(…att segla på…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 Till synes kan även glada typer som oss börja misströsta. Denna pandemi till elände ser ju snart inget slut och stilla undrar man ju när och vart man kommer att kunna segla i framtiden. Inte på så sätt att vi inte tror vi kommer kunna segla till Karibien och där bortom, utan vi tänker på vilket eventuellt krångel det kommer föra med sig. Blir det som många experter befarar, kommer coronaviruset med tiden övergå till att bli en säsongsinfluensa och denna kommer då sannolikt att kräva årlig vaccination. Det blir onekligen en parameter till att ta hänsyn till.

 För seglare som byter länder ofta kan det bli kännbart ifall man (som nu) måste ta ett nytt test varje gång man seglar in på nytt territorialvatten och önskar inklarering. Ett vanligt pris för ett coronatest är 150 euro och är man två personer ombord blir det en extra kostnad på tretusen spänn. Säg då att man under ett år byter länder tio gånger, då snackar vi trettio tusen svenska kronor. Det är nästan halva vår årsbudget, så ni kan förstå vår ängslan. Skulle man istället för att betala pengar för ett test kunna välja på att sitta i karantän tio dagar, blir detta inte mycket bättre. På ett år skulle det blir 100 dagar karantän. Men vaccination tänker någon, vi kommer ju få vaccin. Men vem kan med handen på hjärtat säga att långseglare som förflyttar sig och således inte tillhör det besökande landets hälsosystem, kommer kunna erbjudas vaccin. Och i så fall, till vilken kostnad? Vi tror säkert det löser sig med tiden, men när? Knappast detta år och säkerligen inte efterföljande 2022. Vi snackar nu worldwide och inte Europa. Inom EU kommer det inom kort implementeras ett gemensamt vaccinationspass som det verkar, som möjliggör för medborgare att fritt röra sig. Kanske även att medlemmar inom EU kommer kunna erbjudas vaccin oavsett i vilket land man befinner sig. Och skulle inte det gå, kan man i vart fall flyga hem till Sverige för en årlig spruta. Men säg nu att man befinner sig på Bora Bora i Stilla Havet. Det är väldigt få långseglare som har råd att flyga hem en gång om året från andra sidan jordklotet.

 Låter funderingarna nattsvarta? Ja kanske, eller så är vi bara krassa realister. För tittar vi i backspegeln och ser hur det gångna året utvecklat sig, så har förutsättningarna för långseglaren knappast blivit bättre. Till skillnad mot i början av pandemin finns nu en rad hjälpmedel för att mota smitta i grind, primärt genom tester för att kunna påvisa pågående smitta. Och så länge pandemin snurrar runt jorden (vilket den säkert kommer göra länge än) kommer det vara genom test man får påvisa sitt goda hälsotillstånd. Vaccin i all ära (vilket vi är glada för och kommer ta när vi blir erbjudna) ger sannolikt inte ett skydd så länge, som det för långseglaren vore optimalt. Nu kanske allt löser sig jättesmidigt. Men risken finns då långseglaren globalt sett inte är någon större grupp, att det dröjer innan våra intressen blir tillgodosedda. Vår gissning är att seglare som önskar korsa många landsgränser framöver kommer behöva en större plånbok mot tidigare och även kanske behöva lägga mer tid åt corona-formaliteter. Seglare som står i startgroparna att kasta loss inom de närmaste åren, skulle vi råda att budgetera för högre kostnader med tanke på pandemin. Pessimistiska dagar känns det inte som det kommer bli lika enkelt att segla framöver. Bortsett från tid och pengar är det också en fråga om glädje och det finns en gräns för hur krångligt och dyrt det får bli, för att det ska vara roligt.

 Så vart seglar vi då? Ja säg det, just nu kommer vi ändå ingenstans. Målet är att segla ut ur Medelhavet och när vi kommer till Portugal, har kanske förutsättningarna ändrats. Tills vidare roar vi oss med att drömma om platser inom Europa vi önskar besöka, Skandinavien inkluderat. Världen får helt enkelt ta sin tid. 

 Vi ser med spänning fram emot att få rapporter från andra svenskar där ute. Vi tänker kanske främst på S/Y Sea Wind som vi nu tror kastat loss från Kanarieöarna med sikte på Antarktis. Det är väl också bara en tidsfråga innan Anders Eriksson med sin Malala kastar loss på nytt. Hör gärna av er. Det vore även gott att få rapporter från andra svenskar (som på köl) befinner sig på andra sidan jordklotet. Vad vi hoppas få veta, är vilken skillnad det blivit vid inklarering mot tidigare. För att förtydliga, vi önskar inte veta hur det är att vara fast på en och samma plats, likt vi är nu. Utan hur det fungerar att komma till nytt land. Den mest aktuella informationen tror vi överlägset kommer från dem som finns därute, sannolikt bättre än den informationen vi läser om på noonsite (även om den sidan är bra). Allra minst önskar vi rapporter från folk som hemma i soffan sitter och gissar, det räcker med oss själva.

I vår instängda bubbla gör vi tills vidare det bästa av situationen. Kapten flyger emellanåt med sin drönare fast det är lite långtråkigt att ideligen filma samma vyer. Men det blev dock en film som vi gärna delar med oss av. Håll ut och håll i. Och befinner du dig på en plats mer fri än vår – GRATTIS! 

Hörrö, glöm inte sätta på ljudet innan du kör igång filmen!

 

 

 

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Men va fan, ska vi inte segla till Turkiet – där verkar det ju tillåtet att segla…

Idén var egentligen inte vår, utan kom från vår norske vän. Likt oss väntar vännen också på att Grekland ska öppna upp. För tillfället verkar Grekland vara Europas mest stängda land, kanske ett av världens till och med. Att inskränka människors rörelsefrihet så pass mycket över tid, får till slut konsekvenser. Därför var det inte med någon större förvåning vi läste om att tusentals greker gått ut på gatorna för att protestera. När molotovcocktails och stenar kastades mot polisen uppstod tumult. Aj aj aj, inte bra. Det är nog egentligen ingen som försvarar demonstranterna, även om den allmänna uppfattningen är att nedstängningen börjar närma sig gränsen för vad människor pallar med. Eller för att citera en insändare i dagspressen; ”this is not a lockdown, this is a knockdown”. Frågan är hur Grekland ska orka resa sig…

Vår farhåga inför att bli fast här lika länge som förra året, då tilläts vi börja segla först i mitten på juni, fick oss på allvar att fundera över Turkiet. Att segla nonstop till grannlandet i öst, en sträcka på tvåhundra distans, är inget större problem. Men då behövs tillstånd från de grekiska myndigheterna. Vår vän kontaktade en agent i Turkiet och ställde frågan om det stämmer, att vi kan segla dit och tillåtas förflytta oss inom landet. Snart kom svaret att vi var välkomna, men att det ändå inte går för grekernas stängda gräns. Relationerna de två länderna emellan är inte de bästa och det verkar som Grekland inte släpper igenom fritidsbåtar, ens för transit. Vi har nu satt en grekisk kompis på ärendet, som lovat kolla med Port Police här. Fortsättning följer…

 I väntan på bättre dagar har vi ägnat oss åt lite olovligheter. På så vis att vi lyckats få tag på det vi önskar, trots stängda butiker. Lite som under andra världskriget då det blev något av en folksport att begå ransoneringsbrott, där den med pengar och rätta kontakter kunde få mer än andra. För vår del snackar vi om en dämpad och subtil färg i grönt, kalla den oliv så förstår du. I specialbutiker får endast företagare handla och det var genom en sådan kontakt vi lyckades komma över ett par färgburkar. Styrman Pimpsten fick inte följa med, hennes civiliserade obefläckade yttre hade allt för enkelt kunnat avslöja upptåget. Istället var det den något oborstade Kapten Betong som fick smyga iväg tillsammans med en av Thessalonikis företagare. För säkerhets skull drog Kapten på sig sina skitigaste arbetsbyxor, allt för att smälta in. Vem som hjälpte oss kommer vi inte avslöja, inte ens om vi utsätts för tortyr. Men vi kan försäkra er om att det inte ligger några mutor emellan, utan bara en medmänsklig välvilja från en vän – att vi ska kunna måla Wilmas sovhytt i en roligare kulört än bensinmackens knallgula. Har pandemin fört något gott med sig så är det alla trevliga greker vi lärt känna. För den som lyckas göra affärer i stängda butiker utan att vara företagare, gäller kontant betalning. Antingen det, eller företagsfaktura – då kortköp riskerar sätta företagaren i knipa. 

Trots att en viss spänning uppstod den stund Kapten var iväg för att köpa färg i lönndom, önskar vi hellre att vi fick börja segla. Ryktena säger mitten på maj, det var i allafall vad den grekiska turistministern sa häromdagen. Själva tror vi ingenting, annat än att vi gissar att vi har gott om tid att måla. Nästa vecka sätter vi fart…

 Skepp o Hoj! 

Turistministerns uttalande går att läsa här; https://www.keeptalkinggreece.com

 

 

 

Etiketter; lockdown – knockdown – segla till Turkiet – ransoneringsbrott – andra världskriget – segla i Grekland – seglingsförbud – finna färg – renovera båt – colin archer – långsegling – turistsäsongen öppnar 14 maj 2021 –  båtrenovering – ferrocement – betongbåt – pandemi – covid –

 (…när det kommer till önskat färgval…)

Har ni hört det senaste? Plötsligt steg antalet smittade betänkligt och den grekiska regeringen svarade blixtsnabbt med än hårdare restriktioner. Samtliga skolor är åter stängda. Inte heller får man åka bil privat. Utan det är till fots eller med cykel man får ta sig fram, dock max två kilometer från hemmet. Vår båtgranne som brukligt skulle titta till sin båt i helgen, kom därför på cykel. Grekerna är påtagligt trötta nu, att leva med dessa hårda restriktioner är inte lätt. Många menar att ”om den universala lösningen hade varit att stänga ner hela samhället, hade det bättre märkts”. Viruset verkar finna sina vägar oavsett och nu har sjukvårdens maxkapacitet nästan nått taket.

 För oss som tänkt försöka hitta någon som kan bryta lite färg till vårt sovrum (ja ja…vi vet att det heter hytt) får nu tänka om. Det går inte längre att komma åt specialvaror (noonfood) genom systemet ”clic and collect”. Förvisso har vi inte kunnat beställa varor på detta sätt oavsett, det vill säga via app och sen hämta i butik – för vi klarar inte språket. Men genom våra grekiska kontakter har vi ändå kunnat lösa en del av våra inköpsbehov. Fram till förra måndagen vill säga, för nu är landet lika hårt stängt som under de värsta veckorna i våras. Nu får vi förlita oss på bensinmacken. Asså…det här med sovrummet, det bär oss emot att måla väggarna kycklinggula. Det sägs att man blir olycklig och att barn gråter mer i gula rum. Gult är ju varningens färg. Men även glädjens, på så vis att den ger energi. Vilket man inte vill ha när man ska sova.

Färgen grön vi önskar (men då inte den klargröna som bensinmacken erbjuder) representerar natur, balans och framgång. Vi har tänkt oss en harmonisk, dämpad och subtil färg, lite åt oliv. Vi får se hur vi gör, men först ska taket målas vitt – vilket vi kan börja med. Spännande fortsättning följer…

Det kom ett paket. Styrman Pimpstens syster och svåger har blivit vår förlängda arm när det kommer till prylar vi behöver ha ner. Sedan pandemin bröt ut fungerar inte den vanliga postgången något vidare, i vart fall har det strulat varje gång vi försökt. Istället är det budfirmorna som får leverera. Men man får ändå stå på tå, för budfirmorna gör bara ett (1) leveransförsök nu under pandemin, mot normalt tre. Dessutom vägrar de ringa till oss bortifrån grinden, för vi har ett svenskt mobilnummer. Lite svettigt…

 I paketet låg en ny cirkulationspump till vårt värmesystem. Pumpen håller Kapten nu på att installera då den gamla 12-voltspumpen sagt upp sig. Vissa saker har vi inget större förtroende för, tolvvoltscirkulationspumpar är en sådan. De går inte särskilt tyst och börjar fort lida av ålderssvaghet. Vi som bor ombord året om behöver ett pålitligt system eftersom det kan vara rätt kyligt även på dessa breddgrader vintertid. En pump för husbruk kräver förstås en del om den ska sitta i båt. Dels måste man kunna omforma 12-volts likström (från batteriet) till 220-240 volt växelström. Därtill behövs en stor batteribank, vilket vi har. 

Förutom pumpen fann vi en massa annat gott i paketet – pussel, böcker, tidningar, mat, kryddor, godis, verktyg, reservdelar och mycket annat. Helt fantastiskt och oväntat fick vi det mesta som gåva. Tack kära syster och svåger för er generositet, nu blir vår isolerade tillvaro lättare att bära.

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

I den förliga delen av båten ligger tankar i kölsvinet – för wastevatten, diesel och färskvatten. Allt vatten går ner i svartvattentanken. Alltså även diskvatten samt det vi spolar i handfatet, något som ligger väl i linje med dagens miljötänk. I vanliga fall tömmer vi bara tankarna långt ut till havs alternativt vid tömningsstation på land. Det vill säga om det finns en sådan, vilket vi saknar nu. Här i Grekland har vi endast sett tömningsstationer på ett fåtal platser. Lite synd. Mellan tankarna tenderar vatten från kondens samlas, särskilt vintertid. Därför lyfte Kapten rutinmässigt på durkarna för att komma åt med vattendammsugaren, vi gör det någon gång varje vinter. Glad som en spillevink ropade Kapten till Styrman. ”Här var det snustorrt!” Ja, Wilma är tacksam, det bildas inte så mycket kondens innanför skrovet. Dels är betong tacksamt och därtill är hon välisolerad.

 Dagarna fördriver vi med småfix. Egentligen är vi seglingsklara men det finns alltid att göra. För någon vecka sedan hissade vi storseglet och ordnade lite med revningssystemet. Check på den! Solskyddet är också klart nu, med (stängningsbar) vindruta så vi kan se vindinstrumentet i masttoppen samt att skyddet är försedd med solpaneler. Totalt har Wilma 1300 Watt solpaneler vilket ger oss gott om ström, så även mulna dagar. Knasbollar som oss (som gärna seglar året om och ankrar) behöver tänka lite längre kring strömförsörjningen – så vi även klarar vinterns kortare dagar. I framtiden har vi planer att inte bara ligga och jäsa i Grekland. Känslan av att vara självförsörjande på såväl färskvatten som ström är förunderlig, för oss är det lyx och märk väl – det kommer inga räkningar.

Då pandemin och landets nedstängning ser ut att fortsätta under oöverskådlig tid, har vi fattat beslut att måla om sovrummet. Det är kanske lite missvisande att kalla sovhytten för sovrum, men vi försöker få det att låta större än det är. Anledningen är (precis som under vårens nedstängning) att vi behöver finna oss en bra sysselsättning, till låg kostnad. I våras var det badrummet som fick sig en uppfräschning. Vi valde då färgen kycklinggult på väggarna. Det var den kulörten som gick att finna på bensinmacken. Sovrummet däremot känner vi inte alls för att måla gult, istället tänker vi oss en dämpad grön färg (lite åt oliv) som snyggt matchar listerna av ek och de brunbeiga sidorna av sittbrunnen som sticker ner i vårt kärleksnäste. Nu gäller det att finna någon butik som i smyg kan blanda färg åt oss, vilket blir vårt nästa uppdrag.

Vår arsenal av överlevnadsstrategier är god som ni hör. Medan Kapten Betong syr ägnar sig Styrman Pimpsten åt att laga mat och baka (vilken tur att Wilma är bred). Allt medan doften från nybakta bullar blandar sig med symaskinens rytmiska läte, skrålar musik ut från den grekiska lokalradiostationen. Här lever vi avskurna – i ständig tvåsamhet – som i ett eget universum. Rätt sjukt när man tänker efter. Det är tur att vi trivs med varandra!

(…vår stjärna har nu flugit iväg med en propeller på ryggen…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Det finns personer som tar något mer än döden med sig när de lämnar jordelivet. Lasse var en sådan. Ett par dagar före jul stämplade han ut, nittio år gammal. Lasse var speciell. Inte bara för att han var en omtyckt släkting, utan kanske främst för sin yrkesskicklighet. Så gott som alla som någon gång tagit Waxholmsbåt ut till Stockholms skärgård, har haft med Lasse Sundell att göra. I vart fall om resan ägde rum någon gång under det halva sekel som han och hans bror Thore drev Nacka Finmekaniska Verkstad. Bröderna var specialister på propellrar, propelleraxlar och styrmaskiner. Bland annat utförde de arbeten på Waxholmsbåtarna.

Det Lasse inte visste om propellrar och styrmaskiner var inte värt att veta. Han var en legendar inom sitt område. För den oinsatte kan det verka enkelt. Men en propeller är minsann inte bara något som sitter där bak och vispar runt – en optimal propeller kräver dimensionering och modellering. Detta fick vi erfara den gången vi i Dordrecht skulle byta propeller på Wilma. I de holländska kanalerna insåg vi att vår båts visp var alldeles för undermålig. När pappa Felix på sin tid byggde Wilma hade han sannolikt funnit en (i sitt tycke) lämplig propeller och hängt på den. Liksom på en höft. Det blev sådär.

När vi långt senare besökte propellerverkstan i Dordrecht såg vi hur den gamla pappan och sonen ägnade mer än en timme åt att räkna på Wilmas nya propeller. Under tiden vi väntade blev vi underhållna av den lille gossen som följt med pappa och farfar till verkstan, han körde runt på sig själv i traversen – över lokalen for han än hit, än dit. En tredje generations propellermästare på upplärning. Till slut återkom männen med ett förslag. Då hade de utifrån Wilmas förskaffenhet räknat ut hur stor propellern skulle vara – hur många blad, vilken form samt hur mycket lutning dessa skulle ha. Skillnaden blev påtaglig när vi senare gav oss av. Det var värt varenda sekin.

 Lasse och Thore startade Nacka Finmekaniska redan år 1951. De kom att arbeta tillsammans fram till Thores död, därefter fortsatte Lasse själv. Först när synen blev för dålig la Lasse verktygen på hyllan och gick i pension, då var han över åttio år. Styrman Pimpsten som känt Lasse i hela sitt liv hade som barn inte riktigt koll på vad Lasse jobbade med. Men det kom att ändra sig. Under åren vi renoverade den gamla fisketrålaren kom kontakten med Lasse att bli tätare och våra samtal blev allt längre. Emellanåt åkte vi och hälsade på, trots de många milen mellan Halmstad och Stockholm. Det givna samtalsämnet var båtmekanik, men även gamla minnen. Lasse bodde i sitt föräldrahem och det var en märklig känsla att kliva in i huset – tiden där stod på något vis stilla och det mesta såg ut som på gammelmoster Majas tid.

 Att Lasse kom att arbeta med båtar var en slump. Som grabb var han mer intresserad av verktyg och han brukade springa över till grannen som var bergsprängare och se på när denne slipade borr. Borren använde grannen till att göra hål i sten och berg, där dynamiten sen stoppades. Lasse hade humor, hela livet sa han ”morsan” om sin mamma. Under ett av våra besök berättade Lasse att ”morsan var inte glad över att jag sprang över till grannen”. Mamma Maja tyckte Lasse störde. Men bergsprängaren var till synes road över grannpojkens visade intresse. Med tiden fick Lasse själv lära sig att slipa borr – och på den vägen var det.

 Lasse och Thore har inspirerat många. För er som minns julkalendern ”Dieselråttor och Sjömansmöss” kan vi berätta att Thore är förgrundsfiguren till dieselråttan ”Mäster Estragon” som spelades av Sven Wollter (skapad av Carina Dahl). Och för tiotalet år sedan gjorde dokumentärfilmaren Susanne Svantesson en film om Nacka Finmekaniska Verkstad. Ett fantastiskt tidsdokument och en film om ett par bröder och deras unika yrkeskunskap som är på upphällning.

 Med stor vördnad och respekt (och så klart med sorg i hjärtat) vill vi hedra dig, Lasse. Du var något av en stjärna, rakryggad och stilig. En tänkare, något egensinnig förvisso – men humoristisk. Omtänksamt uttryckte du oro över de sista årens dåliga syn, du hoppades innerligt att Styrman Pimpsten inte kommer få ärva den. Hade det inte varit för dina ögon, hade du sannolikt arbetat ända in i kaklet. De sista verksamma åren lät du rasterna bli allt längre (och du fakturerade därför inte ut lika mycket som du skojsamt sa).

Tack Lasse!

Det är troligtvis inte med änglavingar du far iväg över evighetens hav – men dock en propeller som du noga riktat och balanserat. Vi tror den är av brons.

Se gärna trailern till Susanne Svantessons film om Nacka Finmekaniska Verkstad (du finner den längre ner på sidan). Vi har fått unikt tillstånd att lägga upp på bloggen. Är du intresserad av att se mer än bara trailern går filmen att beställa, klicka in på Krapsan Produktion. Under fliken filmer hittar du Nacka Finmekaniska Verkstad – historien om två bröder. Ange kod ”WILMA” så får du köpa filmen till rabatterat pris. Priset blir då 150 kronor mot ordinarie 200 kr (20 kr frakt tillkommer). Filmen är i DVD-format. Rabattkoden gäller även för filmen Kungen av Herrvik som handlar om båtbyggaren Axner Bodin från Herrvik på östra Gotland. Vi tror filmerna kan intressera flera av våra läsare, många av er har ett stort intresse för båtar och båtbyggarteknik. Ombord på Wilma har vi filmerna i vårt skeppsbibliotek.

Skepp o Hoj!

Klicka på länken under bilden, så kommer du till filmen;

Fler trevliga länkar;

http://krapsan.se/nacka-finmekaniska-verkstad/ (Nacka Finmekaniska Verkstad)

http://krapsan.se/kungen-av-herrvik/ (Kungen av Herrvik)

Den som vill läsa mer o dansaren, koreografen och filmaren Susan Svantesson finner info här; http://krapsan.se/dans-biografi/

 

Tack Susanne för dina fina filmer och för gott samarbete! Även tack till Lasses gode vän Kerstin med familj samt Ulf och Gunilla för den fina omtänksamhet ni visat Lasse. 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Kapten Betong blev utvald till ett speciellt uppdrag. Nu var det inga andra sökande och det fanns nog ingen annan de kunde lura heller. Kapten har nämligen en svets ombord (bland en uppsjö andra verktyg och maskiner) och uppdraget krävde just en svets.
Därför högg uppdragsgivaren som en kobra och Kapten kunde ju knappast hävda att han inte hade tid. För är det något han har i dessa tider, så är det tid. Uppdragsgivaren var den långe mannen, han som alltid går klädd i orangea kläder och som arbetar
med båtarna som står uppe på land. Nu tog inte Kapten detta som något negativt, utan tvärt om fann han uppdraget ärofyllt. Tillsammans med långe mannen bestod uppdraget i att tillverka en ny grill inför den stora grillfesten som årligen sker 40 dagar
före den grekiska påsken. Denna ”40 dagar före påsk” är den sista dagen före fastan. Nu för tiden fastar inte grekerna i samma utsträckning som förr, traditionen har mer blivit en ursäkt för att få partaja. Och vem tackar nej till en grillfest med
folket i hamnen, inte vi i vart fall.

 Den förra grillen (som använts tidigare år) gick under namnet 50+. Den var hög och stadig och passade gubbar över femtio som behövde hålla i sig. Vilket kan behövas efter en öl eller två. Med tiden har såväl grillen som gubbarna åldrats och därför
dök förfrågan upp. Männen ville nu har en ny grill, en som inte bara var stadigare (eftersom det nu gått några år sedan de firade sina femtioårsdagar) utan också en större som rymmer mer kött på gallret. Den gamla grillen var gjord av ett stående
oljefat medan den nya var tänkt att tillverkas av ett fat som kapats på andra ledden, längs med. Detta skulle då möjliggöra två rejäla handtag på vardera sidan, vilket vore fint för (eventuellt ostadiga) personer som önskar samlas runt lägerelden.
Och det var här Kapten Betong med sin svets kom in i bilden. Nya grillens arbetsnamn var redan satt, 55+ (för män som passerat femtiofem).

Under flera dagar i varierat väder (och arbetstempo) har det arbetats på grillen. Gubbar, gubbar och en Styrman Pimpsten som ordnat med kaffe och kaka. Svetsen har gått varm under skämt och stoj, på virussäkert avstånd såklart. Här inne på marinaområdet
behöver vi inte bära munskydd när vi arbetar, vi är inlåsta och inga obehöriga har tillträde. Nu har Kapten och den långe mannen kapat, svetsat och slipat för glatta livet. Grillen har därefter målats med värmebeständig färg samt fått snygga handtag
och grillgaller. Kolgrill 55+ passar företrädesvis muntorra män som gillar att grilla stort. Så när grillen var klar kände vi oss nödgade att köra en testgrillning. Om det smakade gott? No shit, Sherlock! Grillad grekisk korv med bröd till en
Mythos går fan inte av för hackor!

Skepp o Hoj!

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ur högtalaren skrålar någon form av tv-spelsmusik. Det är ett jäkla plinkande och plonkande och musikvalet är minst sagt lite udda, för till saken hör att vi står i matbutiken. Vi funderar över om musiken kommer från Pac-Man, det där labyrintspelet med
en gul cirkel med mun som äter piller och får bonussaker i form av frukter som belöning. Tiden vi ofrivilligt länge vistats i Kalamaria har gjort våra ansikten igenkända, inte minst i matbutiken och personalen hälsar alltid på oss när vi dyker upp
för vår veckohandling. Plötsligt får Kapten Betong en ingivelse och börjar härma den lilla gula pillerätande cirkeln. Med stapplande steg och ryckiga rörelser tar Kapten sig fram genom butiksgången. Snart försvinner han runt hörnet och in i nästa
gång bland pasta och ris. Men mäkta förvånade blir vi dock när det strax därpå dyker upp en annan Pac-Man,  ett av butiksbiträdena har nappat på Kaptens något barnsliga lek. Vi skrattar så vi tjuter och folk runtomkring likaså. Ja, vad gör man
inte för att muntra upp sig själv och andra i dessa jobbiga tider? Och det behövs. För på allvar börjar vi märka vad nedstängningen gör med människorna här.

I närmare fyra månader har Thessaloniki varit stängt och folks känslor börjar nu sitta på utsidan. När vi pratar med lokalbefolkningen möts vi allt oftare av bekymrade miner och ibland även en blänkande tår i ögonvrån. Senaste snackisen (som också sticker
folk i ögonen) är händelsen i helgen, då landets premiärminister ska ha brutit mot sin egen regerings hårda Covid-19-restriktioner. Premiärministern hamnade på en film där han åt lunch med ett trettiotal andra gäster på den Egeiska ön Ikaria. Samtidigt
som myndigheterna delar ut hundratusentals böter till vanligt folk som avsiktligt eller oavsiktligt bryter mot någon av de hårda corona-lagarna – om man till exempel inte burit munskydd eller förflyttat sig för långt från hemmet. Tilltron till myndigheterna
sviktar vad det verkar och restriktionerna hör vi allt oftare ifrågasättas.

Grekerna verkar uppgivna och ledsna. Med all rätt. En kille vi pratade med häromdagen berättade bekymrat om sin fru, som numera inte ids komma ur soffan och sängen om dagarna. Några andra som äger båtar privat, har bestämt sig för att sälja sina flytetyg.
Men frågan är bara till vem. Extra problematiskt tycks det vara för företagarna vars charterbåtar finansierats genom subventioner från staten. Vi har inte riktigt kläm på reglerna, men som vi förstår skjuter staten till halva kostnaden för inköp av
en båt (om den ska ingå i en charterflotta). Företagaren betalar andra hälften, men då får han inte sälja båten på fem år.  Flera charterbåts-företagare sitter nu fast i en rävsax, i ett slags moment 22. Har man inte råd att behålla båten för
turisterna uteblivit, kan man inte sälja – för det finns inga köpare. Och lyckas man sälja till ett underpris, går inte affären ihop – för då ska staten ha tillbaka det utbetalda understödet.

Trösten som vi ser det, är att grekerna verkar ta god hand om varandra, de håller ihop och hjälps åt. Trots att många har det tufft, får vi rätt ofta frågan hur vi mår – hur vi klarar oss. Vi blir rörda av deras omtänksamhet. Häromdagen kom en äldre herre
förbi båten och gav oss en flaska Metaxa, grekisk brandy. Han tyckte synd om oss som inte får segla.

 Och något seglingstillstånd ser vi inte komma, snarare är det än hårdare restriktioner som är att vänta. Men vi ska inte klaga, vi har det bra jämfört med många av grekerna här. Vi kan ju alltid (om en dag skulle kännas alltför grå och tråkig) gå
till affären och leka att vi är en gul cirkel med mun. Som äter piller. Som sen får frukt som belöning. Då blir man lite gladare!

Nyhetslänk;

https://www.euronews.com/2021/02/08/greek-pm-kyriakos-mitsotakis-accused-of-breaking-covid-19-rules-for-a-second-time

Vad gör vi nu för tiden? Varför hör vi aldrig av oss, det var så länge sen vi skrev… Jo, ombord på Wilma fortsätter dagarna krypa fram – i väntans tider på att få börja segla. Styrman Pimpsten lagar mat. Mycket mat. Nästan till den grad att det når upp i samma kaliber som karaktären Rosa i boken La Cucina. Handlingen utspelar sig i en liten by i Italien och Rosa lagar mat från morgon till kväll. Detta i ett led att få utlopp för sin sorg efter att hennes ungdomskärlek mördats. Snart finns inte en tomat att uppbringa, Rosa har använt varenda en och folket i byn klagar. Rosa fördriver sina dagar i köket tills en dag då en engelsk kock kommer förbi. Hon blir kär och i ett kapitel får man följa parets erotiska utsvävningar på matbordet. Här tar väl liknelsen slut, för ombord på Wilma sker inga sexuella aktiviteter på matbordet, det hade varit ett livsfarligt projekt eftersom klaffarna till salongsbordet inte är kraftiga nog för tyngden. Kapten och hans fru hade garanterat farit ner på durken med ett brak och i fallet slagit huvudet i masten. Nä, liknelsen ligger mer åt att Styrman Pimpsten använder sin tid åt att laga mat för att få tiden att gå, precis som Rosa. Men inte på grund av hjärtesorg efter ett mord, utan för den lockdown som råder här. Pajer, lasagne, ratatouille och grytor… passion i köket ska inte underskattas – sannerligen är det en god överlevnadsstrategi, för äta måste vi. I pandemins tecken har vi nu spisat så mycket mat, att vi fått släppa på skärpet i midjan.

Medan Styrman stått vid spisen har Kapten ägnat tid åt symaskinen. Wilmas skotskena och skotpunkt sitter så till att vi inte kan ha bimini eller solskydd uppe medan vi seglar. Något som  är ack så viktigt i stekande sol – man kan ju inte lita på att alltid ha skugga från storseglet. Emellanåt har vi kunnat avskärma oss från solen genom att sätta upp solskyddet vi använder när vi ligger still. Men det kräver först och främst att det inte blåser för mycket, sen blir det krångligt de gånger vi behöver ändra segelsättning. Ingen hållbar lösning, med andra ord.

Under åren har frågan om ett segelbart solskydd varit på tapeten, men vi har aldrig kommit fram till någon lösning. Förrän denna vinter, då vi fått extra draghjälp av pandemin. Äntligen har tiden infunnit sig och Kapten har bockat rör och monterat en ställning till skyddet han nu håller på att sy. Solskyddet kommer inte vara i vägen för vare sig skotskena eller skotpunkt och vi kommer ha full ståhöjd i sittbrunnen. Däremot blir det lite väl lågt när vi ska gå på däck, vid sidan om. Vi löser detta genom att göra solskyddet öppningsbart, så vi kommer åt att jobba på akterdäck. Det kommer även bli en ruta i taket så vi kan se vår windex i masttoppen. Vi har som ni förstår inga elektroniska vindinstrument ombord, utan vi tillhör mer det analoga folket. Kapten Betong brukar säga, att har man seglat jolle så sitter det i arslet. Genom rumpan och vidare upp i ryggraden noterar man huruvida vinden byter riktning (eller båten sin kurs). För oss som inte kappseglar (vilket man inte gör om man har en båt i betong) spelar det mindre roll.

Efter pappa Felix bortgång fann vi en bit kapelltyg i ljusblå färg, väldigt lik den kuba-blå kulörten vi målat styrhyttstaket med. Lite knasigt färgval kan tyckas. Men taket på styrhytten fick sin färg eftersom det råkade vara den enda kulörten med kraftigt nedsatt pris i den lokala färgbutiken i Lysekil. Tyget tror vi pappa Felix haft länge, få ber om att få sitt kapell sytt i babyblått. Vi tyckte länge att den blå färgen inte riktigt passade, men det försvann bara vi kom fram till Medelhavets azurblåa ankarvikar. När vi dessutom en dag upptäckte att seglingslegenden Sir Robin Knox-Johnston valt att måla taket på sin båts styrhytt i samma blå nyans som Wilma, försvann våra sista tvivel. Sir Robin var först i världen med att segla ensam nonstop runt jorden och hans båt Suhaili är byggd efter ritningar av Colin Archer, precis som Wilma. Visst ser man likheterna…

Förutom att vi sakta blir fetare händer inte så mycket. Häromdagen läste vi i tidningen att den sydafrikanska virusmutationen nått Thessalonki, låter inte bra. Fortsätter nedstängningen länge till får vi kanske börja skramla pengar till ett sånt där fartyg som har ett lyftok på däck, för att lyfta av styrhyttstaket. Risken finns att vi framåt sommaren ätit oss så stora, att vi inte kommer ut. Eller så får vi helt enkelt börja motionera, vilket inte är så lätt med restriktionerna som råder i landet. En lösning skulle ju kunna vara att montera kraftigare klaffar till salongsbordet…eller vad tror ni…?

 Skepp o Hoj!

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Läget är mer eller mindre oförändrat här i Grekland. På försök har dock landet denna veckan öppnat vissa detaljhandelsbutiker för att se vad som händer med smittspridningen. För oss gör det ingen större skillnad, annat än att vi nu möjligtvis skulle kunna
komma åt att köpa oss en stekpanna. I övrigt är det som tidigare – krav på munskydd, skriftligt tillstånd och pass på fickan varje gång vi behöver ta oss ut. Inga caféer eller restauranger håller öppet och vi får inte förflytta oss, bara röra oss
i närområdet. På kvällar och nätter råder totalt utegångsförbud. Med andra ord fortsätter tillvaron att vara rätt torftig. Det sorgligaste är kanske att seglingsförbudet ser ut att kunna bestå länge än, vi befarar fram till sommaren. De grekiska myndigheterna
är helt enkelt oroliga för att smittan ska ta fart på nytt och i värsta fall lagom till årets turistsäsong drar igång. Debatten handlar till stor del om den stundande turistsäsongen och Grekland försöker förmå att EU gemensamt ska ta fram ett vaccinationspass
som tillåter fri rörlighet för de personer som fått vaccin mot Covid-19. Det är inte helt enkelt. För initialt, när man inte kan välja när man vill bli vaccinerad utan man får vänta på sin tur, riskerar detta placera människor i ett A- och ett B-lag.
EU enas nog på något sätt vad det lider, men bekymret utifrån grekiskt perspektiv är att turistsäsongen lurar runt hörnet bara några få månader bort. Grekiska turistsäsongen varar mellan april och oktober med högsäsong under juli och augusti.

Här i hamnen är vi några fritidsseglare som skulle vilja kunna börja segla så snart det bara är möjligt. Inte minst kostar det ju att ligga i en marina och det ligger i mångas heltidsseglares budget (liksom i vår) att bara ligga still ett kortare tag.
När underhåll av båten är avklarad och värsta vintermörkret passerat vill man börja förflytta sig, om inte annat till ett ställe där man kan ligga billigare. En båtgranne tog frågan med sig till Port Police häromdagen och frågade om han skulle kunna
få byta hamn, till en annan som bara ligger ett stenkast härifrån. Men svaret lät inte dröja, över tjänstemannens läppar kom ett tveklöst och resolut NEJ. Lite stilla konstaterar vi att det nu gått tre månader sedan Thessaloniki stängde ner helt (nedstängningen
skedde först här, innan resten av Grekland följde efter). Därtill ska läggas vårens nedstängning. Gaah! Ett halvt år av kraftigt inskränkt rörelsefrihet det senaste året, visst är det tur att man i förväg inte vet vad som väntar…

Ja, det var en liten lägesrapport. I väntan på att vi ska få släppas fria har vi servat vår dieselspis. En gång om året gullar vi med spisen och ger den ett nytt glödstift. Det känns skönt att vi för fem år sedan valde att rationalisera bort andra bränslesorter
så att vi bara behöver diesel (till kamin, spis och motorn). Vi slipper därför leta efter gasol och bekymret med länders olika system på flaskor och kopplingar. Vi är i grunden inte så jätteglada åt gasol, den har ju förvisso den fina fördelen av
att ge en snabb och direkt värme (något som man inte får med en diesel- eller elektrisk induktionsfri spis). Men gas är gas och emellanåt uppstår olyckor därav. Byggs systemet säkert är det nog ingen större risk men den psykologiska aspekten väger
in, tänker vi. Utan gas minskar risken för brand, explosion och kvävning ombord, så är det helt enkelt. Vår spis ser ut som en vanlig keramikhäll och det finns ingen öppen låga som kan antända andra föremål, det är en så kallad ”safe flame”.

Efter att vi servat, satte vi på kaffe för att se att spisen fungerade. Kaffet smakade ypperligt, kanske mest för fikastunden intogs ute. För även om greken menar att det ännu är vinter, så upplever vi en tidig vår. Ni vet perioden då man vänder upp ansiktet
mot den värmande solen samtidigt som man knäpper upp jackan. Dessa dagar känns livet helt ok, trots corona. Solen är vår tröst.

 

Skepp o Hoj!

 Länk; https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0ng9P0/expert-kan-bli-flera-dodsfall-i-gasololyckor

 

wallas dieselspis – dieselspis på båt – byta glödstift – seglingsförbud i grekland – vaccinationspass – problem med olika gasolkopplingar – segla i medelhavet – segla i norra grekland – långseglarblogg – övervintra i grekland – vinterhamn – ferrocement – colin archer –