(…lite överallt…)

Wilma är spetsgattad. Det betyder att hennes skrov är spetsig till formen, inte bara i fören utan även i aktern. Ett spetsigt akterparti försvårar tilläggningar på de platser det är kutym att lägga till med aktern mot bryggan (som här i Grekland). I denna marina finns förvisso lazylines och vi slipper därför använda ankaret och kan fritt välja om vi vill lägga till med fören eller aktern mot kajen. Vi ligger alltså förtöjda tvärtom mot alla andra båtar här. Men som regel är vi hänvisade medelhavs-tilläggningar och så även i hamn. Nackdelen med att ligga med aktern mot kaj, är att det krävs cirkuskonster för att ta sig i land. Likt ett gem får vi vika ihop oss för att komma under och förbi targabågen. Näst steg är att vingla ut på rodret innan det är dags att gå på plankan, den vi lägger ut mellan båt och kaj. Ett annat minus är att Wilma är enormt svårstyrd att backa med. Alltså, det GÅR NÄSTAN INTE att manövrera henne över huvud taget (i vart fall inte i trånga hamnar). Men säg inget till Wilma, hon är lyckligt ovetandes. 

 Vi har därför en önskan om att fixa ett bra ankarsystem i aktern, så vi kan lägga till med fören först. Kruxet är bara att det råder platsbrist där bak, vilket hänger ihop med skrovformen. När vi i höstas lyfte Wilma upp på land, passade vi på att konstruera och bygga ett fäste för vindrodret. Vindrodret väntar på oss Gibraltar, så planen är att segla dit. Men med den nya ställningen insåg vi, att vi samtidigt frigjort utrymme för en ankarrulle. Plötsligt räcker däcksytan i aktern till ett ankarspel och under däcket finns ett tomrum stort nog för en ankarbox. Tomrummet är det berömda helveteshålet (tillika platsen där Kapten stundom bryter sina revben).

Sedan i höstas har Kapten varit på jakt efter en lämplig ankarrulle, men inte funnit någon optimal. Dels gör nedstängningen det svårt samt att vi vill leva upp till epitetet ”lågbudgetseglare”. Vi menar, man kan ju inte å ena sidan hävda en sak som sen inte stämmer – och för oss är det en sport att maxa mesta möjliga ur varje krona. Efter ett långt letande ledsnade Kapten och utbrast ”hur svårt kan det egentligen vara att bygga sig en egen ankarrulle?!!”

Sagt och gjort. Kapten har nu tillverkat en ankarrulle som vi döpt till ”Leva Rullan”. Utläggen landade på 38,50 svenska kronor (rulle + bultar). Resten fann vi i Wilmas gömmor och svetsen gick på solenergi. Att köpa en ankarrulle hade säkert kostat ett par tusen. Och då hade den ändå inte varit optimal.

PLUMS! Där har ankaret åkt ner i vattnet…

Styrman har också haft rulle på schemat, men av ett helt annat slag. Hon har tillverkat en toalettrulles-hållare av shock cord (resårband), tågvirke och ett beslag. Skithuspappret är nu staplat på höjden. Tio rullar rymmer lösningen och vi tycker det blev ”skitbra” för att uttrycka oss putslustigt. Nu behöver vi inte längre flytta runt vårt lager av toarullar, som vi gjort de senaste fem åren. Jämfört med Kaptens rulle blev denna konstruktion ännu billigare, kostnaden landade på noll då vi hade allt hemma.

Med hjälp av detta beslag är det lätt att fylla på och tömma hållaren på toarullar…

Ankarlösningen får tills vidare dröja, för nu har det blivit dags att ta itu med sovhytten. Vi ska ju måla…

Fler bilder…
Kapten letar i gömmorna efter material till en ankarrulle…

 Kapten har kommit halvvägs…

 

Kapten svetsar (sittandes på vindroderfästet)…

 

 Styrmans toarulleshållare…

 

Resårbandet inuti gör att man kan putta på ställningen, så man kommer åt att öppna luckorna bakom…

 

Vi fångade en lokal fiskare på bild…

 

Over and Out