(…men helst utan inkräktare…)

Häromnatten klev någon upp för Wilmas stege med små smygande kliv. Trots inkräktarens försiktighet skallrade stegen till mot relingen så vi båda vaknade. Detta var ju högst märkligt, vi är ju inlåsta på marinans område och dessutom råder utegångsförbud
nattetid, så vem kunde det vara. Kapten klev upp och genom hyttfönstret såg han ett par ögon som satt hyggligt centrerat i ett katthuvud med tillhörande kropp, fyra tassar och en svans. Kapten knackade i navigationsbordet och då vände kissen på tassen
och gick tillbaka samma väg han kom ifrån. Om vi var fascinerade av kattens skicklighet att gå UPPFÖR stegen (som näst intill står lodrätt lutad mot båten) så var det ingenting mot hur den nio-livade kraken tog sig tillbaka ner. Helt oberörd
knatade han med framtassarna först utan att tappa balansen, inte heller drabbades den lilla kisseskallen av blodstörtning. Vi hade inte hjärta att bli arga trots att det var mitt i natten, snarare var vi imponerade. Men snart somnade vi om, vilket
var behövligt för nästkommande dag skulle vi montera vårt nya konstverk, en installation…

När vår hemresa för ett tag sedan ställdes in, bestämde vi oss för att ta itu med ett beting som egentligen ligger längre fram i tiden. Framtidsmålet är att montera ett vindroder på Wilma, i syfte att ha ännu ett styrhjälpmedel vid sidan av autopiloten.
Något som är viktigt (tycker vi) när man ska korsa större hav. Fördelen med vindroder är att den inte kräver någon ström, utan båten styrs efter en bestämd vinkel mot vinden. Dessutom är det smart att ha två av varandra oberoende styrhjälpmedel, utifall
att ett av dessa skulle fallera ute på det stora blå. Vindrodret köper vi loss av en kompis som tänker haka av sitt, då han inte längre seglar långt. Men vindrodret kommer vi inte åt förrän vi kommer till Gibraltar, vilket dröjer ett tag. Att montera
ett vindroder på Wilma görs inte utan ett smärre konstverk till fäste, för Wilma har såväl ett utanpåliggande roder som ett v-format akterparti. Och det är detta fäste vi nu har gnuggat våra geniknölar kring. Nu har vi gått från tanke till handling
och efter kisses plötsliga nattbesök, väntade nu en dags borrande i Wilmas stenhårda skrov. Med Styrman Pimpsten på insidan i helveteshålet och Kapten på utsidan så kunde vi efter tjugofyra genomgående bult bedöma Wilma klar för sjösättning. Som ett
bättre modernt konstverk sitter nu vindroder-fästet på plats. Om allt går som det ska, kommer vi vara tillbaka i vattnet inom någon dag eller två. Sen behöver varken vi eller lilla kisse kliva på den branta stegen för att ta sig ombord. Fast fler
kattbesök vill vi egentligen inte ha (det räcker med kölsvinet😁).

Det blev en högst spretig sak…

Vindroderfästet sitter rejält bultat…

 

Först när vi kommer till Gibraltar kan vi montera vindrodret…

 

Styrman ”Pimpis” Pimpsten tar en selfie inne från akterutrymmet vi kallar helveteshålet…

Här är stegen som kisse använde härom natten…

En våghalsig kisse…

 

Skepp o Hoj

Vi börjar närma oss sjösättning och som vi längtar. Det är liksom i vattnet hon ska ligga, vår Wilma. Uppe på land har hon bara stått kortare perioder (när aktivt underhåll pågått) och så har det varit sedan 80-talet. Med andra ord ligger Wilma i det blöta året om, oavsett väderlek eller tid på året.

Häromdagen kom en leverans från Sverige, från Lundh Sails i Göteborg. De har fått äran att sy ett nytt storsegel till Wilma och nu kom leveransen. Tala om julafton. Seglet kommer vi hissa först när vi har sjösatt och vi återkommer kring detta längre fram. Men vi har tjuvtittat i segelsäcken och det nya seglet ser fantastiskt fint ut. Men vad som också fanns med i leveransen, var ett helt annat paket – med små, men ack så viktiga ting.

 När pandemins andravåg slog till med en ny lockdown så stängde flygplatsen och våra biljetter annullerades. Vi kom därför aldrig till Sverige som tänkt och hemma i Halmstad låg nya bankkort, Wilmas nya certifikat samt namnskyltar och väntade på oss. Dessa behövde vi på något sätt få ner till Grekland. Men ett problem som uppstått sedan pandemin bröt ut, är att det tar flera månader att skicka paket via posten. (Vi har en smått osannolik historia att berätta vad det lider, om ett paket som inte lyckas komma fram hur än vi försöker…ni kommer att häpna, men det tar vi en annan gång). Däremot har det fungerat fint att skicka paket med någon av de stora logistikfirmorna (de som företag anlitar) och med ett av dessa skulle Wilmas nya segel skickas.

 Vår beklämmande situation visste vi inte hur vi skulle lösa, vi behövde verkligen få ner bankkorten, certifikatet och skyltarna inom rimlig tid. Därför tog vi mod till oss och frågade Lundh Sails om de skulle kunna göra oss tjänsten att lägga med våra saker i deras paket. Vi kände att det kanske var att begära för mycket, helst vill vi inte störa företag med våra privata bekymmer. Men det fanns ingen anledning för oro, de ville mer än gärna hjälpa till. En dotter i Halmstad skickade prylarna till segelmakarna Lundh och snart kunde leveransen gå iväg med adress Kalamaria, Grekland. Nu kom då paketet och vi kunde aktivera våra bankkort och namna Wilma på nytt, hennes tidigare namnskyltar hade vi ju slipat bort i samband med att vi målade om friborden.

Tusen tack till Lundh Sails! Ni är inte bara grymma på att sy segel, ni tar också hand om era kunder på ett fantastiskt sätt. Vart vi än befinner oss i världen framöver och vi behöver ett segel, så kommer vi absolut anlita er igen (vi har faktiskt en liten busig idé om att ha ett försegel med Wilma Flintstone som motiv).

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (english version below)

Under flera dagar har vi skrattat så tårarna sprutat. Så dråpligt och genialiskt snyggt på en och samma gång, för ska man misslyckas så varför inte göra det på ett humoristiskt sätt. Emellanåt har vi glömt av det hela så magmusklerna fått vila. Men varje gång vi passerat verkstan så har skrattet bubblat upp på nytt. Den hänger där aptitligt på stången i verkstan och torkar. Vi pratar om vår propeller, som numera trovärdigt ser ut att vara tillverkad av choklad. Och skulle det verka finnas en äkta propeller bakom den bruna ytan, så pratar vi i vart fall om chokladdragé, ett överdrag av choklad som hade gjort självaste chokladmästaren grön av avund. Trots detta bör vår skapelse inte ätas, för det finns inte en gnutta kakao i smeten, utan det är den sista skvätten kopparfärg vi fick över efter vi målat skrovet.

Vår spontana reaktion var att inte berätta om misstaget för någon, iallafall inte för den stora skaran följare vi har på bloggen. Men som alla vet, lever vi i en tid där vi strävar efter att visa upp en perfekt fasad – lyckliga leenden och lyckade människor som flashar förbi på Instagram och andra digitala plattformar, där vi suddar ut våra misstag och förstärker det goda, helst till perfektion. Så därför gott folk får ni nu se ett av våra misstag, så ni också får skratta. Vi hoppas ni väljer att skratta med oss, och inte åt oss. Särskilt ledsna är vi inte över fadäsen, detta rättar vi till. Men vilken överraskning det blev och choklad är ju gott, precis som de säger i reklamen.

 Om lämpligheten att måla en propeller med coppercoat tvistar de lärde, men faktum är att många ändå väljer det. För även om det inte håller lika länge som kopparn gör på skrovet, så får man förhoppningsvis en underhållsfri propeller i ett par, tre år. Med en slipad och rengjord propeller målade vi den med Metapox, för vidhäftningens skull. Därefter började vi lägga på kopparfärgen enligt konstens alla regler. När tre lager var lagda, såg den helt suveränt bra ut. Men så blev Kapten avbruten mellan lager tre och fyra då det kom folk förbi och snacket drog ut på tiden. När han sen la sista lagret, så liksom släppte allt och kopparfärgen började rinna. Kapten Betong ropade till sig Styrman Pimpsten och tillsammans studerade de skapelsen under munter glädjeyttring. Nu hänger propellern i verkstan där chokladen…förlåt…vi menar kopparfärgen, sakta härdar. När ytan är hård ska vi slipa ner ojämnheterna och dölja vårt misstag så chokladdropparna inte längre syns. Fast ett tag övervägde Kapten att behålla propellern som den ser ut nu, för ingen annan seglare lär ha en propeller som ser ut att vara gjord av choklad. Tala om att vara unik.

English version

For several days we have laughed so much. Should one fail so why not do it in a humorous way. Sometimes we have forgotten about the whole thing, but everytime we get reminded we burst out laughing again. We’re talking about our propeller, which now credibly looks like it’s made of chocolate. Or at least with a cover of chocolate, or dragee as the chocolatemaster would have said. But the propeller should not be eaten because there is not the slightest cocoa in the batter, it is the last amount of copper paint that was left over after we painted the hull.

Our spontaneous reaction was not to tell anyone about the mistake, at least not to the large group of followers we have on the blog. But as everyone knows, we live in a time where we want to show a perfect facade, happy smiles and successful people on Instagram and other digital platforms, where we remove our mistakes and raise the good to perfection. Therefore we want to show you one of our mistakes, so you can laugh too. We are not very sorry about the failure, we will correct this.

 There are divided opinions about the benefits of painting the propeller with coppercoat, still many do. It will not last as long as the copper on the hull, but hopefully for a couple of years. Before we painted copper on the clean propeller, we applied Metapox to get good adhesion. Then we started to apply the coppercoat according to the book and after three layers it looked really good. But then Captain Concrete was interrupted when people came by, and the talk took a little too long time. When he applied the forth layer of copper the paint began to flow. Captain and Mate Pumice now stood in front of the propeller with a cheerful expression of joy, the whole creation seemed to be made of chocolate.

When the color has hardened, we will grind away the chocolate drops so the mistake is no longer visible. But for a while Captain Concrete considered keeping the propeller as it is. Probably no sailor has a propeller like ours and it feels fun to be unique.

 Another good news is that we have now mounted the propeller shaft, both the middle part and that part goes through the hull, with new seals and bearings. We are happy to see that no oil is leaking this time. But we can´t be sure of the result until we are back in water. Time will show.

Skepp o Hoj!

Vi har lekt loss och gett Wilma en dekorlinje. Det var inte vår idé från första början, men vi gillade förslaget och fram åkte färgburk, tejp och roller. Klart att Wilma ska ha en snobbrand i samma kulört som brädgången, resonerade vi. För det är ju alltid
skoj att lägga till något nytt som höjer utseendet. 

Det här är nya Wilma och vi tror hon känner sig lite chic…

Skepp o Hoj!

We have painted a red stripe on Wilma’s hull. The idea was not ours, but we liked the idea of painting a line the same color as the bulwark. The color of love and we think it’s nice.

 

Over and Out

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (ENGLISH BELOW)

Vi sparkar gruset framåt på vår hamnplan och sakta men säkert fortskrider arbetet. Häromdagen dammade vi av skorsten till kaminen och fyllde värmesystemet och lagade en liten läcka. Läckan gäckade oss hela förra vintern, någonstans längs ledningen hade vattnet funnit sig en liten egen köksväg ut och nu äntligen kunde vi stänga till flyktvägen. Dagarna är långt ifrån så kalla att vi måste ha värme på, men visst är det rart att kunna elda någon timme på kvällen när vi ligger i soffan och streamar svensk tv. Dock är vi inte helt ense, för medan Kapten Betong njuter av att bli upphettad till max, så flyter Styrman Pimpsten bort av all svett som sprutar. Har ni missat den dråpliga historien om Styrmans termostat, så finns den att läsa HÄR.

Vi har knåpat ihop en film igen, denna gång talar vi engelska. Det finns en uppsjö av skickliga vloggare (vlogg är en blogg i filmformat) och vi är inte ens i närheten av att kunna skapa så välgjorda filmer som en del andra förmår. För oss står filmandet inte i centrum för vårt skapande, utan det är det skrivna ordet vi vurmar för. Dock verkar många föredra att titta på film, framför att traggla sig igenom en text. Det är ett gediget arbete att editera en stor mängd filmmaterial till något sevärt och flera seglare har det mer eller mindre som heltidsjobb (vilket är beundransvärt). För vår del kan vi vara mer fria eftersom vi inte tjänar pengar på skapandet. Möjligtvis känner vi ett känslomässigt ansvar och vår ambition är att bjuda läsarna på något nytt varje vecka (och gärna oftare än så). De senaste veckorna har det dock hänt något…

Flera av de personer vi har runt omkring oss, ickesvenskar som vi lärt känna här på grusplan och annorstädes, har upptäckt våra filmer på Youtube. De har trots att vi pratar svenska på filmerna, tittat ändå. Lite gulligt kan vi tycka. Därför har vi också fått den logiska följdfrågan: ”Varför gör ni inte filmerna på engelska?!” (Till vardags pratar ju bevisligen engelska här på grusplanen). Svaret landar någonstans i sektionen för lathet och svårighet. Svårigheten består i att engelska inte är vårt modersmål och då är det inte alls är lika lätt att hitta ord och vara rolig och spontan framför kameran (ärligt talat låter man ju inte riktigt klok, testa hemma själva och ni kommer få men för livet). Men å andra sidan – hur bra man blir på något, beror ju på hur mycket man tränar. Kanske är det så att det inte finns någon egentlig ursäkt. Hur vi i slutänden kommer dokumentera våra äventyr, vet vi inte. Men för att känna oss fram så har vi nu knåpat ihop en film på engelska. Så nu vet alla ni svenskar (som utgör den största skaran följare) varför vi gör detta. Vi gör det helt enkelt för att skämma ut oss.

Filmen finner ni efter den engelska texten längre ner…

Skepp o Hoj!

 THE FOOLS (English)

We continue our days here at the shipyard and we make progress. The other day we took out the chimney for the heater and filled the heating system and repaired a small leak. Last winter we couldn´t find where water dripped out, the hole was minimal. But now we finally could close the case. Actually, it has not gotten so cold that we have to turn on the heat in the boat, but it´s nice to light up a fire for an hour or two in the evening, while watching swedish television. The nights are a bit chilly.

 We have made a movie again, this time in English. There are a plenty of skilled vloggers (vlog is a blog but made as movie) and we are not even close to create as well-made movies as some of them. For us filming has never been the main point, it is the written word we have a craze for. But people seem to prefer watching movies, rather than struggling through a text. It takes a lot to edit hours of film material into something worth seeing and some of the sailors have it more or less as a full-time job (which is admirable). For our part, we can be more free because we do not make any money on text and film we produce. Possibly we could feel an emotional responsibility and our ambition is to offer you something new every week and hopefully more than that. But recently something has happened …

 We have many non-Swedes friends who have discovered our videos on Youtube. They have, despite the fact that the films are made in Swedish, still watched. People seem to enjoy the films and we have therefore received the follow-up question: ”Why don´t you make the films in English ?!” (Because we speak English on the boatyard most of the time). The answer lands somewhere in the section for laziness and difficulty. The difficulty is that English is not our mother language and it´s not that easy to be funny and spontaneous in front of a camera (test at home yourself and you will find out you need a psychiatrist). But on the other hand, how good can you become without practice. Maybe there is no excuse. Therefore we have made a film in English. So you get the definitive proof we are crazy Swedes.

(…i svåra tider…)

Rätt ofta ger vi utlopp för lekfullheten, trots att vi är mitt i det allvarsamma. Hur roligt är det egentligen att försöka laga en läckande propelleraxel på en grusplan i Grekland, utan rätt förutsättningar? Där reservdelar inte går att finna och vi saknar material, kontakter och rätta verktyg. Som grädde på moset med en lockdown som stängt ner det mesta av landet, utom möjligtvis matbutiker och apotek. Säga vad man vill, men en fetaost eller Ipren lär inte fixa Wilmas propelleraxel, hur mycket vi än önskar.

Kapten har nu skrynklat sin hjärna i syfte att finna en lösning och hur vi i slutänden gör, står ännu skrivet i stjärnorna. Egentligen borde vi kanske oroa oss mer, men vad tjänar det till. Tack och lov är vi inga nykomlingar i hamnen, utan de ”knäppa svenskarna på betongbåten” är nu igenkända (och accepterade, tänka sig). De få kanaler vi har ser ut att fungera och människor här är snälla och hjälpsamma. Vi känner såklart en stor tacksamhet.

 Trots den något svårarbetade situationen, tar vi gärna chansen att leka loss lite. Som med propelleraxelns mellandel till exempel, den som vi (till allas förskräckelse) kapade på mitten och förlängde på varvet i Lissabon. Den gången målade vi axeln svart. Häromdagen fick Kapten en snilleblixt. Han tänkte att det hade varit roligare varje gång han öppnar motorluckan, att mötas av en knallgul motor och en klarröd propelleraxel (vars medbringare målats gula). Nog fasiken blir man lite gladare då, även om något gått sönder. Att det är förenat med merjobb bekommer inte Kapten – för nu handlar det om lek, och inte arbete.

 Ibland får vi kommentarer om vårt driv och vår lekfullhet, där vi likt tandlösa hundar i en benhög kan slita medan vi ler och skrattar. Men leken i all ära, det händer faktiskt att även vi svär över motgångar. I situationer vi känner oss trängda till exempel (eller om det börjar regna när Kapten målar). Men oftast gör vi saker lekande lätt och vi tror det beror på, att vi är bra på att leka. Det är nog så att vi egentligen inte är vuxna. Men säg inget!

English; 

Playful and easy…

Quite often we give vent for playfulness, even in difficult situations. How fun is it really, to fix a leaking propeller shaft on a boatyard in Greece without right conditions. Where spare parts can not be found and we lack materials, contacts and the right tools. To top it all off, a lockdown that has shut down most of the country, except possibly the grocery stores and pharmacies. In any case, a feta cheese or painkiller will not fix Wilma’s propeller shaft.

 Captain Concrete has now wrinkled his brain in order to find a solution, how we ultimately do is still written in the stars. Actually, maybe we should worry more (but it doesn´t help much). Fortunately we are recognized here as the ”quirky Swedes on the concrete boat” and accepted (strangely enough). So the few contacts we have, seem to work. People here are very kind and helpful (and we feel gratitude of course).

 Despite the difficult situation, we are happy to take the chance to play a little. As with the middle part of the propeller shaft, the one we (to everyone’s surprise) cut in the middle and extended when we were on the shipyard in Lisbon. That time, we painted the shaft black. Now Captain Concrete got an idea. He thought it would be much more fun every time he open the engine hatch, to see a yellow engine and a red propeller shaft. Even if something on the engine is broken, you will feel more happy because of the happy colors. Even if it means more job to paint, it doesn´t bother Captain. Because now he is playing (and not working).

Over and Out

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

First a few lines in English.

We have many English speaking friends who are sorry because Wilma’s blog is written in Swedish. Actually, there is no excuse – our English is good enough we believe. But of course it complicates a bit to write in another language (than in your motherlanguage). We will try to offer more text in English from now on. You are welcome to give us feedback if you appreciate our effort, it helps the movitation. Thanks! (First the post comes in Swedish, and below you will find it in English).

SVENSKA

Plötsligt blev det november månad. Om det inte vore för alla bilder som flashar förbi på sociala medier med blåst och regn från ett kylslaget Sverige, hade vi knappt kunnat tro att hösten är här. Där vi befinner oss har vi de flesta dagarna ett högtrycksbetonat väder med blå himmel och behagliga dagstemperaturer kring tjugogradersstrecket.

Med november månad kom även en ny total nedstängning för Thessaloniki-regionen. Nu ställs flygplanen åter på backen och restauranger och barer ekar tomma. Själva måste vi förse oss med tillstånd samt pass för att få röra oss utomhus och endast giltiga skäl är tillåtna, såsom att gå och handla mat eller införskaffa medicin (med ansiktsmask på, såklart). Utegångsförbud gäller kvällar och nätter. Anledningen till nedstängningen är att utbrotten av coronavirus accelererar i vårt närområdet och restriktionerna är viktiga för att den grekiska sjukvården inte ska bli överbelastad. Självfallet påverkar nedstängningen oss i allra högsta grad, vi är ju i behov av att få tag i reservdelar och annat. Fördelen är att vi har många vänner här som alla hjälper oss med information och kontakter, så det ska nog lösa sig på något vis. Vi är ju knappast ensamma om att vara trötta på denna pandemi, så vi ska inte klaga. Det löser sig förr eller senare, sannolikt senare.

 Vi fixar brädgången…

Sen målar han om den med en tvåkomponentsfärg…

Arbete på högre höjd, nu ska brädgången skruvas tillbaka…

Som tur är hade vi kommit rätt långt i vår upprustning av Wilma och tillbehör likt färg och annat hade vi redan på plats. I dagarna har vi arbetat med brädgången, de röda ribborna som sitter strax ovanför däcket. Efter att ha skrapat bort all den konstiga färgen som aldrig härdade, så är de åter målade. Denna gång med en tvåkomponentsfärg och nu gick (tack och lov) inget fel. Den röda färgen får vi en del frågor om, den uppfattas nog som lite udda. Men då vi förklarar att vår modelltyp Colin Archer ursprungligen var röd och vit, så förstår folket. Wilma sticker ut här i marinan och varje dag stannar nyfikna och tittar. Ofta får vi höra att Wilma är ”gullig”. I väntan på ett bra väderfönster för att måla coppercoat på rodret och bakom de sista stöttorna, ägnar vi dagarna åt att skruva tillbaka brädgången. Äntligen känns det inte som vi BARA håller på att demolera båten med att skrapa av, slipa bort och plocka ner. Äntligen får vi börja sätta tillbaka, så vi sakta men säkert kan få henne sjöklar igen. Vi brådskar inte men jobbar oförtrutet på. Tids nog gott folk, tids nog.

Skepp o Hoj!

 NOW IN ENGLISH (be tolerant of any linguistic errors in the text)

Suddenly it was November. If it were not for all the images that flash past on social media with wind and rain from a cold Sweden, we could hardly have believed that autumn is here. Most days we have blue skies and pleasant daytime temperatures around the 20-degree mark.

With the month of November came a new total lockdown for the Thessaloniki region. Now the planes are back on the ground and restaurants and bars are empty. We must provide ourselves with permits and passports to be allowed to move outdoors and only valid reasons are allowed, such as shopping food or medicine (with a face mask on, of course). Curfews apply in the evenings and at night. The outbreaks of coronavirus are accelerating in our area and the restrictions are important so that the Greek healthcare system not get overloaded. Of course, the lockdown affects us to a very high degree, we are in need of getting spare parts and other things. But one good thing is that we have many friends here who all help us with information and contacts, so it will probably be resolved in some way. We are hardly alone in being tired of this pandemic, so we should not complain.

Luckily, we had come quite far in our work with Wilma and most stuff such as paint and spare parts were already in place. The last days we have been working with the bulwark, with the red bars (rails) just above the deck. After scraping off all the strange paint that never hardened we have now colored them again with a two-component paint and happily nothing went wrong this time. We get questions about the red color, it seems a bit odd. But when we explain that the boatmodel Colin Archer originally was red and white, people understand. Wilma stands out here and every day curious people stops and watches. We often hear that Wilma is ”cute”. While waiting for a good weather window to paint coppercoat on the rudder and behind the last cradle-legs, we spend days with putting back the bulwark. Finally the feeling of demolishing the boat by scraping off, sanding away and taking down, is gone. Finally we can rebuild and start putting things back so we one day can go back into the wet. We are not in a hurry but still working tirelessly. Sooner or later we will be done. Probably later.

Ship o´hoj

(…lever vi våra dagar…)

Ja ha gott folk, nu har vi knåpat ihop en film igen (så ni kan försäkra er om att vi inte ligger på latsidan). Vi har inga större tankar om att ställa upp i någon celeber filmfestival, så detta är den kryddmix av båtfix vi meckat ihop. Lite som ett hemmabygge, precis som Wilma.

Skådespelare är som vanligt Kapten Betong och denna gång gästas vi av en krabba och manet. På filmen syns också vår hjälpreda ”Superman” som egentligen heter något helt annat, något grekiskt som vi vrickar tungan på. Styrman ”Pimpis” fladdrar också förbi, likt en virvelvind kan hon vara svår att fånga, men någon ska ju stå bakom kameran.

Så här lever vi våra dagar, på en dammig grusplan i norra Grekland. Glöm inte ljudet för bövelen. Var rädda om er och trevlig helg!

(…ropar pojkarna…)

Ovanför marinan och Wilmas mast hörs allt mer sällan några flygmaskiner. De lyfter, men sannolikt är pandemin i kombination med den för årstiden allt mer sinande turistsäsong orsaken till tystnaden. Vår egen flight är inställd och plötsligt behövde vi
tänka om. Hur löser vi det med propelleraxeln som behöver svarvas, planen var ju att låta Rodahl Marin i Lidköping hjälpa oss. Men utan våra klapprande fotsulor på svensk mark blir det svårt. Kapten Betong gav sig därför, likt en jägare på storviltsjakt,
ut på span efter en svarv. Kapten fick rätt fort napp. Det visade sig att en kille vi känner har en svarv i sin källare. Om den har kapacitet nog för vår axel får vi se, men det verkar så. Man får vara sin egen bäste dräng helt enkelt, för planen
är att att vi svarvar den själva. Vi har inte haft tid att undersöka saken närmare för vi har haft annat att stå i…

 Med ett vackert höstväder som bjöd på såväl låg daggpunkt som låg luftfuktighet, var förutsättningarna de bästa för att måla coppercoat. Vi riggade upp och tog hjälp av Superman. Ja han heter ju såklart inte så. Men ibland är grekiska namn så grekiska,
så vi döper om dem till något annat istället, något som vi lätt kommer ihåg. Vi brukar väldigt sällan (om än aldrig) köpa in några tjänster utifrån, men då coppercoat kräver många armar för man måste applicera all bottenfärg i ett svep, så passade
det fint. När Superman inte hjälper oss, jobbar han med att rolla färg på alla andra båtar här i hamnen. Sannolikt har Superman en av Greklands starkaste biceps, därav det passande smeknamnet.

Vid halv elva på förmiddagen började Styrman Pimpsten blanda epoxy och röra i det fina kopparpulvret. Hon rörde och fyllde på pojkarnas tråg vart eftersom, det gäller att kopparn inte sjunker till botten. När färgen sinade i trågen ropade pojkarna efter
mera färg och efter ett tag övergav Superman sin engelska och på klockren svenska ropade han ”MERA FÄRG”. Vi skrattade gott, sannolikt finns det ingen annan grek som bara kan säga ”mera färg” på svenska, men inget annat ur den svenska vokabulären.
Till en början såg appliceringen ut som skit, vilket den ska. Men redan efter lager två började färgen täcka. Sista rollertaget gjordes strax efter klockan sjutton på eftermiddagen och de fem lagren coppercoat såg ut precis som vi hoppats på. Mosiga
efter en lång dag under solen och smått höga på den sockerstinna lunchen (dagens rätt bestod av bananer, muffins och godis) kunde vi äntligen ställa upp oss för gruppfoto. Tjugoåtta kilo rent koppar sitter nu finfördelat över Wilmas skrov. Likt guld
och silver är koppar en ädelmetall och nu är Wilma definitivt mer besmyckad än hennes kvinnliga ägare, Styrman Pimpsten får nöja sig med en vigselring på några gram.

Vi är supernöjda och nu räknar vi med att det på sin höjd ska räcka med att vi drar med en mjuk svamp över skrovet, om vi mot förmodan skulle få någon lätt beväxtning (vilket kan uppstå efter en längre tids stillaliggande). Inget skrap och definitivt
inga lyft för att måla ny bottenfärg. Och på frågan om vi tyckte det var svårt, nä – inte alls. Snarare var det jobbigare med allt socker vi satte i oss. Nu vill vi inte ens se åt godis.

Fler fotografier;

 Några dagar tidigare hade vi målat coppercoat under stöttorna, inför den stora dagen pallade vi om båten…

 

 Styrman Pimpstens arbetsstation…

 

 Lunchbuffén serverades på Wilmas nedplockade roder…bananer, muffins, kakor, godis, kaffe, te, vatten och läsk… (usch så sött)

 

 Ingen större trängsel vid kaffestationen, vi var ju bara tre personer…

 

 Superman och Kapten Betong har kommit in på lager två, efter första lagret ser det ut som skit (vilket det ska)…

 

 En kort paus och samling vid rodret…

 

 Det ser ut som choklad. Styrman blandar och ser till att luftbubblorna försvinner samtidigt som kopparn inte får sjunka till botten (det var inte alls särskilt svårt, tekniken får man fort in)

 

 Runda hinkar (till skillnad från burkar med fyra hörn) underlättar blandandet. I trågen hälldes bara lite kopparfärgsblandning i taget, för att inte kopparn ska hinna sjunka till botten…

 

 Det är lätt att se skillnad på det nymålade mot det tidigare lagret av färg, den blöta nyapplicerade färgen får en liten ljusare och mjölkigare färg…

 

 Styrman Pimpsten blandar och blir hög av socker och sol, 24 grader i skuggan…

 

 Nu börjar det likna något… Pojkarna var rätt snabba så mellan varje varv så fick de vänta lite innan nästa lager påbörjades. Coppercoat läggs liksom ”vått i vått” på det sättet att det tidigare lagret ska börja torka men fortfarande klibba lite lätt. Speciellt gäller detta de sista lagren när färgen börjar bli tjock. Man testar genom att sätta fingret mot skrovet med ett litet tryck, när man tar bort fingret ska ingen färg följa med huden – då är det rätt tid att måla nästa lager färg…

 

 Solen står lågt och klockan har passerat fem (Styrman skugga syns). Vi drar direkt bort tejpen när vi är klara, för när coppercoaten sätter sig blir den stenhård…Kvällen lovar fortsatt torrt och natten 14 grader,

 

Denna bild är från dagen efter och kopparfärgen sitter nu som sten…

 

Skepp o Hoj 

( måla coppercoat – coppercoat.com – coppercoat bottenfärg – måla bakom stöttor – segla i grekland – måla själv – hur målar man coppercoat – kopparfärg – hur många lager – hur blandar man coppercoat – wilma seglar – mera färg – superman – luftfuktighet – daggpunkt)