev lite stillastående när nya motorn singlade upp på första plats på prioriteringslistan. Så nu ska vi måla resten av däcket, sen sidorna på skrovet för att till sist lägga ett par lager bottenfärg.

På något sätt så passerar dagarna väldigt fort, vi har kommit in i en vardagslunk här på varvet. Efter flera dagar av materiellt kaos ombord (jo byt motor i din båt så får du se hur rörigt det blir) så har vi nu börjat kunna röja och städa. Längtan efter ordning var uppenbar. Så till och med kryddorna blev sorterade och namnade. På burkarna ser man inte innehållet från ovan, så nu pryds kryddburkarna med en liten förklarande text på sin hjässa.

Vi börjar också hinna med att höra av oss till alla som vänligen har mejlat och messat oss. Vartefter vi seglat längs med Europas västkust, så har vi stiftat många bekantskaper och fått en hel hoper vänner. En del fortsätter man hålla kontakt med även efter det att man skiljts åt. Så i vår inkorg ligger det nu ett gäng brev obesvarade. Våra goda danska vänner på S/Y Skaersliden som vi nötte holländska kanaler med och fantastiska Annie i Frankrike…som vi bogserade ut från ön Ile de Groix och som vi senare blev hembjudna till. Ja för att nämna några…så vi hoppas nu i väntan på att helgdagarna ska vara över att vi hinner sätta oss och författa lite.

Och en annan sådan trevlig kontakt är vår vän André. Hamnfogden på ön Ven som vi besökte för 1,5 år sedan. När vi var där så blev vi hembjudna till André på kaffe och bulle i hans vackra trädgård. Ven i vårprakt är snudd på paradiset. Och där och då så frågade André om vi hade lust att skicka honom ett vykort när vi kom fram till Portugal. Javisst svarade vi och tog emot hans adress. Sen stack vi…

Nu trodde vi väl aldrig att det skulle ta så lång tid att komma fram till Portugal. Men vi hade inte glömt bort det vi lovat, så för några veckor sedan så skickade vi ett vykort till André. Under alla månader som gått, har vi inte hörts av. Och nu i dagarna så sa det ”pling” i datorn och det landade ett mejl. Så fantastiskt roligt att höra av honom. André följer vår blogg, likt många andra av er, men bloggen är ju en slags envägskommunikation. Ni vet vad vi gör…men vi har ofta ingen aning om vad ni gör. Så att få en textrad från er läsare är verkligen trevligt. Fortsätt gärna med det!

Så nu kommer vi lägga några dagar på att skicka lite vykort och svara på sms och mejl…det passar bra nu när vi börjar känna att vi har läget under kontroll. Ja det känns lite som vi börjar komma back-on-track. För från början var det bara tänkt att vi skulle gå upp på varv för att ha båten trygg på land medan vi åkte hem till Sverige. Och att då passa på att bottenmåla lite grann…men så hade backslaget krånglat…och så gick inte det att laga för en rimlig peng…så det blev en helt ny motor…ja och så rullade det på. Det kändes ett tag som vi bara kom längre och längre ifrån seglandet.

Nu känns det som vi åter kan börja planera för kommande seglingar, även om vi har en hel del kvar att göra. Och en av alla dessa saker är att se till att kvart-i-två-hostet upphör. Så besättningen får sova.

 Skepp o Hoj!

(…mellan kassakön och stekpannan går funderingarna…)

 Amora, Portugal

Matkön ringlar sig lång. Och Styrman Pimpsten ser sig uppmärksammat om. Hon försöker få kläm på det här med påsen. Hon fick en påse i entrén, tom och innehållslös med uppmaningen om att fylla den med mat till bättre behövande. Med erfarenhet från Holland så anade hon reglerna för denna välgörenhet. Att man fyller sin kasse med lämpliga torrvaror såsom pasta och konserver som inte kräver kyla eller snabb konsumtion, för att på vägen ut lämna sin påse till någon snällt väntande person. Men helt säker var hon inte, det här var inte Holland. Utan Portugal. Och personen som lämnade påsen pratade engelska högst knapphändigt.

Kön förflyttar sig framåt och Pimpsten förstår att hon nog inte är helt ute och cyklar i sina antaganden. Kassörskan slår in folks torrvaror och man betalar, resten sköter man själv. Man bär sin påse till uppsamlingsplatsen. I Holland var man tvungen att välja några särskilt utvalda produkter. Ofta soppa på burk. Men nu var reglerna lite otydligare…

 En dam bakom säger något på portugisiska.

 -Sorry, I just speak english, ursäktade sig Pimpsten.

 – Oh, I forgot the olive oil. Can you keep an eye on my basket…?

 Ja så försvinner damen inåt butiken och styrman blir ståendes med två kundkorgar. Damen är snart tillbaka. Tackar så mycket och presenterar sig som Elisabet. Hon bor i Amora, mitt emot butiken. Och hon är nyfiken. Frågar och får veta;

 -Vi är från Sverige…vi är här med segelbåt…jo, vi gillar Portugal. Trevliga människor, underbart klimat och god mat…

 Ja det är så vi kortfattat brukar berömma Portugal. Och det stämmer. Fast samtidigt var kanske inte Portugal riktigt som vi först trodde. Framför allt så är Portugal rätt slitet, många byggnader är eftersatta och det är skräpigt. Detta är västeuropas fattigaste land och landet har kämpat med dålig ekonomi under många år. Arbetslösheten är förhållandevis hög, ungdomsarbetslösheten ligger på närmare 25 procent. Och tyvärr så störs den annars så fina naturen av vägkanter fyllda med urdruckna petflaskor, begagnade blöjor och annat skräp. Och nästan varenda hus har fått påhälsning av graffiti…

Nu är vi på den lite mer ruffiga sidan av Lissabon. Men det är här portugisen lever och bor. De sociala klyfterna är större här än i Sverige. Det finns rika portugiser, men mellanklassen är inte lika bred. Andelen fattiga är stor där många människor endast lever på garantiinkomsten om ynka 550 euro per månad.

Men det finns även en annan sida av Portugal. Portugisen är mycket stolt över sitt land. Och ska så självklart vara. Och de är vänligt inställda till utlänningar, som svensk har man ett högt anseende. De är vänliga men inte påflugna, så på caféer och i affärer så lämnas man lite mer i fred. De står till ditt förfogande men de avvaktar tills du visar att du vill ha hjälp. Portugisen framstår i våra ögon som jordnära och avslappnad. De känns äkta. Men att mañanamentaliteten också finns där. Så inget är särskilt bråttom för ”först ska vi ha siesta”. Så har man blivit lovad något av en portugis så håller de ord. Arbetet blir utfört, det kan man känna sig trygg med. Dock kanske inte inom den överenskomna tidsramen…

I början var vi alltid jättenoga med inte lämna något av värde utanför båten. Men portugiserna är ett ärligt folk. Kriminaliteten är låg och spontanbrottsligheten motas i grind då poliser är synliga överallt. Vi har inga problem att lämna cykeln olåst medan vi går in på ett café. Nu har vi grindar in på området, så nattetid är vi inlåsta. Vilket alltid är tryggt. Men vi låser aldrig cyklarna på varvet, inte ens om natten. Och vi har all Wilmas utrustning från däcket ståendes nedanför båten. Dunkar med diesel i bland annat. Så det enda man måste se upp med är att inte lämna sina skor obevakade. För det finns några glada hundar inne på området som tycker om att tugga skor (hunden Boots bland annat). Nu ska man aldrig säga aldrig kring stölder, men det känns onekligen tryggt. Skulle någon stjäla något här inne på varvet så skulle vår misstanke i första hand falla på någon person av annan nationalitet än portugisk. Det kan likaväl vara en svensk som sett sin chans att komma över lite diesel gratis.

 Och mer om Portugal som vi noterat…

När man kör bil får man vara snabb när det slår om till grön signal vid trafikljus. Gult ljus finns inte utan direkt efter rött blir det grönt. Är man inte tillräckligt snabb så tutas det.

 Ja och så erbjuder Portugal vansinnigt gott vin. Och bra råvaror ofta till låga priser. Kött, frukt och grönsaker är billigt. Ja det mesta i matväg är billigt, utom kanske fisk. Men kapitalvaror är däremot dyrare här än hemma i Sverige.

Och så klimatet, en sommarperiod som varar mellan april och oktober. Torra och sköna somrar kring tjugofem plusgrader. Atlantens nästan ständiga 18 grader året om gör att endast augusti månad kan bli obehagligt varm. Och om vintern så kan nätterna bli rätt kalla medan dagstemperaturen ofta ligger på 14-16 grader. Och ibland uppåt 20 grader vilket man inte tackar nej till.

Efter ett trevligt snack med Elisabet i kassakön så blir det äntligen Pimpstens tur att få betala i kassan. Entrecote, grönsaker, ost och vin. Samt fyra paket pasta till bättre behövande. 11 Euro totalt.

Elisabet tackar för pratstunden och vi bestämmer att vi ska hålla utkik efter varandra. Hon kändes som en vän man inte lärt känna än. Men som vana vi är, så går vi in och ut i våra bekantskaper med människor. Så framtiden får utvisa…

 På vägen ut så lämnas pastapåsen till några barn som bjuder på ett tack och ett leende.

Under promenaden ner till båten så funderar Pimpsten över landet Portugal. Försöker finna ett enda ord att beskriva landet med. Och innan entrecoten hamnat i stekpannan så har hon kommit på det. Enkelt. Portugal känns helt enkelt enkelt. På ett bra sätt.

Skepp o Hoj!

(…vi konstaterar fördelarna med fullstor dörröppning. Men inser att vi ändå föredrar små nedgångsluckor)

Kapten har drabbats av portugisisk influensa. Den liknar i mångt och mycket en svensk influensa. Värk i kroppen, lite småfebrig och så hosta på det. Av den där sorten som sitter långt ner i bröstet, så man låter lungsjuk.

Faktum är att vi varit högst förskonade från förkylningar och influensor sedan vi började segla på heltid. Kanske för att vi inte träffar lika mycket folk, vi nöter ju mest bara på varandras bakterier (förutom vi två så finns det ju bara ett kölsvin ombord). Men nu står vi på land och träffar betydligt många fler än annars. Och inte bara Kapten går runt här på varvet som en hålögd vålnad med ett mystiskt väsande ljud i bröstet. Även varvsägaren beter sig likadant. Så det är väl något som går får vi väl anta.

Detta hindrade inte Kapten från att arbeta. Han vill gärna få saker och ting klart, motorn inte minst. Motorbäddens nya järn var nu färdigsvetsade och målade, så dessa skruvades fast och så kunde vi på nytt ställa ner motorn och måtta in denna i korrekt läge. Vi fick dock lyfta på allt i akterskeppet, alla durkar, trappor och luckor. Tungt och trångt. Madrasserna baxade vi ut och det blev ett väldigt kånkande och slitande. Jo ni ska bara veta hur lätt det är att bära madrasser ut och in genom en fullstor dörröppning, det är ju som en walk-in-the-park mot att få ut en tung tempuramadrass genom en liten nedgångslucka. Kanske inte riktigt av samma kaliber som när Fordmotorn skulle ut. Men är man lite småfebrig och man ska brottas med en madrass lik en jättestor teddybjörn, så sprutar svetten och musklerna skakar. Som att ni andra som bor i vanliga hem, skulle använda badrumsfönstret varje gång ni varit på IKEA och ska baxa in era möbler och madrasser den vägen. Nu är detta ju självvalt…men ni kan ju förstå hur dum man känner sig när man hållit på i en kvart med en madrass som inte vill. Ett tag funderade vi på om madrassen försökte våldta oss…men det vore i sådana fall den första gången i världshistorien…

Vi kontrollerade motorns placering med hjälp av ett lånat lasermått. Glädjen hos besättningen gick inte att ta miste på när placeringen visade sig vara nästan hundraprocentig. Några små justeringar och därefter drog vi fast motortassarna ordentligt. Och nu står hon där, Fröken Vetus, vår nya motor.

 Nästa steg har varit att förlänga propelleraxeln…och det är detta vi arbetar med just nu. Det kommer sannolikt en film kring detta. Så vi vill inte spoliera spänningen med att berätta i förväg.

Trots Kaptens krassliga tillstånd så tog vi oss ut på stan. Vi behövde handla lite mer svetselektroder. Nu blev det att gå i uppförsbackarna med cyklarna. Och göra små strategiska stopp längs med vägen. Vi stannade först och sa hej till åsnan. Och senare, efter våra ärenden, stannade vi till på ett fik, för Kapten behövde få i sig lite kaffe för att samla kraft till hemfärden (nu har de väldigt gott kaffe där, så det kanske inte bara var för sjukdomen som han ville stanna).

 En fattig riddare och en kopp kaffe åt krasslig Kapten…

 Vårkänslor i den portugisiska vintersolen…

Och när vi sitter där och smuttar på kaffe och äter en portugisisk fattig riddare – så upplever vi våren. Det är betydligt svalare temperatur nu, sådär en 14-15 grader. Luften är hög och syrerik. Allt har blivit betydligt grönare och vårfåglarna kvittrar. Vi frågade oss vilken månad detta mest kändes som…vi svängde mellan en fin höstdag i september eller vårens tidiga solstrålar i april med fåglars drill. Vi blundade och kände efter…jo april månad. Det kändes som vår där vi satt. Lite september kanske. Men definitivt inte den 2:a december.

Och vi njöt länge nog så Kapten skulle få krafterna tillbaka för att orka cykla vidare. Vi ställde oss frågan om vi skulle vilja segla hem, för att bosätta oss mer som vanligt folk. För att få fullstor dörröppning som vi kan få madrasser in och ut igenom. Kapten tittade upp med skräckfylld blick och utbrast;

-Är du galen eller??? Om jag så skulle behöva suga madrasserna genom ett sugrör, hade jag hellre gjort det än åkt hem till vintermörkret med väta och ständig kyla.

Så med en nedgångslucka som ännu inte krympt sig smalare än ett sugrör, så tog vi beslutet att stanna kvar.

Så ni därhemma behöver inte sätta på kaffe, vi dyker inte upp…

Vad ni däremot kan göra är att känna glädje över hur lätt paraplyer, snöskyfflar och vinteroveraller går att få ut och in genom ytterdörren där hemma!

Ja, vi har alla olika saker att glädjas över. HÄPP!

Skepp o Hoj!