(…vägrar Kapten…)
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland
En gång och detta var tiden före vi blev långseglare, besökte vi en arkeologisk plats i Turkiet. Från besöket minns vi inte så mycket, annat än att det var en jäkla massa sten. Att minnet bleknat kan bero på att vi ingick i en stor busslast, ett gäng som mer liknade skolungdomar på ferie – än historieintresserade medelålderspar. Sannolikt lyssnade vi bara med halvt öra till vad vår kompetenta guide berättade. Istället idkade vi allsång och drog fräckisar, allt medan bussen över det turkiska landskapet skumpade fram på tveksamma vägar. Veckan kom att bli ett minne för livet – så galet skoj hade vi och än idag är vi flera som håller kontakten, guiden inkluderad. Ni ska därför inte fråga oss om fakta kring antik byggnadsteknik eller mytologiska gudar – minnet är lika magert som innehållet på ett USB-minne som varit på månen. Men något vi minns i vart fall, är att det under antiken fanns ett yrke vi skulle kunna kalla för ”toalettsits-uppvärmare”. Fast ett yrke var det kanske inte, för det var slavar som fick ägna sig åt sysslan. Slaven hade alltså som uppgift att förvärma den kalla marmorn med sin rumpa, före den nödige kungen och hans hov kom och tog plats. Jisses så oskönt!
Att minnet dök upp på nytt berodde på att Kapten före sänggåendet häromkvällen fixat till sängarna – dragit i lakanen och puffat till huvudkuddarna. Ibland ser bingarna ut som kriget. Glatt hade Styrman Pimpsten därefter glidit ner mellan lakanen. Men då temperaturen ute plötsligt droppat betänkligt, var lakanen lika kalla som marmorn i den antika staden. Sarkastiskt lät Styrman den otacksamma meningen falla över läpparna. ”Du kunde väl värmt upp min säng, när du ändå höll på att bädda”. När Kapten förvånat tittade upp, brände Styrman av sitt bredaste av leenden. Polletten trillade ner och Kapten svarade. ”Ja du skulle må då, va?!”
Ja, ovan är exempel på hur vi (efter dagar av misströstan) tagit humorn till hjälp. Roliga minnen är vårt bästa vapen mot den tristess som råder, vid sidan om annan lågvatten-humor. Frågan är om man ens borde berätta…
Som dagen efter intermezzot med de kalla lakanen. Vi skulle deklarera och för er som följt oss, vet hur Styrman Pimpsten lider svårt av sitt klimakterium ”deluxe”. Kroppstermostaten har helt kajkat ur, vilket för med sig att hon ena stunden tycker lakanen känns iskalla – till att nästa sekund kasta av sig täcket i en sån hastighet, att det direktkvalificerar henne till VM i lappkastning. Det skulle visa sig roligt att deklarera, trots väntad restskatt. Bara det att i lockdown få ett beting med en deadline, kändes som en vinstlott. När vi dessutom senare satt framför datorn och la in de siffror som skatteverket inte redan visste om och Styrman Pimpsten plötsligt slänger av sig både tröja och bh för hon inte står ut med värmevallningarna, blev det ju inte sämre. Sannolikt är det inte så vanligt att människor deklarerar topless. Kapten klagade inte.
En annan tokighet som hänt var när Styrman Pimpstens trosor häromdagen for över bord. Mot meteorologernas bättre vetande drog en vindfront plötsligt fram. Styrman stormade ut på däck för att rädda tvätten hon hängt på tork och lyckades bärga allt, sånär som på sina favorittrosor. Befriande fladdrade trosorna iväg i den hårda vinden, för att därefter landa i vattnet och sjunka ner i dyn på botten. Aj, aj, aj… Efteråt beklagade sig Styrman för vännen Pia som kom med den självklara lösningen på problemet. ”Varför ber du inte Kapten dyka ner och hämta trosorna?” Men Kapten vägrade med kommentaren ”jag vill ju ha dig naken”.
Vi ägnar oss faktiskt lite åt marina ting också, fast det inte verkar så. Med det ostadiga vädret kunde vi inte börja måla i sovrummet, vi behöver ju kunna lägga upp madrasserna på däck. Istället målade Kapten ett par garderobsluckor. Kulörten är vi supernöjda med. Som ni hör, vi lever. Med delar av garderoben under båten.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 