I förmiddags släppte vi förtöjningarna. Efter åtta månader i hamn (varav två på land för underhåll) kändes det underbart att få backa ut Wilma och sätta kurs söderut, särskilt då tanken från början varit att börja segla i januari. Men pandemin (och landets
lockdown med seglingsförbud) ville annorlunda. Några av våra vänner kom för att vinka farväl, men de flesta sa vi hejdå till redan igår. Det är såklart med blandade känslor vi lämnat våra vänner och Kalamaria bakom oss. Så många nya vänner och nu
lämnar vi dem sannolikt för gott. Samtidigt är det något av tjusningen med långsegling. Man möts och man skiljs, så är reglerna och det är helt ok. För i samma stund som man rundar hamnpiren är vemodet som bortblåst och tårarna likaså. Kvar fanns
bara den enorma tacksamheten och glädjen. 

Helt ensamma att lämna hamnen, var vi dock inte. För samtidigt med oss släppte även våra tyska vänner sina förtöjningar och i skrivande stund ligger de ankrade alldeles intill Wilma (vi befinner oss på den södra sidan av Thessaloniki-bukten, blott 6 nautiska
mil från Kalamaria). Turen var således kort och problemfri, skönt är att få testa allt i lugnt väder och utan stress.

Lätt mosiga och trötta av all sol och vind (vi är ju ovana) kommer vi sannolikt gungas till sömns tidigt. Men innan dess ska vi försöka hinna fira vår nyfunna frihet med vännerna på S/Y Traumfäger med lite god mat och bubbel. I morgon drar vi vidare!

Skepp o Hoj!

 (…kika in i vårt flytande hem…)

Sovhytten är färdig sånär som på listerna till bokhyllorna. Nu har vi flyttat tillbaka till våra ordinarie bingar och båten är åter i ordning, städad och organiserad. Det är knappt vi tror det är sant – men Grekland kommer inom något dygn eller så, öppna
upp landet. Inte längre kommer vi behöva anmäla oss varje gång vi går utomhus och vi kommer få börja segla. Ett sista ord kommer den grekiska premiärministern säga folket ikväll – och rent teoretiskt finns risken att han förlänger lockdown, men inget
tyder på det. Vårt mål är att börja segla inom några dagar och båten bunkras nu med mat och diesel. Efter att ha legat i vinterträda, har vi nu startat upp frys och watermaker.

Men det var inte helt utan oro vi läste i dagspressen, att det kommer krävas ”green certificate” för att besöka öarna. Den som inte har det, får bara segla på fastlandet samt till den stora ön Evia. Jaha, tänkte vi – vad innebär detta för oss som vill
se så många öar som möjligt???

Certifikatet innehåller fakta om att vederbörande har vaccinerats, bär antikroppar efter genomgången infektion eller har ett nytaget covid-test (som påvisar att man är fri från smitta, högst 72 timmar gammalt). Men GAAAH…menar myndigheterna
att vi ska ta nytt test för varje ny ö vi seglar till…???! Varken lusten eller plånboken gillar idén. Vi gick därför bort till Port Police, för de bör ju veta. Men där kammade vi noll på information, killen bakom skrivbordet betedde sig mest som
Styrmans undulat gjorde på tiden det begav sig (tom blick med tjatter utan innehåll). Istället gick vi till en grekisk kompis och frågade. Men kompisen visste inte riktigt vad som gällde för oss. Nedslagna på en lunchrestaurang (jippie-hurra,
restaurangerna har öppnat upp nu) började vi googla och vi fann då ut, att det ska räcka med ett nytaget snabbtest – högst 24 timmar gammalt. Med buken full av Ceasar-sallad ledde vi stegen till ett apotek. Vi köpte sex stycken snabbtester och apoteksbruden
bekräftade det vi läst. Men viss osäkerhet återstår dock, för de greker som i sin yrkesutövning måste ta ett eller flera snabbtest i veckan – registrerar detta på någon hemsida. Om vi måste göra samma, vet vi inte. Men det är ju en stor skillnad på
att själv kunna utföra testet för 6 euro per person och ö, istället för gå till en sjukvårdsenhet inför varje segling och betala dyrt. Resten löser sig nog så fort grekerna själva får kläm på hur de vill ha det. 

Medan vi gör oss seglingsklara, bjuder vi på en film. Ett litet hemma-hos-reportage för den som är nyfiken på hur Wilma ser ut invändigt. Vår båt är inte som andras men vi gillar vårt flytande hem. Hoppas ni gör detsamma. Och för bövelen, glöm inte sätta
på ljudet innan ni startar filmen. (Filmen är på engelska).

Skepp o Hoj!

Taggar; Wilma seglar – Colin Archer – Ferrocement – Betongbåt – Concrete – Segla i Grekland – nu öppnar Grekland för segling – Wilma sailing – snabbtest covid – flytande hem – Floating home – Thessaloniki – Red sails – röda segel – 

(…när man finner multifunktioner…)

 Orden trillade över Styrman Pimpstens läppar. Eftertänksamt hade hon räknat ut att vi nu bott i salongen i fyra veckor, FYRA VECKOR!!! Det som på sin höjd skulle vara en vecka med moms. Men det ena gav det andra, precis som i ramsan ”råttan på repet”
där allt från början ”bara” handlat om att måla skrovsidorna i den kalamatagröna kulörten. På dryga veckan blev vi förvisso klara, men i farten fick även durkarna under sängarna, luckan till helveteshålet och ramen runt ventilen bestrykas med
ny färg, grå sådan. Men nu stämde inte längre våra tidigare bokhyllor in, udda och omaka som de var. Kapten Betong bytte penseln mot sågen och snidade till inte bara en bokhylla, utan tre. Och med ångan uppe var det lika bra att fortsätta med ankarspelet.
Batterilåda, eldragning och en ankarbox – lättast är att arbeta utan madrasser och sovande besättning i aktern.

 Ankarboxen blir något av ett experiment. Kanske någon höjer sina ögonbryn när de hör att vi syr en säck till ankarkättingen, istället för att snickra en låda. Helveteshålet är vårt mest självklara förråd och vi klarar oss inte utan denna. Punkt.
Att då låsa en stor del av utrymmet känns dumt. Skulle vi behöva mecka, kommer vi inte längre in (ifall vi bygger en låda) och större prylar skulle vi få svårt att få fram. Hur det i praktiken fungerar med en säck istället för en box, får framtiden
utvisa. Men tanken är att vi enkelt släpper ut kättingen och trycker undan säcken när vi behöver komma åt inne i helveteshålet (eller så plockar vi bort säcken helt). Ankarsäcken sys med bottenplatta och förstärkningsband och påsen får en dränering
så inget vatten kan ansamlas i botten. Säcken ska hålla för en kätting på 200 kilo.

Däremot är det oroväckande att salongen börjat kännas som ett permanent sovrum. Människan är fantastiskt (men också olustigt) anpassningsbar och i salongen gör vi det mesta nu – sover, tittar på teve och äter. ”Fattas bara att vi lyfter in toan och börjar skita här också”, skrockade
Styrman en kväll när det var dags att gå och lägga sig. Vore det inte för tandborstningen skulle vi inte behöva förflytta oss en centimeter, då tevesoffan och sängen är densamma.

 Förutom att Kapten kunnat måla och snickra ostört, har tiden i salongen medfört något oväntat positivt. Ni minns säkert hur Styrmans termostat (den hormonella som reglerar kroppstemperaturen) krånglat en längre tid (ni kan läsa om den dråpliga storyn
HÄR). Svettningarna har hållit Styrman sömnlös i månader och aldrig trodde hon att detta djävulens tillstånd kallat klimakteriet, skulle ta slut. Men plötsligt var den goda sömnen tillbaka. Först en natt, sedan två. Ett par veckor har nu passerat
utan vallningar och hon törs tro att det är sant. Underbart. Vad hon däremot inte räknat med, var att hon skulle bli som ett russin. Inte huden, men slemhinnorna. Ögonen knastrar och näsan är torr. Stackars underlivet likaså. Desperat ringde hon
sin storasyster som ligger före i utvecklingen avvecklingen. ”Hur länge ska det vara såhär??!” Systern kom inte direkt med någon tröst. ”Det varar livet ut, men ögondroppar finns och för ett mer välsmort samliv rekommenderar jag hormonpreparat, salva brukar fungera”.
Fick man nu välja mellan sömnlösa nätter och en torr fiffi, var det ju inte mycket att fundera över.

När Styrman lagt på luren funderade hon så länge att solen hann gå ner bakom horisonten. Bestämd på sin sak ville hon prova med olivolja först, innan hon på apoteket bad om att få hjälp med ett välsmort sexliv. Ur skafferiet rotade hon fram olivoljan
men tvekade när hon läste ”Extra Virgin”. Som levnadsglad fyrbarnsmor kände hon sig allt annat än oskuldsfull. Men låt gå, tänkte hon och slet med sig flaskan till Kaptens stora lycka. Utan att i detalj brodera texten, kan vi väl säga att det gick
som smort. Men nu känner vi oss nöjda med salongens alla multifunktioner. Nu vill vi flytta tillbaka till akterhytten!

 Skepp o Hoj!

 Kapten har svetsat ett ok till ankarsäcken…

 

 Kapten inne i vårt förråd, helveteshålet…

 

 Ankarsäcken under tillverkning…

 

 Undertill syns förstärkningsbanden och position för den kommande dränering…

 

 En ny typ av skräp i naturen, begagnade munskydd… 

 

Over and Out

 

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

-Det blir inga bokhyllor, utbrast Kapten Betong utifrån däck.

 Styrman Pimpsten försökte ta in vad hon just hört, hade hon hört rätt?!? Hon visste ju att hyllorna till sovhytten i det närmaste var klara. Så vart denna plötsliga vändning kom ifrån hade hon ingen aning om.

 -Vaddå, vad menar du?

 Kapten slängde ut armarna i en uppgiven gest och drog vad Styrman trodde var, ett dåligt skämt.

 -Jag har slängt sticksågen i havet!!!

 -VAAA!!? Skämtar du?! Förvånat släppte Styrman matlagningen och tittade upp på Kaptens vissna min.

 -Ja, jag skämtar…jag har inte SLÄNGT i den, jag råkade putta till den så den FÖLL i.

Styrman visste mycket väl att sticksågen var dyr. Av märket Bosch och avsedd för professionellt bruk, fin som snus. Men hur proffsigt det var att putta ner den i plurret kunde väl diskuteras.

 -Satt kontakten i när den föll, ville Styrman veta.

 -Nej, hela skiten åkte ner med sladd och allt försvann ner och nu kan jag inte fortsätta. ”JÄVLA SKIT” slapp det ur Kapten när vokabulären lät sig beklädas av mindre vackra ord.

Hur djupt det var invid kaj hade vi inte koll på, men minst tre meter. Kanske att vi kunde fiska upp sticksågen med håven, den med teleskopskaftet. Kapten hämtade håven och föll på knä i ett försök att nå botten. ”Det måste vara minst fyra meter djupt”
suckade Kapten när håven inte räckte till. Ny fundering. Var det ens idé att försöka få upp sticksågen och vad var oddsen att den skulle fungera efter ett ofrivilligt dopp i havet. Efter en stunds tystnad utbrast Kapten;

 ”Hämta mina badbrallor, jag får dyka!”

 Då eftermiddagen slirade sina sista timmar och kvällen stod för dörren, fick dyket ske på stört. Men vart låg badbyxor, cyklop och snorkel efter en lång vinter i hamn. Styrman letade medan Kapten klädde av sig. Snart stod Kapten beredd att göra
hoppet, men tvekade en sekund innan han klev ut i det våta mörkret. ”PLUMS!” När huvudet åter dök upp ovanför vattenytan undslapp ett kraftfullt ”FYYY SAAATAN VAD KALLT!!!”. Meningen kändes äkta. Grekland i all ära, men badtemperaturen
är inget vidare såhär i mitten av april månad.

 På andra dykförsöket lyckades Kapten få fatt i sticksågen och snart var den ombord och Kapten likaså. Nu gällde det att rädda det dränkta tinget. Först en sötvattendusch och sen demontering, torkning och smörjning innan den kunde sättas ihop på
nytt. Kapten ägnade så mycket kärlek åt sticksågen att Styrman snudd på kände svartsjuka. Två timmar efter den snöpliga incidenten var det dags att testa och Kapten stack kontakten i vägguttaget. ”Tuxtaxtuxtaxtuxtaxtuxtax” spann sticksågen och Kaptens
axlar sjönk ner minst en decimeter, vilken lycka!

 Sedan denna försmädliga eftermiddag har arbetet ombord fortskridit utan bakslag och sticksågen går perfekt, tackar som frågar. Möjligtvis kan Styrmans bh räknas som en fadäs när den häromkvällen brast i tu. Jo jo, nog för att hyllan blivit lite
svulstig under vintern, men brottet berodde nog mer på oaktsamhet än på Merilyn Monroe-looken. Hyllan håller i detta nu på att målas, ja bokhyllan alltså. Vidare så har ankarspelet fått sin eldragning klar och batterierna är på plats. Bilder
på bokhyllorna och de nymålade väggarna håller vi på ett tag, tills allt är klart. Däremot bjuder vi på en bild på de nya batterierna till ankarspelet. Någon bild på badande Kapten saknar vi. Som ni förstår var det inte riktigt läge att fotografera…

 Skepp o Hoj!

 Inget fotografi från Kaptens dopp, men dock något annat från havet. Vi fann lax och sparris i matbutiken och Styrman slog ihop en hollandaissås. Vi var i stort behov av att trösta oss…

 

 Det var ju inte bara sticksågen som gav oss huvudbry, utan även Styrman Pimpstens bh. Bygeln brast men inte på grund av storleken, trots mycket tröstätande i vinter. Styrman har nu lagat bh:n, fattas bara annat…

 

Over and Out

(…när ryktena florerar…)

 

 Genom kontakter lyckades vi i veckan beställa en stor plywoodskiva och den väntar nu på oss i en container här i hamnen. Den väggfasta bokhyllan kommer vi måla i samma olivgröna kulört som väggarna har vi tänkt. Av plywood bygger vi även batterilådan. Hur långt vi hinner beror på när vi får börja segla. Eventuellt avbryter vi. Men sannolikt råder seglingsförbudet så länge att både bokhyllor och batterilåda hinner se dagens ljus innan vi kastar loss. Helt klart är det bättre att sysselsätta sig med arbete, än att gå runt och vänta.

 Styrman har börjat bunkra upp skafferiet. Vi tänker här lite i två banor. Helst önskar vi få börja segla som vanligt. På så vis att vi fritt kommer få röra oss emellan och utforska öarna. Men om restriktionerna fortgår längre än vi har lust och ork att vänta, då begär vi att få segla ut ur Grekland på transit. Oavsett scenario, räknar vi med att stanna vid mer folktomma platser. Blir det att segla på transit, räknar vi inte med att handla mat förrän vi kommer till Italien. Även om Grekland påannonserat att landet kommer öppna i mitten på maj, lät det mer tveksamt när vi i lördags frågade Port Police. Det låter nu som charterbåtarna kommer få börja röra sig före oss andra, för att dessa ska få chans att nå sina sommarhamnar och förbereda sig inför turisterna dyker upp. Men egentligen vet ingen, det surras mest. En annan sak det surras kring, är att vi som seglar (som inte är vaccinerade) måste ta två coronatester i veckan (på samma vis som skoleleverna måste göra). Blir detta fallet kommer vi segla ut ur Grekland fortast snarast. Vi inser att det är rykten (och att vi med tiden får våra frågetecken uträtade) men oavsett – vi räknar med strul.

 Ja detta var en liten lägesrapport. Vi återkommer när det finns mer att rapportera.

 Skepp o Hoj!

(.. och 2022 års investeringar…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vi vet inte, men möjligtvis kan vi ha retat upp gudarna på Olymposberget. Från vår position syns det resliga berget, ännu snöbeklätt trots att vi snart är i mitten på april. Enligt mytologin var berget hemvist åt de tolv mest inflytelserika gudarna och vi vet därför inte riktigt vem av gudarna vi provocerat. Kanske Hades, för han var en dyster filur. Anledningen är den, att vi lyckats dra en nitlott när det kommer till lättnaderna av restriktioner. Glädjande har detaljhandelsbutikerna i landet fått öppna upp, det vill säga överallt – UTOM i Thessaloniki. Här råder samma hårda regler som tidigare. Liknande scenario hade vi i höstas, då stängde Thessaloniki ner redan i oktober, medan resten av Grekland följde efter först månaden senare. GAAAH! Vi pratar (i denna vända) om sex månader av strikta regler. Ett fängelsestraff på öppen anstalt hade gissningsvis inte varit sämre. Så häromkvällen kom vårt första psykbryt och den stod Styrman Pimpsten för, hon som annars är tålmodigheten själv.

 Samma dag hade det regnat och madrasserna vi haft ute på däck (för vi renoverar sovhytten) hade då fått flytta in i båten. Hela byssan blev som madrasserad (helt omöjligt att slå ihjäl sig) och den lilla skrala durkytan som vi tidigare haft fri, slutade nästan att existera. Nog för att vi gillar att hångla. Med regnet smattrade mot takventilerna bjöd dagen därför på en hel del stillasittande. Först framåt sena eftermiddagen kom vi ut en sväng, när himlen sprack upp och en förtröstande sol tittade fram. Vi fixade med saker ute och skakade loss lite allmänt på däck och kaj. Men snart blev det dags att gå in och laga mat, äta och rutinmässigt streama svensk teve. Sen plötsligt, PANG! Klockan hade passerat tjugo när Styrman överraskande känner en undertryckt och kuvande känsla. Ni vet av det slag man kan uppleva efter en vecka i sjuksängen. ”JAG MÅSTE UT”, klagade Styrman påtagligt irriterad och illa till mods. Kroppen skrek efter fysisk aktivitet i ett sätt att stilla den mentala känslan av att vara inlåst och fast. Men då klockan närmade sig tidpunkten för när utegångsförbudet inträder, förstärktes känslan av att sitta i arrest. Lite raskt fyllde vi i tillståndsblanketterna och med pass på fickan gav vi oss ut på en kortare promenad. Vi är så jäkla less nu på denna begränsade rörelsefrihet med intyg, munskydd, pass och utegångsförbud.

Ett nytt ankarspel till aktern…

Medan Styrman ägnar dagarna åt mental kollaps, jobbar Kapten vidare med projektet ”ankring från aktern”. Ankarrullen är som ni vet, på plats. Nu hade turen kommit till ankarspelet. Med god förhandlingsförmåga lyckades Kapten komma över ett ankarspel till riktigt lågt pris. Företaget i fråga var extra benägen att få sälja, då ankarspelet stått på hyllan sedan 2007. Dammet ingick således i priset. Kapten håller nu på att montera detta, vilket inte är helt lätt – att borra i betongbåt kräver inte bara kraftig borr, utan även ett tjockt pannben. Hela båten skallrar när borren försöker ta sig igenom betong och armering – och inne sitter Styrman och ser hur hjärncellerna trillar ut över salongsbordet….plong, pling, plong…skakar de runt tills de faller ut över kanten och ner i kölsvinet, där den lilla grisen genast äter upp dem. Ja, det sista var kanske inte helt sant. Sant är dock att vi nu håller på med 2022 års arbete och investeringar. Därför hoppas vi på ett kommande år med förbaskat lite corona. Så vi kan segla och hångla obegränsat!

Skepp o Hoj!

Att borra i betongbåt är inte enkelt, här syns den najade armeringskonstruktionen…

Lite längre ner dyker kraftigare armeringsjärn upp…

 

 

 Madrasserad kabyss och en Styrman med psykbryt…

 

Over and Out

(…lite överallt…)

Wilma är spetsgattad. Det betyder att hennes skrov är spetsig till formen, inte bara i fören utan även i aktern. Ett spetsigt akterparti försvårar tilläggningar på de platser det är kutym att lägga till med aktern mot bryggan (som här i Grekland). I denna marina finns förvisso lazylines och vi slipper därför använda ankaret och kan fritt välja om vi vill lägga till med fören eller aktern mot kajen. Vi ligger alltså förtöjda tvärtom mot alla andra båtar här. Men som regel är vi hänvisade medelhavs-tilläggningar och så även i hamn. Nackdelen med att ligga med aktern mot kaj, är att det krävs cirkuskonster för att ta sig i land. Likt ett gem får vi vika ihop oss för att komma under och förbi targabågen. Näst steg är att vingla ut på rodret innan det är dags att gå på plankan, den vi lägger ut mellan båt och kaj. Ett annat minus är att Wilma är enormt svårstyrd att backa med. Alltså, det GÅR NÄSTAN INTE att manövrera henne över huvud taget (i vart fall inte i trånga hamnar). Men säg inget till Wilma, hon är lyckligt ovetandes. 

 Vi har därför en önskan om att fixa ett bra ankarsystem i aktern, så vi kan lägga till med fören först. Kruxet är bara att det råder platsbrist där bak, vilket hänger ihop med skrovformen. När vi i höstas lyfte Wilma upp på land, passade vi på att konstruera och bygga ett fäste för vindrodret. Vindrodret väntar på oss Gibraltar, så planen är att segla dit. Men med den nya ställningen insåg vi, att vi samtidigt frigjort utrymme för en ankarrulle. Plötsligt räcker däcksytan i aktern till ett ankarspel och under däcket finns ett tomrum stort nog för en ankarbox. Tomrummet är det berömda helveteshålet (tillika platsen där Kapten stundom bryter sina revben).

Sedan i höstas har Kapten varit på jakt efter en lämplig ankarrulle, men inte funnit någon optimal. Dels gör nedstängningen det svårt samt att vi vill leva upp till epitetet ”lågbudgetseglare”. Vi menar, man kan ju inte å ena sidan hävda en sak som sen inte stämmer – och för oss är det en sport att maxa mesta möjliga ur varje krona. Efter ett långt letande ledsnade Kapten och utbrast ”hur svårt kan det egentligen vara att bygga sig en egen ankarrulle?!!”

Sagt och gjort. Kapten har nu tillverkat en ankarrulle som vi döpt till ”Leva Rullan”. Utläggen landade på 38,50 svenska kronor (rulle + bultar). Resten fann vi i Wilmas gömmor och svetsen gick på solenergi. Att köpa en ankarrulle hade säkert kostat ett par tusen. Och då hade den ändå inte varit optimal.

PLUMS! Där har ankaret åkt ner i vattnet…

Styrman har också haft rulle på schemat, men av ett helt annat slag. Hon har tillverkat en toalettrulles-hållare av shock cord (resårband), tågvirke och ett beslag. Skithuspappret är nu staplat på höjden. Tio rullar rymmer lösningen och vi tycker det blev ”skitbra” för att uttrycka oss putslustigt. Nu behöver vi inte längre flytta runt vårt lager av toarullar, som vi gjort de senaste fem åren. Jämfört med Kaptens rulle blev denna konstruktion ännu billigare, kostnaden landade på noll då vi hade allt hemma.

Med hjälp av detta beslag är det lätt att fylla på och tömma hållaren på toarullar…

Ankarlösningen får tills vidare dröja, för nu har det blivit dags att ta itu med sovhytten. Vi ska ju måla…

Fler bilder…
Kapten letar i gömmorna efter material till en ankarrulle…

 Kapten har kommit halvvägs…

 

Kapten svetsar (sittandes på vindroderfästet)…

 

 Styrmans toarulleshållare…

 

Resårbandet inuti gör att man kan putta på ställningen, så man kommer åt att öppna luckorna bakom…

 

Vi fångade en lokal fiskare på bild…

 

Over and Out

(…vägrar Kapten…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

  En gång och detta var tiden före vi blev långseglare, besökte vi en arkeologisk plats i Turkiet. Från besöket minns vi inte så mycket, annat än att det var en jäkla massa sten. Att minnet bleknat kan bero på att vi ingick i en stor busslast, ett gäng som mer liknade skolungdomar på ferie – än historieintresserade medelålderspar. Sannolikt lyssnade vi bara med halvt öra till vad vår kompetenta guide berättade. Istället idkade vi allsång och drog fräckisar, allt medan bussen över det turkiska landskapet skumpade fram på tveksamma vägar. Veckan kom att bli ett minne för livet – så galet skoj hade vi och än idag är vi flera som håller kontakten, guiden inkluderad. Ni ska därför inte fråga oss om fakta kring antik byggnadsteknik eller mytologiska gudar – minnet är lika magert som innehållet på ett USB-minne som varit på månen. Men något vi minns i vart fall, är att det under antiken fanns ett yrke vi skulle kunna kalla för ”toalettsits-uppvärmare”. Fast ett yrke var det kanske inte, för det var slavar som fick ägna sig åt sysslan. Slaven hade alltså som uppgift att förvärma den kalla marmorn med sin rumpa, före den nödige kungen och hans hov kom och tog plats. Jisses så oskönt!

  Att minnet dök upp på nytt berodde på att Kapten före sänggåendet häromkvällen fixat till sängarna – dragit i lakanen och puffat till huvudkuddarna. Ibland ser bingarna ut som kriget. Glatt hade Styrman Pimpsten därefter glidit ner mellan lakanen. Men då temperaturen ute plötsligt droppat betänkligt, var lakanen lika kalla som marmorn i den antika staden. Sarkastiskt lät Styrman den otacksamma meningen falla över läpparna. ”Du kunde väl värmt upp min säng, när du ändå höll på att bädda”. När Kapten förvånat tittade upp, brände Styrman av sitt bredaste av leenden. Polletten trillade ner och Kapten svarade. ”Ja du skulle må då, va?!”

  Ja, ovan är exempel på hur vi (efter dagar av misströstan) tagit humorn till hjälp. Roliga minnen är vårt bästa vapen mot den tristess som råder, vid sidan om annan lågvatten-humor. Frågan är om man ens borde berätta…

  Som dagen efter intermezzot med de kalla lakanen. Vi skulle deklarera och för er som följt oss, vet hur Styrman Pimpsten lider svårt av sitt klimakterium ”deluxe”. Kroppstermostaten har helt kajkat ur, vilket för med sig att hon ena stunden tycker lakanen känns iskalla – till att nästa sekund kasta av sig täcket i en sån hastighet, att det direktkvalificerar henne till VM i lappkastning. Det skulle visa sig roligt att deklarera, trots väntad restskatt. Bara det att i lockdown få ett beting med en deadline, kändes som en vinstlott. När vi dessutom senare satt framför datorn och la in de siffror som skatteverket inte redan visste om och Styrman Pimpsten plötsligt slänger av sig både tröja och bh för hon inte står ut med värmevallningarna, blev det ju inte sämre. Sannolikt är det inte så vanligt att människor deklarerar topless. Kapten klagade inte.

  En annan tokighet som hänt var när Styrman Pimpstens trosor häromdagen for över bord. Mot meteorologernas bättre vetande drog en vindfront plötsligt fram. Styrman stormade ut på däck för att rädda tvätten hon hängt på tork och lyckades bärga allt, sånär som på sina favorittrosor. Befriande fladdrade trosorna iväg i den hårda vinden, för att därefter landa i vattnet och sjunka ner i dyn på botten. Aj, aj, aj… Efteråt beklagade sig Styrman för vännen Pia som kom med den självklara lösningen på problemet. ”Varför ber du inte Kapten dyka ner och hämta trosorna?” Men Kapten vägrade med kommentaren ”jag vill ju ha dig naken”.

  Vi ägnar oss faktiskt lite åt marina ting också, fast det inte verkar så. Med det ostadiga vädret kunde vi inte börja måla i sovrummet, vi behöver ju kunna lägga upp madrasserna på däck. Istället målade Kapten ett par garderobsluckor. Kulörten är vi supernöjda med. Som ni hör, vi lever. Med delar av garderoben under båten.

 Skepp o Hoj!

Nästa vecka hoppas vi kunna måla sovhytten i denna olivgröna kulört…

 

Over and Out

 

 

Etiketter; segla i Grekland – Thessaloniki – fast i lockdown – måla sovhytt – livet ombord – i väntans tider – colin archer – långseglarblogg – betongbåt – båtrenovering – klimakteriebesvär – ligga i vinterhamn –  S/Y Wilma – dags att deklarera – bloggar om segling – pandemi