(…vi sitter inte på Hall, men dock i en bunker som flyter på svall…)

Det här med pandemi…

Vi fortsätter med diverse underhåll på båten, även om listan nu minskat betydligt sen vi sjösatte. Vad annat finns att göra när landet ännu är nedstängt? Att leva som vi gör – bakom låsta grindar och med seglingsförbud, börjar kännas långtradigt. Ännu
ligger flygplatsen tyst och en sådan enkel sak som att slå sig ned på ett café en regnig dag, går inte. Just att kunna ta en fika på stan kan vi sakna för Wilma bjuder på rätt liten boyta och emellanåt är det skönt att byta miljö. En liten lustig
effekt av pandemin, är att vi inte kunnat köpa ny väggkontakt till taklampan i salongen. En dag gick kontakten (utan anledning) sönder och nu måste vi tvinna två strömkablar med varandra för att tända lampan. Vi får helt enkelt inte fatt i någon ny
kontakt för elbutiken håller stängt, liksom de flesta andra butiker gör (utom de som säljer mat, medicin o bensin). Att fingra på elkablar kan låta lite farligt, men Wilma har ett 12-volts likström-system så vi riskerar ingen stöt. Men det hade varit
bra om vi kunnat fixa kontakten, för vi gillar inte när elsladdar okontrollerat sticker ut från väggen.

 Vissa dagar skojar vi om att vi blir fast här i all framtid, för det känns lite så. Speciellt efter två inställda hemresor. Vi pratar alltså om åtta kancellerade biljetter (två resor tur och retur för två personer). Några ersättningar har vi inte
sett till och det känns som vi slänger pengarna i sjön om vi fortsätter försöka boka biljetter. Att tråckla sig genom Europa är inget UD rekommenderar för tillfället. Därför väljer vi att såväl fysiskt som metaforiskt att sitta still i båten, i vart
all så länge pandemin håller sitt grepp om mänskligheten. Att vi berättar, är inte för att beklaga oss – utan vi vill förklara hur det är att vara fast. För vi märker att många därhemma glömmer att Grekland för tillfället har loggat ut. Vi kan
inte leva som vi brukar för vi sitter i någon form av arrest här. Vi får inte segla. Vi får inte resa. Vi får just ingenting annat än att med fixat tillstånd, gå till mataffären. Så än mindre kan vi flyga hem. Vår önskan är att alla förstår att detta
år, inte är som något annat år. Det är inte lätt för någon och inte heller för oss med så strikta restriktioner. Inte ens ett enkelt vykort verkar hitta sin väg hem till Sverige för tillfället. Samtidigt väntar vi ner ett viktigt paket som just nu flackar
runt mellan olika länder. Man kan bli trött för mindre.

Vi vill rikta ett särskilt tack till er (ni vet vilka ni är) som på olika sätt hjälper oss under pandemin, så vi får ner nya bankkort, båtcertifikat, reservdelar till Wilma med mera. Hjälpen är ovärderlig.

God Jul alla, hinner vi inte personligen höra av oss till all släkt och vänner så beror det på att vi kämpar på så gott vi kan. Vi tror ni förstår…

Hälsar vi från betongbunkern!

Skepp o Hoj!