Amora, Portugal
En storm drog in över Portugal vilket fick Wilma att ruska och skaka. Lite konstiga tankar dök upp på vad effekten hade blivit om pallningen gett vika. Vi var nog överens om att det är mer obehagligt att stå uppe på land än ligga i vatten i oväder. Även om det kan vara nog så kämpigt med att båten guppar och det slits och dras i förtöjningar intill bryggan. Men att slå ihjäl sig inne i en båt på landbacken som kantrar i vinden, hade ju varit smått tragikomiskt. Ja här har man seglat och korsat vatten och klarat hög sjö och tuffa seglingar. Så tog det slut i en sandhög i Amora, ihjälslagen av sin egen båt. Nu gick ju allt bra…Wilma stod säkert genom hela ovädret…(men Pimpsten sa att hon funderade på att sätta på sig sin hjälm när det skakade som värst).
Som grädde på moset så slocknade strömmen och det tog ett dygn innan den var tillbaka. Vi fick en släng av det oväder som ligger norr om oss och som är på väg upp mot er i norra Europa. Så vi var rätt förskonade ändå, det drog snabbt förbi.
När strömmen hade gått så kom Peter förbi, en Nyzeeländare här på varvet. En jäkligt trevlig kille, rutinerad långseglare som till och med seglat till Antarktis. Vår bedrift Lysekil-Lissabon står sig blek mot hans erfarenhet som offshore-seglare. Peter undrade om vi hade ström. Nej svarade vi, men vi konstaterade samtidigt att felet var av större karaktär och att vi fick invänta första bästa vardag. För på helgen så händer det inte mycket här om något går sönder. Nä i Portugal fryser man inte ihjäl om det blir strömlöst, inte ens i december månad.
På köksbänken inne på Wilma hade en liten gåva i beredskap till Peter. Detta visste han inget om. Nu fick vi tillfälle att lämna över den. För vi ville tacka Peter, inte för att han kom förbi och frågade om vi hade ström ombord. Inte för att han berömt Wilma för att hon är en fin och robust båt (jo det har han sagt). Utan för att Peter har del i att vi kan sova gott om nätterna, alla de nätter vi ligger på ankare.
Peter Smith som hans fullständiga namn är, är mannen bakom Rocna-ankaret (klicka på länken för att komma till hans hemsida). Det är han som designat Rocna. Denna nya generations ankare ger optimal säkerhet för båten och besättningen. Bättre huvudkudde går inte att finna som långseglare. Bakom ankarets utformning så ligger en hel del vetenskap. Bygeln gör att den hjälper ankaret att lägga sig rätt i vattnet. Och Rocna-ankaret gräver ned sig snabbare än alla andra märken, i alla typer av bottnar. När strömmar och vind får båten att vrida sig i nya riktningar så kantrar inte ankaret utan gräver snällt ner sig på nytt om det ruckats ur sin position.
Alla er som följt vår blogg ett tag, har väl inte kunnat undgå hur mycket vi uppskattar vårt ankare. Innan inköpet så stod det högt på Kaptens önskelista, han dreglade över varje båt han såg hade ett Rocna i fören. Och tittar man på långseglarbåtar så har de flesta ett Rocna-ankare. Man kanske inte hade ett när man lämnade sin hemmahamn, men man har uppgraderat sig längs med vägen. För att sova gott om natten med minimal risk för draggning är så mycket värt.
Så för oss var det lite som att träffa Gud. Som att ni andra skulle hamna i samma tågkupé som Zlatan, Bill Gates eller Dalai Lama eller vem ni nu ser upp till. Det lite roliga var att det tog ett tag innan vi hade fått kläm på att vår trevlige Peter på varvet var densamme som Peter Smith, Rocna-designern. Vi har ju flertalet gånger under åren varit in på Peters hemsida och vi har ju sett bilder på hur han ser ut. Men att det var samma man som vår båtgranne tog det ett tag att lista ut… Lustigt. Men så är han ju Nyzeeländare också. Och då tror man inte att han ska dyka upp här i sanden på Tagus Yacht Center i Lissabon…
Ja lyckan var stor. Vi lämnade över vår flaska vin med ett svenskt julkort hängt om halsen. Och på kortet så tackade vi honom för hans bidrag till vår goda sömn. Han log brett och tackade så mycket. Och han berättade att han har människor över hela världen som hör av sig med beröm. Inte undra på det, vi har då aldrig hört talas om någon besviken ägare av ett Rocna. Det finns bara inte. Så det var självklart att Peter skulle ha en flaska vin som tack!
Skepp o Hoj!
(Detta är ingen reklam, vi tjänar inte en krona på vår blogg. Utan det är bara något vi uppskattar väldigt mycket för vår personliga del)
projektsunshine.se 
hej på Er. Talade med Adam om hur jag skulle kommentera och fick tips hur man gör så förhoppningsvis kan jag sända en rad i framtiden.Att ett ankare betyder mycket vet jag av erfarenhet. Att ankra på ett ställe och vakna på ett annat gör en fundersam. Kram på Er FELIX
GillaGilla
Halloj från Florida!
Här har vi fått vinter väder med frost på morgonen och ca 15+ på dagen. Det känns konstigt efter tio månader med över 30+.
jag läser er blogg både framifrån det nya och det gamla, jag har kommit bakifrån när ni var i Frankrike.
Jag kan bara hålla med er angående Fransmän, man gör det mesta för att undvika grod ätarna!!!
Jag har bara dåliga erfarenheter av dem och deras betende.
Jag läste det ni skrev om att vara två båtar ute på havet då er vän Norrmannen var i er närhet.
Jag har bekanta från Övik som råkade ut för något fruktansvärt på vägen från Frankrike till Scottland, jag tror att det var runt år 1999 eller 2000.
De var två gamla träbåtar som seglade, det var Magda från Övik och Pendick från Frankrike.
Anledningen till seglingen var att fira båten Pendicks hundraårsjubileum genom att segla upp till varvaet Fifes där hon byggdes.
Besättningen på Pendick bestod av ägaren den världskända seglaren Eric Tabarly och en mindre kunnig besättning. På natten mitt ute på havet gick skepparen över bord och besättningen kunde inte rädda honom.
Mina bekanta på den andra båten Magda viste inte om vad som hände, jag vet inte vad de hade för kommunikationsutrustning ombord.
Även om man har en båt bredvid så är det svårt att hjälpa någon annan ute på havet, det är därför som det är så viktigt att kunna lita på den övriga besättningen.
Det är så kul och läsa det ni skriver om er mathållning och hur ni upplever det då ni reser omkring, och era reflektioner om hur olika det är i länder som ligger nära varandra.
Här lagar vi till ett Svenskt julbord och bjuder våra Amerikanska vänner på det, allt är hemlagat och det är så kul och se hur de reagerar på vår Svenska mat. Något som alltid går hem är våra köttbullar som vi kallar kärleksköttbullar då de är gjorda med kärlek och handrullade samt stekta i riktigt smör.
Hoppas att et löser sig med er avgasslang, det är så kul att få följa alla era mekprojekt.
Här hemma står projekten på rad, man är inet sysslolös med två hus var av det ena är färdigrenoverat och ligger för avslut avseende försäljning, tre båtar, fyra bilar varav två hobby bilar. En Triumph Spitfire som jag köpte 1979 och har tagit hit till Florida samt en Jaguar cab som jag just har köpt.
Snacka om kapitalförstöring att köpa en ny bil, jaguaren kostade 83.000 USD ny år 2000 och jag köpte den nu för 4.300 USD.
Jag tror att ni får passa på att njuta av den låga kostnads nivån i Portugal, det måste vara ett av de billigaste länderna i Europa.
Soliga men kalla hälsningar från Florida.
Erik
GillaGilla
Hej hej…så intressant att lyssna till dina erfarenheter och reflektioner… Jäklans fina bilar du har…Pimpsten råkar vara mycket svag för Jaguarbilar….Men klokt att köpa den begagnad. Måste ge dig beröm för att idogt läst igenom bloggen…den har snurrat i snart tio år med över 800 inlägg. Det kräver sin man (eller kvinna) att orka läsa. Och så roligt att få reflektioner på det vi skrivit för länge sedan… Ha en underbar jul med Kärleksköttbullar och annat. Kram från oss…
GillaGilla