Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Nu har det gått ett gäng dagar sedan vi lämnade den andra änden av marinan. När vi låg där gick vi en stilla och solig morgon bort till Port Police för att be om tillåtelse att testköra Wilma, vilket gick fint. Känslan att släppa förtöjningarna var obeskrivlig och vi hade god lust att fortsätta köra bortåt, utåt och iväg när vi kom utanför piren. Vi lekte med tanken att fortsätta med VÄRLDEN som destination, eller i vart fall ankra upp på andra sidan av den stora Thessaloniki-bukten. Men klokast var nog att inte trotsa rådande seglingsförbud. Så med uppdraget avklarat styrde vi Wilma till hennes ordinarie båtplats, där våra båtgrannar hälsade oss välkomna tillbaka. Testkörningen hade gått fint och det fanns inget att anmärka på.

Dagarna efter passade vi på att ställa saker i ordning, röja och städa efter flera månader av hårt arbete. I samma veva åkte lite julsaker fram samt julbelysningen i masten. Det underhåll som återstår nu, är av mindre karaktär sånär på att göra rent dieseltanken. Denna innehåller fortfarande sjövatten sen den dagen vi rockenrollseglade utanför ön Samothraki. Sakta minskar nu mängden diesel allteftersom vi eldar upp den i vår kamin som håller båten varm. Tacknämligt verkar dieselkaminen inte protestera att lite havsvatten kommer med på köpet, sannolikt ångas den oönskade mängden upp direkt den når fram.

Paketet som flackat runt i Europa innehållande reservdelar och lite annat från Sverige har äntligen dykt upp. Vi skickade för en tid sen ut Styrman Pimpstens syster på jakt efter saker vi önskade få nerskickade. Döm om vår förvåning när vi öppnade paketet och fann en rad godsaker som vi inte ens nämnt. Vi tjöt av lycka, för ett tag såg det ut som vi endast skulle lyckas åstadkomma köttbullar på julbordet. Nu kan vi gotta oss i svensk choklad, skumgodis, kakor och bullar och mycket mer därtill. Och sill får vi på julafton. Nu blir detta års konstiga jul betydligt mindre konstig. Tack kära syster för allt arbete, tid och kärlek du lagt ner, på att få vår jul så ljus och fin. Och tusen tack för väggbonaden du skickade med, den som varje jul hängt i vårt föräldrahem och som vår mor broderade någon gång på 60-talet. ”Nu är det din tur att ha den” sa kära systern och direkt fann vi en bra plats för den ombord på Wilma. Bonaden är såklart förknippad med fina minnen från barndomens jular.

Men den konstiga tiden till trots, måste vi ändå säga att grekerna är otroligt snälla och omtänksamma. Våra ansikten här är ju inte längre nya och okända. Häromdagen sprang Kapten Betong på en av grekerna som huserar i hamnen. De samtalade en stund (på säkert covid-avstånd såklart) och greken undrade lite över våra fortsatta seglingsplaner. Kapten svarade lite svävande. För är det något vi lärt oss av detta år – så är det, att det inte alls behöver bli som man tror och planerar. Greken svarade ”jag tycker inte alls ni behöver segla iväg, vi gillar att ha er här – så ni får gärna stanna för gott”. Onekligen blir vi varma om hjärtat, men nu är det segla vi vill. Men skulle det bli en annan världsordning så vet man ju aldrig. I så fall skulle vi likaväl kunna bo här, som i Halmstad eller Lysekil. Fast språket ställer till det, vår grekiska är under all kritik (med tanke på hur länge vi varit här). Först skulle vi nog behöva erövra det grekiska alfabetet, vilket nog lämpligast görs i en skolbänk. Framtiden lär utvisa men oavsett, känns det gott att vara omtyckt.

 Skepp o Hoj!