(…går det nästan lite fort…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Hade Wilma varit en häst hade hon garanterat varit en Ardenner, en robust och rund kuse som tål alla slags väder. Förvisso inte snabb. Men foglig, arbetsvillig och tung. Wilma ställer sällan till det men såklart kräver hon sitt underhåll precis som alla andra båtar. Det är sällan bråttom med något, utan vi kan ta itu med hennes bekymmer när tid ges. Som nu till exempel, när vi står uppe på land. Då passar det fint att arbeta med de ting som är outförbara liggandes i sjön. Ett exempel är det lilla delikata problemet vi upplevt med Wilmas framfart. Det vill säga när hon i raketfart far fram i fyra-fem knop. Ja, som ni förstår ligger våra preferenser inte riktigt i nivå med kappseglingsfolkets. När Wilma gör fyra knop är vi mer än nöjda och skulle hon någon gång segla i sex knop eller mer – ja, då tjuter vi högt av förtjusning. Några förtjusande tjut hörs rätt sällan utan det är den lugnare seglingens nöjda anletsdrag som råder ombord, ett mer stillsamt leende. Varför en segling i måttfull hastighet skulle utgöra ett bekymmer kan verka konstigt, men det har sin förklaring.

Ombord på Wilma har vi en stor kyl och frys och till skillnad från många andras, är det havsvatten som kyler kompressorerna till dessa. Vi leder alltså in havsvatten via en genomföring och vidare genom en slang fram till kylen och frysen. Trafikleden slutar först framme vid toaletten, för detta är samma väg vi tar havsvatten från när vi spolar på toaletten. Problemet vi får när vi seglar (sådär fort så vi tjuter av förtjusning) är att då hinner inte riktigt vattnet med att svänga in i slangsystemet, utan havet far glatt vidare på utsidan av skrovet. Tacka fasiken för det, för vem vill sluta sina dagar i en toalett full av mänskligt avfall?!! Den bristande vattenmängden under segling gör spolingen skral. Likaså får kylen och frysen inte riktigt den önskade vattenmängden och kompressorerna jobbar då onödigt hårt. Problemet har inte varit akut, det har trots allt fungerat i fem år. Men nu när vi står på land passar läget perfekt för att fixa felet. För skönt är det att kunna plocka bort slangen utan att riskera sänka båten.

 För att komma åt ventilen på insidan om genomföringen måste man lyfta på soffan i salongen. Då uppstår ofrivilligt barnleken ”hela-havet-stormar” och alla prylarna vi lyft ur för att komma åt, ligger snart över hela båten. Ni långseglare vet nu vad vi pratar om. Ni övriga (ännu) ovetande lyckliga små själar kan skatta er lyckliga, garanterat förblir ni gladast om ni fortsättningsvis tror att långseglarlivet enkom består av vackra solnedgångar och paraplydrinkar. 

Så vi lossade ventilen. I första kröken hade ledningen beckat igen av havets sediment som förminskat hålet avsevärt. I nästa krök fann vi en musselodling fin nog för att göra den franske kocken glad. Vi övervägde om det skulle räcka med att göra rent. Men då problemet varierar beroende på om vi seglar eller inte, så kändes det bättre att byta ut slagen till en grövre och bättre anpassad dimension. Samtidigt fixar vi till krökarna till snällare böjar, för att på så sätt undvika framtida musselodlingar. En annan del av åtgärden består i att vi byter ut vattenfiltret till ett annat med större volym, samt att vi monterar ett litet scoop på utsidan av skovet, för att vattnet lättare ska fara in.

Sjövattenintaget är placerat midskepps på babords sida, medan kyl och frys uppehåller sig på styrbords sida i förlig riktning, det är med andra ord rätt många meter slang att dra. Under durkar, trösklar och genom skott…plötsligt såg den oskyldiga barnlekens stökiga yttring mer ut som ett bombnedslag från Beirut. Den övre färskvattentanken behövde vi lyfta ur innan vi kunde lirka ur den gamla slangen. Den uttjänta slangen skickade vi i en skön luftfärd över relingen, där den till slut landade med en duns i dammet under båten. Nästa steg var att borra upp hålen i skotten som nu var för små för den nya slangen. Glada kunde vi därefter dra den nya slangen genom båten och till slut kunde vi plocka tillbaka prylarna. Då hade det redan börjat mörkna ute. Vad berättelsen inte talar om, är att vi under arbetets gång råkade borra hål i en helt annan slang, den som går till kranen i kabyssen. Ett litet merjobb. Men det är en helt annan historia.

 

Short version in English;

When we are up on land, we take the opportunity to do everything we can´t do in the water. One concern we have had during sailing, is that there is not enough water coming to the fridge and freezer. On Wilma, it is seawater that cools the compressors. It has worked for five years, so it hasn´t been a big problem. But the compressors have to work harder during sailing and we also get less water when we flush the toilet (the flushing is on the same line as the coolingsystem for fridge and freeze). Now we have removed the old hose and replaced with a new one in a larger dimension. We will also install a scoop on the outside of the hull so the water more easily get into the tiny hole. However, it wasn´t without problems because it is crowded on board. During the operation we got gadgets and stuff everywhere in the boat. And in the old hose we found a small mussel farm, big enough to make the French chef happy. Anyway, now it´s fixed and the stuff is back in its place.

 

Skepp o Hoj!