Det sitter i arslet…

(…och andra kroppsliga fenomen…)
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vad gör vi nu för tiden? Varför hör vi aldrig av oss, det var så länge sen vi skrev… Jo, ombord på Wilma fortsätter dagarna krypa fram – i väntans tider på att få börja segla. Styrman Pimpsten lagar mat. Mycket mat. Nästan till den grad att det når upp i samma kaliber som karaktären Rosa i boken La Cucina. Handlingen utspelar sig i en liten by i Italien och Rosa lagar mat från morgon till kväll. Detta i ett led att få utlopp för sin sorg efter att hennes ungdomskärlek mördats. Snart finns inte en tomat att uppbringa, Rosa har använt varenda en och folket i byn klagar. Rosa fördriver sina dagar i köket tills en dag då en engelsk kock kommer förbi. Hon blir kär och i ett kapitel får man följa parets erotiska utsvävningar på matbordet. Här tar väl liknelsen slut, för ombord på Wilma sker inga sexuella aktiviteter på matbordet, det hade varit ett livsfarligt projekt eftersom klaffarna till salongsbordet inte är kraftiga nog för tyngden. Kapten och hans fru hade garanterat farit ner på durken med ett brak och i fallet slagit huvudet i masten. Nä, liknelsen ligger mer åt att Styrman Pimpsten använder sin tid åt att laga mat för att få tiden att gå, precis som Rosa. Men inte på grund av hjärtesorg efter ett mord, utan för den lockdown som råder här. Pajer, lasagne, ratatouille och grytor… passion i köket ska inte underskattas – sannerligen är det en god överlevnadsstrategi, för äta måste vi. I pandemins tecken har vi nu spisat så mycket mat, att vi fått släppa på skärpet i midjan.

Medan Styrman stått vid spisen har Kapten ägnat tid åt symaskinen. Wilmas skotskena och skotpunkt sitter så till att vi inte kan ha bimini eller solskydd uppe medan vi seglar. Något som  är ack så viktigt i stekande sol – man kan ju inte lita på att alltid ha skugga från storseglet. Emellanåt har vi kunnat avskärma oss från solen genom att sätta upp solskyddet vi använder när vi ligger still. Men det kräver först och främst att det inte blåser för mycket, sen blir det krångligt de gånger vi behöver ändra segelsättning. Ingen hållbar lösning, med andra ord.

Under åren har frågan om ett segelbart solskydd varit på tapeten, men vi har aldrig kommit fram till någon lösning. Förrän denna vinter, då vi fått extra draghjälp av pandemin. Äntligen har tiden infunnit sig och Kapten har bockat rör och monterat en ställning till skyddet han nu håller på att sy. Solskyddet kommer inte vara i vägen för vare sig skotskena eller skotpunkt och vi kommer ha full ståhöjd i sittbrunnen. Däremot blir det lite väl lågt när vi ska gå på däck, vid sidan om. Vi löser detta genom att göra solskyddet öppningsbart, så vi kommer åt att jobba på akterdäck. Det kommer även bli en ruta i taket så vi kan se vår windex i masttoppen. Vi har som ni förstår inga elektroniska vindinstrument ombord, utan vi tillhör mer det analoga folket. Kapten Betong brukar säga, att har man seglat jolle så sitter det i arslet. Genom rumpan och vidare upp i ryggraden noterar man huruvida vinden byter riktning (eller båten sin kurs). För oss som inte kappseglar (vilket man inte gör om man har en båt i betong) spelar det mindre roll.

 Kapten Betong mallar nytt soltak…
 

Efter pappa Felix bortgång fann vi en bit kapelltyg i ljusblå färg, väldigt lik den kuba-blå kulörten vi målat styrhyttstaket med. Lite knasigt färgval kan tyckas. Men taket på styrhytten fick sin färg eftersom det råkade vara den enda kulörten med kraftigt nedsatt pris i den lokala färgbutiken i Lysekil. Tyget tror vi pappa Felix haft länge, få ber om att få sitt kapell sytt i babyblått. Vi tyckte länge att den blå färgen inte riktigt passade, men det försvann bara vi kom fram till Medelhavets azurblåa ankarvikar. När vi dessutom en dag upptäckte att seglingslegenden Sir Robin Knox-Johnston valt att måla taket på sin båts styrhytt i samma blå nyans som Wilma, försvann våra sista tvivel. Sir Robin var först i världen med att segla ensam nonstop runt jorden och hans båt Suhaili är byggd efter ritningar av Colin Archer, precis som Wilma. Visst ser man likheterna…

 Sir Robin Knox-Johnstons båt Suhaili, byggt efter Colin Archers ritningar. Notera färgen på styrhyttstaket! https://www.narehotel.co.uk/journal/golden-globe-50th-anniversary
 
 
 (arkivbild) Wilma är också en Colin Archer…             
 
(arkivbild) Här syns styrhyttens blåa tak. Fotot är från tiden Styrman Pimpsten var trind…
 

Förutom att vi sakta blir fetare händer inte så mycket. Häromdagen läste vi i tidningen att den sydafrikanska virusmutationen nått Thessalonki, låter inte bra. Fortsätter nedstängningen länge till får vi kanske börja skramla pengar till ett sånt där fartyg som har ett lyftok på däck, för att lyfta av styrhyttstaket. Risken finns att vi framåt sommaren ätit oss så stora, att vi inte kommer ut. Eller så får vi helt enkelt börja motionera, vilket inte är så lätt med restriktionerna som råder i landet. En lösning skulle ju kunna vara att montera kraftigare klaffar till salongsbordet…eller vad tror ni…?

 Skepp o Hoj!

 

 

4 reaktioner på ”Det sitter i arslet…

  1. Trevligt inlägg. För mig ser du snarare smärt än trind ut. Allt är ju relativt men en sak är säker och det att att relativt min "coronakropp" är du mager som en sticka.
    Kram

    Gilla

  2. Hej på er! Har följt er trevliga blogg ett tag och kommit på att vi träffades i Brunnsbuttel när ni gav er iväg i juni 2016. Själva var vi då på hemresa efter ett segelår i Europa.
    Nu är vi ute igen och befinner oss i Spanien sedan tre månader. Här är det inte alls så strängt som i Grekland så det går ingen nöd på oss.
    Må väl!
    Cecilia och Håkan på S/Y Relief

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s