Lissabon, Portugal

Lyckliga som få behöver vi sällan ställa väckarklockan. Men så var nu fallet. Vi skulle åka in till Lissabon tillsammans med vår gode vän från Norge. Redan klockan åtta på morgonen ringde klockan och vi yrvaket fick masa oss upp. Halv tio på förmiddagen lämnade vi varvet för en dag på andra sidan floden Tejo. Jo Lissabon delas av denna flod, där centrum och de mer fashionabla kvarteren finns på den motsatta sidan. Båttillbehörsaffären var primära målet för vår utflykt.

Vi hade i förväg beställt zinkanoder till vännens båt. Zinkanoder för er som inte är bevandrade i båtvärlden, är en klump av zink, även kallad offeranod. Den sätter man i anslutning till metall på skrovet, för att inte galvaniska strömmar ska ”äta” på båtens metaller, utan på zinket istället. Vännen har en rätt stöddig båt och vi skulle därför behöva kånka på över tjugo kilo efter vårt besök i båtbutiken. Vi valde att dela på en billig kärra (taxi på formell svenska) i båda riktningarna.

 En balkong någonstans i Lissabon…

När vi klev in i butiken så kändes det som vi hade hamnat på Nordpolen. Utomhus var det sol och sköna 18-19 grader. Men då nätterna är kalla och husen här är byggda av tegel, sten eller betong. Så blir det kallt och ruggigt inomhus, så även på dagen. Gissningsvis så saknar många hus uppvärmning. Och nu klev vi in i en alldeles dunkel och mörk lokal. Kunde detta verkligen vara en av Lissabons största båttillbehörsaffärer? En golvfläkt stod och surrade och ut från lagret kom en trött farbror som var fullt påpälsad så man trodde han löst en flygbiljett till kalla Sverige samma eftermiddag.

Ingen charmkurs i hela världen hade kunnat få denna man att dra på munlädret. Snarare såg han sjuklig ut, som att han sjöng på sista versen. Och när vi nämnde vårt ärende så försvann han mitt i samtalet ut på lagret…vi stod tålmodigt kvar tills han plötsligt dök upp igen. Innan hade han knappt sagt ett ord, han kanske bara pratade portugisiska tänkte vi. Men nu när han kom tillbaka, exakt samma man, så pratade han faktiskt engelska. Han hade kanske en knapp ute på lagret som han behövde slå på, för att koppla på engelskan. Mycket märkligt beteende.

 Och minst lika märkligt var det att de nästan inte hade något i sin butik att sälja. Zinkanoderna tack och lov, dessa hade vi ju beställt i förväg. Men i övrigt så blev det nästan ingenting handlat från vår långa inköpslista. Vårt viktigaste ärende var att köpa en ny avgasslang så vi skulle kunna provstarta nya motorn inom kort. Men någon sådan fanns inte. Däremot fanns nipplarna till att koppla vattenberedaren. Alltid nåt.

 Vi betalade och letade oss ut ur den mörka butikslokalen. Och väl ute på gatan så gick vi ner mot floden. Där fann vi ännu en båttillbehörsbutik. En större. En upplyst. Och med en skicklig kvinnlig säljare som råkade vara gift med en man från Västerås av alla platser på jorden. De var betydligt mer välsorterade. Men någon avgasslang hade de inte. Dock så beställdes det en bums, och skulle komma inom ett par dagar. Så vi lämnade butik nummer två och fortsatte promenera runt med våra tunga zinkanoder utmed Lissabons gator.

Vi var hungriga. Och vi såg fina restauranger utmed kajpromenaden. Sådana där restauranger som spräcker matbudgeten på bara förrätten. Vita dukar, vinglas som bländade i solen och färska blommor dekorerade på varje bord, talade lockande till oss. Men vi var för dagen rustade med en karaktär och envishet som till och med hade imponerat på en finne. Vi vandrade vidare med vår tunga packning till de lite mer skabbiga kvarteren. Och där i en håla i väggen så fann vi vad vi sökte. Ett enkelt hak. Första bordet stod nästan i dörröppningen så vår entré gick inte obemärkt förbi. Detta var gissningsvis inget ställe dit några turister hittar. Men vi blev mycket väl bemötta och tilldelade ett bord. Ägaren (jo vi tror det var ägaren själv) frågade kort om vi ville ha fisk eller kött. (Menyer har man nog inte uppfunnit här. Således har man ingen aning om priset. Vi hade ännu inte glömt fadäsen med 25euros-kycklingen).

 Vår norske vän satsade på fisken, fattades bara annat. Och vi svenskjävlar slog till på varsin köttbit. Man behöver verkligen inte undra över kostcirkeln i detta land. För här serveras allt på din tallrik. Kött, ris, pommes, stekt ägg, sallad och sås. En salig blandning. Korsningen mellan ris och pommes känns väldigt exotiskt. Som att äta en omelett fylld med hårdkokta ägg ungefär.

 Ägaren kom ut med sin söta ettåriga dotter, så hon fick hälsa på oss skandinaver…Och den stolte pappan var även bärare av den så kallade korsdragsfrisyren…

 Men det smakade gott och vår aptit var det inget fel på. Vi satt länge och pratade och skrattade. Efter snart ett år av vänskap så har vi ju kommit varandra inpå skinnet rätt så bra, vi och vår vän norrmannen.

 Ägaren kom ut och frågade vår vän om fisken var god. Jo, den var mycket god…(vilket den sanningsenligt var också).

 -Vill du ha en bit fisk till? Undrade vår värd.

 -Jo, tack. Det vore gott (vår norske vän som älskar god mat log lika brett som Sverige är långt)

Medan vi väntade på påfyllningen så sa vi till varandra att gissningsvis så får man betala för detta. Och snart kom en ny tallrik ut. Inte bara med fisk. Utan även med potatis, grönsaker och sås. En portion nummer två med andra ord.

 När vi hade ätit upp maten och vår vän var mättare än julgrisen, så bad vi om notan. Skulle vi få betala en chocknota som förra gången, var frågan?! Vi väntade spänt och när notan dök upp höll vi på att falla baklänges alla tre.

 Vi hade sammanlagt inmundigat:

 4 stora portioner mat

5 öl

1 cappuccino

3 glas portvin (dessa beställde vi inte, utan de dök snällt upp ändå)

Notan landade på 22 euro (galet billigt ju).

 Ja vad säger man??? Inte mer än att vi mätta och nöjda tog en bulle hem (ja taxi då) för att väl på varvet lämna varandra för att söka upp våra respektive båtar. Vår norske vän på sitt håll. Och vi på vårt håll. Och gissningsvis så blev det ett ryggläge för samtliga. Utom för Kapten Betong då, som flitigt och envist tog sig an att koppla varmvattenberedaren.

 Ja det är tur att någon av oss arbetar iallafall…

Skepp o Hoj!