Fortfarande i Kalamaria, Grekland (under lockdown…)

Kapten for förbi med saxen. Den saxen som endast får användas i speciellt syfte, i detta fall för att klippa kapelltyg med. Snart måttades och mättes tyget uppe på taket till styrhytten och solpanelerna fick agera bord. Tygets färg skulle väl de flesta kalla för svart, men det stämmer inte. Det är melerat. Pappa Felix kallade tyget ”peppar och salt” och vi har tagit efter. Upprinnelsen till den plötsliga aktiviteten hängde ihop med att vi innan behövt stuva undan Wilmas gamla storsegel. Numera vårt reservsegel. Men i helveteshålet visade det sig vara fullt, lika så under arbetsbänken i verkstan. Vädjande tittade Kapten på Styrman och frågade. ”Du har ingenstans du tror vi kan få undan seglet”. I själva verket bad han om få lägga segelsäcken i något av de utrymmen Styrman Pimpsten styr över. Jo vi har det lite så. Uppdelat likt två kungar som härskar över olika landområden. Inget av detta var från början planerat eller överenskommet, utan vart efter har vi pinkat in våra respektive revir. Outnyttjat utrymme är hårdvaluta ombord. Tack och lov har inget krig brutit ut ombord hittills, men ibland lånar vi plats av varandra. Inte sällan behövs förhandlingar.

 Med en segelsäck lika omfångsrik som de snälla barnens tomte om julen, var den enda möjliga platsen bakom något av ryggstöden i salongen. På samma ställe där vi för några år sedan gömde en ansenlig mängd vin som vi undanhöll de marockanska myndigheterna. Till Marocko ska man helst segla utan bar, det kan annars få tråkiga konsekvenser. I vart fall ska man inte stuva ner hundratals liter som vi gjorde. Vi hade före Marocko besökt en fransk vingård och vi hade bunkrat. Mycket. Men allt gick bra, till vår stora lycka var sökhunden värdelös på att söka upp vin. Och polismännen som också letade (efter knark och alkohol) förstod aldrig att ryggstöden var lyftbara. HAHA…vi gick fria. Det enda sökhunden lyckades vittra var våra salamimackor, den stackaren var uppenbarligen hungrig. (På sina platser är det rutin att få ombord myndigheterna vid inklarering och ibland tar de med sig en sökhund).

 Nu lyfte Styrman på ryggstödets skiva och sneglade in. Två resväskor med betydelsefullt innehåll var det första hon fick syn på, därefter överlevnadsoverallerna. Detta kvalade nog in. Däremot hängde nog resten löst, det vill säga den fullstora madrassen och det överblivna stoppningsmaterialet från ett tidigare tillverkningsspektakel. Efter lite tänk fann madrassen sig en ny plats, nu under soffans dyna och sittkomforten gick därmed upp ytterligare ett par snäpp och grader, till vår stora lycka. Att vi inte kommit på det tidigare. Stoppningsmaterialet däremot, hade vi väl ingen användning av, eller!? Det var då Kapten kom på det och for ut med saxen.

Symaskinen brummade senare sitt dotdotdotdotdot och Kapten drog i tyget, än hit och än dit. Snart var han klar med sin skapelse och i denna placerade Kapten sen stoppningsmaterialet. Men vad hade han sytt??? Jo en regnsäker madrass åt minicyklarna. Detta för försäkra oss om att cyklarna i sin stora påse inte nöter på däcket, något som annars sker i sjögång. Den gamla gummimattan kunde vi därmed slänga, den var sprucken och torr efter år av seglande på varma breddgrader.

 Ja, på något sätt ska ju dagarna som inlåsta på marinan kämpas igenom. Inför att bli seglingsklara passade det därför bra att ha ”prylarna på däcket” på vår agenda. Så förutom den hemtillverkade cykelmadrassen har Kapten även snidat till ett par nya ställ/stöttor till jollen, i bästa allmoge-stil minsann. Röda, för det var den färgen vi hade. Återstår nu, är att serva cyklarna. Innan dessa åker i säcken. Säcken som ska ligga på madrassen. Som i sin tur ska placeras under jollen. Som ska stå på sina röda ställ. Ställen som sen surras hårt för att vi ska kunna segla i hög sjö. Hänger ni med??! Vi tror det…

Skepp o Hoj!

Fler bilder;

 Vad är det han tillverkar månne, något inpirerande från Dalarna eller Hälsingland…???

 

Röda jollestöttor…

 

 Kapten vid symaskinen, här gör han en öppning för stoppningen…

 

Färdig, här har vi fått in det överblivna stoppningsmaterialet som annars skulle ha kastats…

 

Med denna tjockleken ska nog inte cyklarna skava på däcket (och madrassen tål vatten…)

 

 Så här ska det se ut…cykelsäcken på och därefter jollen…

 

Kapten Betong demonstrerar…(eller så är han bara trött)…

 

 Att laga, reparera och tillverka själv är en stor fördel, inte minst nu under rådande lockdown när prylar inte går att handla…Tyget, stoppningsmaterialet, virket och färg hade vi ombord. Tid likaså. Näst på schemat är att ge cyklarna lite kärlek! We will be back!

 

Over and Out 

(…med investeringar sånär som på ett vindroder…)

Som vi berättat om tidigare har vi som ambition att segla i andra vatten framöver. Tiden i Medelhavet har varit fantastisk. Inte minst har tiden här varit lärorik och vi har i lagom takt kunnat vårda och utveckla Wilma till en båt som vi kan känna oss riktigt trygga med, även på platser långt från civilisationen. Nu har Wilma aldrig varit en ”dålig” båt på något vis, det såg pappa Felix till när han en gång i tiden byggde henne. Inte heller anser vi oss vara några duvungar när det kommer till segling, uppvuxna på varsin skärgårds-ö som vi är. Men därifrån – till hur Wilma idag är utrustad och vad vi kan och vet, skiljer sig avsevärt mot när vi för fem år sedan seglade från Sverige. Fullärda blir vi förvisso aldrig och förbättringar kommer nog Wilma alltid kunna se fram emot. Men bortsett från det vindroder som väntar på oss i Gibraltar har vi faktiskt inget mer på vår lista (idag) när det kommer till just investeringar. Nu kommer vi enkom kunna lägga vår själ i att vårda, underhålla och reparera. För sönder går båtar, det är bara en tidsfråga. Med all den kärlek och förbyggande underhåll Wilma får (vilket är mycket) kan vi inte göra så mycket bättre. Inte med de förutsättningar vi har i vart fall. För första gången har vi nu samlat fakta om Wilma med beskrivning om hur hon idag är utrustad. Vi har säkert glömt nämna något, men vi lägger till vart eftersom vi kommer på. Wilmas information har samlat på en underblogg som du hittar i bloggens länklistan (Fakta om Wilma).

Trevlig läsning, för att komma till sidan går det även att klicka HÄR.

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Såhär inför ett nytt år brukar Styrman P köpa sig en ny fin anteckningsbok. Men i år går det inte, butikerna håller stängt. Vår lampa över salongsbordet tänder vi fortfarande med hjälp av att tvinna två trådar och vi undrar, hur länge kan ett land hålla stängt? Ingen vet och ingen har svar. När Grekland öppnar upp igen, befarar man att var fjärde verksamhet förblir stängd och det för gott. 

2020 blev ju minst sagt ett annorlunda år och ingen av oss hade väl kunnat gissa vidden av virusets framfart när vi för första gången hörde talas om det, för så gott som exakt ett år sedan. Det är på ett smärtsamt sätt vi blivit påminda om hur enkelt naturen kan slå tillbaka på oss människor. För vår del hade vi aldrig kunnat drömma om att bli fast i lockdown under flera månader, först i våras och nu i höst och vinter. Det kryper lite i oss, av otålighet och i känslan av att vara i arrest. Men viktigast är ändå att vi har hälsan, vilket vi har. Utan att ha alla svar, känns det ändå gott att få vända blad och skriva år 2021 i kalendern. Detta blir det år vi kryper upp ur gropen vi föll ner i. Nu med flera erfarenheter och insikter rikare. Tror ingen av oss har för stora förväntningar. Vi vet att ting tar tid. Men det är under 2021 det vänder.

Så fort vi tillåts börja segla igen så gör vi det och vi hoppas kunna dela med oss av våra äventyr och rapportera från alla fantastiska platser vi besöker. Först här i Grekland, men sen bortåt och iväg. Vi hoppas du som läsare vill fortsätta hänga med. Så var rädd om dig och sluta inte drömma. Gott Nytt År fina läsare!

Skepp o Hoj!

(…med kålsoppa…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ombord på Wilma fortsätter vi att leva isolerat och vi sysselsätter oss med diverse ting för att få tiden att gå. Längtan efter att få segla är påtaglig. Det börjar också kännas att det är länge sedan vi var hemma i Sverige, två nya barnbarn har sett världen sedan pandemin bröt ut och vi har bara kunna umgåtts digitalt. En morgon ägnade sig Kapten åt att ta reda på vilka olika regler som gäller för segling nu i coronatider, beroende på vart man befinner sig. Det visade sig att Grekland jämte en handfull andra länder har de strängaste reglerna i världen för tillfället. Här är all segling förbjuden vilket grundar sig i grekernas rädsla att få smitta ut till öarna, där saknas det inte sällan adekvat sjukvård. De flesta andra länder kring Medelhavet tillåter dock segling nu, i vart fall inom respektive land. Fast det kan fortfarande vara besvärligt att byta land, även om det inte är så illa som i våras – då det var så galet att flera seglare avvisades och tvingades ut till havs igen, oavsett väder och förutsättningar för båt och manskap. Nu verkar man i vart fall få klarera in, bara man tar ett covid-test och sätter sig i karantän. Vi tillhör inte någon riskgrupp och står därmed långt ner på turordningen för att få vaccin. Vi väljer därför att fortsätta ligga lågt med så få mänskliga kontakter som möjligt. Vi vill ogärna bli sjuka, allra minst utomlands. Vi ser helt enkelt tiden an tills läget är stabilare, först då planerar vi hur och när vi kan komma hem.

 En sysselsättning vi ägnar oss i detta nedstängda land är torrsegling. Det vill säga att vi seglar runt i olika sjökort, kartor och appar, allt medan Wilma ligger still på sin båtplats. Det är alltså bara i fantasin vi seglar. Fördelen är att vi samtidigt får en massa nyttig fakta till oss. En liten rolig sak vi inser, är att vi kommer behöva anpassa oss till den mat som lokalt dominerar på de platser vi besöker. På vissa ställen berörs vi inte alls, medan vi på andra platser inte har något val. Det kommer att bli så väl spännande som utmanande. Lämpligt nog sammanföll denna torrseglande omvärldsanalys med en inbjudan från våra tyska vänner, de ville bjuda oss på något så märkligt som grishuvud. På coronasäkert sätt träffades vi runt deras rykande gryta på kajen. Maten var tillagad med stor omsorg, vilket vi var tacksamma för. Det var liksom inte mycket i grytan som skvallrade om innehållet och vi slapp på så vis möta grisen öga mot öga. Om det var gott? Ja, fantastiskt gott.

Kapten lagar kålsoppa, i originalet ska orökt prinskorv läggas till på slutet…

Hos den lokale slaktaren hade vännerna fått betala 5 euro för grishuvudet och av detta blev det massor av mat. Mätta frågade vi efteråt vad vännerna hade för planer för spadet i kastrullen, däri låg nu den finaste av buljonger. Men de hade inga planer så vi fick med oss spadet hem. Det är nämligen så, att på vår julmats-repertoar står en fantastiskt god kålsoppa som i sitt original kokas på skinkspad. Sagt och gjort, en ny anrättning skapades av basen från vännernas middag. Lite vitkål och kryddor var allt som behövdes för en gryta nog för ett halvt fotbollslag. Ja, denna jul blev ju inte särskilt dyr, snarare den billigaste i mannaminne – vilket passar oss lågbudgetseglare. Men så är 2020 lite av ett nådens år också, med tanke på pandemin och dess följdverkningar. Och sett ur ett historiskt perspektiv, så har människan inte haft möjlighet att välja bort vissa styckdelar från det kött vi jagat för föda. Människan har helt enkelt varit tvungen att leta efter de energirikaste alternativen för att inte svälta, det vill säga jaga stora djur med hög fetthalt. Idag ser förutsättningarna lite annorlunda ut, till mångas stora lycka. För vår del skulle vi kunna säga att vi tränar oss inför framtiden. För osannolikt är det inte när vi seglar ut i världen, att vi kommer bjudas på marsvin i Peru, smörstekta myrägg i Mexiko eller tonfisköga i Japan. Då är det bra att ha testat grishuvud.

Skepp o Hoj!

Mer fakta om vår kålsoppa;

Receptet håller på att falla i glömska, men Kapten har det i huvudet. Soppan är mättande och doftar fantastiskt gott från kryddpepparn och vitkålen som fått fräsa i lite sirap. I originalet använder man orökt prinskorv, vilket mer eller mindre är omöjligt att få tag på idag (om man nu inte har goda kontakter med någon som tillverkar prinskorv, vilket Kapten har i Halmstad). Ta inte rökt prinskorv, då är fläskkorv ett bättre alternativ. Förr i tiden tillreddes soppan av skinkspadet som blivit över, där hälften gick till dopp i grytan och andra hälften till kålsoppa. Inget fick gå till spillo. 

Recept på kålsoppa:

Använd skinkspat från julskinkekoket.
Skär vitkål i bitar och lägg det i en kastrull. 1,5 kålhuvud är lagom.
Häll på sirap medans du stekar kålen så att den får lite färg.
Häll allt eftersom kålen ner i i skinkspat (en ny stor kastrull).
Tillsätt kryddpepparkorn efter smak, lika så salt beroende på hur salt skinkspat var från skinkkoket. Lägg i ett lagerblad och krydda med mald vitpeppar och svartpeppar.
När kålen har kokat klart tillsätter du hela orökta prinskorvar (eller fläskkorv).

Over and Out

kålsoppa – skånsk kålsoppa – vitkål – sirap – kryddpeppar – lagerblad – vitpeppar – svartpeppar – skinkspad – orökt prinskorv – eventuellt buljongtärning – grishuvud – mat förr i tiden – lågbudetmat – julens mat – lockdown – corona – långsegling – mat ombord – torrsegling

Så här ser kabyssen ut idag…men det börjar bli dags att göra något åt skåpsfronterna… 

 

 Ofta bristvara på båt, arbetsytor…

 

Skepp o Hoj!

 

 

båtkök, kabyss, byssa, långseglarblogg, blogg om segling, seglingsbloggar, seglingsblogg, wilma seglar, colin archer, ferrocement, betongbåt, kakel ombord, renovera båt, båtrenovering, segla i grekland, jorden runt, livet ombord, lockdown

(…med vaddå?…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Nu har det gått ett gäng dagar sedan vi lämnade den andra änden av marinan. När vi låg där gick vi en stilla och solig morgon bort till Port Police för att be om tillåtelse att testköra Wilma, vilket gick fint. Känslan att släppa förtöjningarna var obeskrivlig och vi hade god lust att fortsätta köra bortåt, utåt och iväg när vi kom utanför piren. Vi lekte med tanken att fortsätta med VÄRLDEN som destination, eller i vart fall ankra upp på andra sidan av den stora Thessaloniki-bukten. Men klokast var nog att inte trotsa rådande seglingsförbud. Så med uppdraget avklarat styrde vi Wilma till hennes ordinarie båtplats, där våra båtgrannar hälsade oss välkomna tillbaka. Testkörningen hade gått fint och det fanns inget att anmärka på.

Dagarna efter passade vi på att ställa saker i ordning, röja och städa efter flera månader av hårt arbete. I samma veva åkte lite julsaker fram samt julbelysningen i masten. Det underhåll som återstår nu, är av mindre karaktär sånär på att göra rent dieseltanken. Denna innehåller fortfarande sjövatten sen den dagen vi rockenrollseglade utanför ön Samothraki. Sakta minskar nu mängden diesel allteftersom vi eldar upp den i vår kamin som håller båten varm. Tacknämligt verkar dieselkaminen inte protestera att lite havsvatten kommer med på köpet, sannolikt ångas den oönskade mängden upp direkt den når fram.

Paketet som flackat runt i Europa innehållande reservdelar och lite annat från Sverige har äntligen dykt upp. Vi skickade för en tid sen ut Styrman Pimpstens syster på jakt efter saker vi önskade få nerskickade. Döm om vår förvåning när vi öppnade paketet och fann en rad godsaker som vi inte ens nämnt. Vi tjöt av lycka, för ett tag såg det ut som vi endast skulle lyckas åstadkomma köttbullar på julbordet. Nu kan vi gotta oss i svensk choklad, skumgodis, kakor och bullar och mycket mer därtill. Och sill får vi på julafton. Nu blir detta års konstiga jul betydligt mindre konstig. Tack kära syster för allt arbete, tid och kärlek du lagt ner, på att få vår jul så ljus och fin. Och tusen tack för väggbonaden du skickade med, den som varje jul hängt i vårt föräldrahem och som vår mor broderade någon gång på 60-talet. ”Nu är det din tur att ha den” sa kära systern och direkt fann vi en bra plats för den ombord på Wilma. Bonaden är såklart förknippad med fina minnen från barndomens jular.

 Över videolänk samtalar vi med jultomten, tillika storasyster… Tack tack!!!

 Väggbonaden från barndomens jular, nu hänger den på Wilma…

Men den konstiga tiden till trots, måste vi ändå säga att grekerna är otroligt snälla och omtänksamma. Våra ansikten här är ju inte längre nya och okända. Häromdagen sprang Kapten Betong på en av grekerna som huserar i hamnen. De samtalade en stund (på säkert covid-avstånd såklart) och greken undrade lite över våra fortsatta seglingsplaner. Kapten svarade lite svävande. För är det något vi lärt oss av detta år – så är det, att det inte alls behöver bli som man tror och planerar. Greken svarade ”jag tycker inte alls ni behöver segla iväg, vi gillar att ha er här – så ni får gärna stanna för gott”. Onekligen blir vi varma om hjärtat, men nu är det segla vi vill. Men skulle det bli en annan världsordning så vet man ju aldrig. I så fall skulle vi likaväl kunna bo här, som i Halmstad eller Lysekil. Fast språket ställer till det, vår grekiska är under all kritik (med tanke på hur länge vi varit här). Först skulle vi nog behöva erövra det grekiska alfabetet, vilket nog lämpligast görs i en skolbänk. Framtiden lär utvisa men oavsett, känns det gott att vara omtyckt.

 Skepp o Hoj!

Fler fotografier;

 Här är det mer höst, än vinter…

 

 Wilma och hennes kompisar…

 

 Ett långväga paket fyllt med överraskningar…

 

 Vi möts av idel leenden här, skönt att vara omtyckt!

 

Over and Out

 

 

 

(…vi sitter inte på Hall, men dock i en bunker som flyter på svall…)

Det här med pandemi…

Vi fortsätter med diverse underhåll på båten, även om listan nu minskat betydligt sen vi sjösatte. Vad annat finns att göra när landet ännu är nedstängt? Att leva som vi gör – bakom låsta grindar och med seglingsförbud, börjar kännas långtradigt. Ännu
ligger flygplatsen tyst och en sådan enkel sak som att slå sig ned på ett café en regnig dag, går inte. Just att kunna ta en fika på stan kan vi sakna för Wilma bjuder på rätt liten boyta och emellanåt är det skönt att byta miljö. En liten lustig
effekt av pandemin, är att vi inte kunnat köpa ny väggkontakt till taklampan i salongen. En dag gick kontakten (utan anledning) sönder och nu måste vi tvinna två strömkablar med varandra för att tända lampan. Vi får helt enkelt inte fatt i någon ny
kontakt för elbutiken håller stängt, liksom de flesta andra butiker gör (utom de som säljer mat, medicin o bensin). Att fingra på elkablar kan låta lite farligt, men Wilma har ett 12-volts likström-system så vi riskerar ingen stöt. Men det hade varit
bra om vi kunnat fixa kontakten, för vi gillar inte när elsladdar okontrollerat sticker ut från väggen.

 Vissa dagar skojar vi om att vi blir fast här i all framtid, för det känns lite så. Speciellt efter två inställda hemresor. Vi pratar alltså om åtta kancellerade biljetter (två resor tur och retur för två personer). Några ersättningar har vi inte
sett till och det känns som vi slänger pengarna i sjön om vi fortsätter försöka boka biljetter. Att tråckla sig genom Europa är inget UD rekommenderar för tillfället. Därför väljer vi att såväl fysiskt som metaforiskt att sitta still i båten, i vart
all så länge pandemin håller sitt grepp om mänskligheten. Att vi berättar, är inte för att beklaga oss – utan vi vill förklara hur det är att vara fast. För vi märker att många därhemma glömmer att Grekland för tillfället har loggat ut. Vi kan
inte leva som vi brukar för vi sitter i någon form av arrest här. Vi får inte segla. Vi får inte resa. Vi får just ingenting annat än att med fixat tillstånd, gå till mataffären. Så än mindre kan vi flyga hem. Vår önskan är att alla förstår att detta
år, inte är som något annat år. Det är inte lätt för någon och inte heller för oss med så strikta restriktioner. Inte ens ett enkelt vykort verkar hitta sin väg hem till Sverige för tillfället. Samtidigt väntar vi ner ett viktigt paket som just nu flackar
runt mellan olika länder. Man kan bli trött för mindre.

Vi vill rikta ett särskilt tack till er (ni vet vilka ni är) som på olika sätt hjälper oss under pandemin, så vi får ner nya bankkort, båtcertifikat, reservdelar till Wilma med mera. Hjälpen är ovärderlig.

God Jul alla, hinner vi inte personligen höra av oss till all släkt och vänner så beror det på att vi kämpar på så gott vi kan. Vi tror ni förstår…

Hälsar vi från betongbunkern!

Skepp o Hoj!

(…vi helst velat vara utan…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (with a film in English below)

Efter sjösättningen ägnade vi resten av dagen åt att hålla koll på båten. Vi visste ju att vi haft propelleraxeln isärplockad, likaså hade vi servat sjövattenintaget som går till kyl och frys samt gett ekolodsgivaren lite kärlek och omsorg. För att underlätta
kollen höll vi durkar och lock öppna, i vart fall under närmaste dygnet eller så. Kvällen var trevlig och vi firade med lite extra god mat, nu när vi äntligen var tillbaka i vattnet. Frid och fröjd.

 Dagen därpå gjorde vi ytterligare en koll och döm om förvåning när Kapten såg lite fukt på en av genomföringarna. Han torkade bort det blöta och efter en halvtimme gick han tillbaka. Blött igen. Vi torkade och studerade och torkade och studerade.
Varje gång vi torkat av den plastgjutna kanten så kom det snart lite ny fukt. Inte så att det blev till en droppe, men dock fukt och detta från havet. Gaaaah! Med förstoringsglas lyckades vi upptäcka en mikroskopisk liten spricka. Det var inget annat
att göra än att fatta beslut om att lyfta Wilma igen. Även om mängden vatten inte ens gör att kölsvinet fylls så vill vi ju inte segla runt med en spricka i en av båtens skrov-ventiler, det ger ingen bra maggropskänsla helt enkelt. Snart var det bestämt
att lyftet skulle ske dagen därpå. Planen var byta till en ny ventil under blott en timme och sen sjösätta igen.

The crack we would rather have been without, the film is in English;

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (in English below)

Förmiddagen var kylig så jackorna åkte på, sen stängde vi av kaminen och drog ur strömkabeln inför lyftet. Något konstigt kändes det att hänga på fendrar och förtöjningar medan vi fortfarande stod på land, men det underlättar såklart att ha förberett.
Snabbare än vi anat lyftes hon från sin ställning och plötsligt var nio veckors varande på land, ett minne blott. Direkt efter dopet hoppade Kapten ombord för att kontrollera att inget vatten läckte in, framför allt var vi betänksamma kring propelleraxeln
som vi haft isär och tätat. Men allt såg fint ut och då kunde kranbilen släppa på sina stroppar så Wilma gick fri. Nu ligger vi intill kajen precis där hon sjösattes och så får det bli i något dygn innan vi kör bort till vår ordinarie båtplats. Innan
dess ska vi be Port Police om lov, för det råder ju seglingsförbud i Grekland. Vi har också att få igång kylen och frysen (de kyls med havsvatten) samt att vi vill köra motorn och testa framdriften, för att se att propellern roterar fint och inte
läcker. Känslan är fantastik och vi hoppas att allt går fint, vilket vi också tror. Men extra gott är det att sova blott två meter från kranbilen, för så nära står den parkerad. I natt sover vi garanterat gott där Wilma rör sig sakta och skönt, på
ett vis som lugnar oss. Det här gjorde vi bra, förbaskat bra!

The morning was chilly and we turned off the stove and unplugged the power cable before lifting. It felt a little strange to hang on fenders and mooringlines while we still were on land, but it’s good to be prepared. Suddenly she was up in the sky and
back in the water and our nine weeks on land was just a memory. In the sea Captain jumped on board to check no water was coming in, especially after all work with the propellershaft. Everything was fine so the crane could let go of its straps and
let Wilma free. We will stay next to the quay where Wilma was launched for a day or so, before we go to our regular berth. Before we move we have to ask Port Police for permission, because there is a sailing ban in Greece. We also have to get the
fridge and freezer running (they are seawater-cooled) and we want to run the engine to see that the propeller rotates nicely and does not leak. The feeling is fantastic and we hope that everything goes well, which we also believe. This first night
it will be good to sleep just two meters from the crane, because the truck is parked right next to us. For sure we will sleep well. Well done!

 No leakage…