(…på grund av pandemin…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Det landar ett mejl och vi läser ”ditt flyg är inställt på grund av statliga restriktioner och Covid-19”. Ja vad säger man, annat än att pandemins andravåg nu sveper fram över Europa. Ännu en gång (precis som i våras) grusas våra planer att ta oss hem. Vi som skulle få träffa de två senaste tillskotten i barnbarnaskaran, två gossebarn som nyligen gjort oss till morfar och farmor. Speciellt Styrman Pimpsten kände sig nedslagen av beskedet, senast vi var hemma var i samband med begravningen för ett år sedan – och då var vi rätt så stressade och hann inte träffa alla barnen. När månader börjar kunna räknas i år, får man bli lite ledsen. Dumma Corona.

 När vi kan flyga hem vet vi inte. Vågar fasiken inte boka en tredje gång i detta nu, utan vi väntar tills läget lugnat sig. Det känns lite fruktlöst som Kiviksbonden sa om kalhygget – flygbolagen står inte direkt på tå för att betala tillbaka (trots att de lovat). Men vi får trösta oss med att alla är friska, vilket ju är viktigast.

Grekland har nu infört hårdare restriktioner igen. Nu råder allmänt krav på munskydd, inte bara inne i butiker och på bussar – utan mask ska bäras så fort man kliver utanför dörren. Häromdagen såg vi två poliser gå runt och kolla så ingen fuskar, i Grekland får den som bryter mot munskyddskravet betala dyra böter. Livet bakom mask är inte särskilt upplyftande, ens egen utandningsluft är såväl varm som syrefattig. Och det är otacksamt att le, ingen noterar.

 

 

På Wilma jobbar vi för fullt och massor har hänt, om det skriver vi i nästa inlägg. Och för den som undrar om propelleraxeln vi skulle fixa hemma i Sverige, det löser vi på annat vis. Vi har en plan.

Skepp o Hoj!

(…gör man lätt bland olyckskorpar…)

Vårt beslut att inte måla traditionell bottenfärg på Wilmas skrov utan med coppercoat, har skapar ett visst ståhej. Coppercoat fungerar på så sätt att man målar finfördelat kopparpulver med epoxy på båtbotten och detta stryks i fem lager (eller fler). Förutsättningarna måste vara de rätta när man applicerar produkten med rätt temperatur, rätt luftfuktighet och rätt daggpunkt. Absolut inget regn. Därtill får man inte avbryta målandet, utan alla 5-6 lager körs i ett svep. När kopparfärgen väl sitter behöver man inte längre plocka upp sin båt vart och vartannat år för att bottenmåla, vilket passar oss då vi har för vana att ligga i året om. Idag finns båtar vars coppercoat ännu sitter efter femton år och produkten är sannolikt den mest hållbara bottenfärgen som finns idag.

 Nu duggar åsikterna lika tätt som löven faller om hösten. De flesta åsikter vi får höra går i negativ klang, med historier allt ifrån hur lätt man misslyckats med påstrykning av produkten, till allsköns andra fenomen som vi sannolikt kommer att råka ut för.

Här följer lite av vad vi fått höra på grusplan, där Wilma står;

”fungerar inte i varmare vatten” (paah, det är ju primärt långseglare i varmare vatten som väljer coppercoat), ”att det är svårt att applicera” (detta kraxar de flesta om och ja, det kräver vissa förutsättningar såklart. Men gör man rätt, så är det lätt), ”att det är för dyrt, ej ekonomiskt försvarsbart” (enligt våra beräkningar kommer vi tjänat in slanten på tre-fyra år), ”att man ändå kommer att lyfta båten till vintern” (nä, vi lyfter inte Wilma om vintern om vi inte måste), ”propellern kommer att ätas upp av galvaniska strömmar” (vi hanterar eventuella galvaniska strömmar oavsett coppercoat eller inte), propelleraxeln kommer ätas upp av galvaniska strömmar” (samma som innan), ”skrovgenomföringarna äts upp” (nu råkar Wilmas vara i plast) , ”Wilmas roder och tillika gångjärn kommer gå upp i atomer” (som kommentar på att vårt roder är rostfritt, syrafast) och att ”coppercoat näst intill är omöjligt att få bort” (vilket ju är själva idén, vi VILL JU INTE att den ska lossna ((men den går att blästra bort)).

 När tillräckligt många hade bankat nedvärderande på Kapten, började han tvivla. Även om han kan en del, är han ju ingalunda immun mot kritik. Klokt är ju också att lyssna till andras erfarenheter, för det bidrar till att vi inte behöver göra samma misstag som andra redan begått. Lustigt nog är det ingen båtägare som HAR coppercoat som varit negativ, utan det har uteslutande varit icke-båtägare och båtägare utan coppercoat som baserat sin åsikt på något de läst och hört. Lite klassiskt, så säg. I sitt tvivlande tillstånd skickade ändå Kapten ett mejl till vår kontakt på företaget, han inte bara säljer utan supportar oss även genom hela processen.

 Kapten skrev;

 ”Maybe coppercoat is not a good idea after all, because most people warn us about all the problems that the product causes”.

Vi påminde varandra om alla olyckskorpar som genom åren ondgjort sig kring annat vi hittat på, att vi inte ska lyssna på allt vi hör och hört. Som att det inte går att plasta en träskuta (åtta ton polyester och tre båtar är ett hyggligt facit), att man inte kan lägga golvvärme i en fiskebåt (gick hur bra som helst, skönt som fan), att det inte går att kakla i en båt (vi har kaklat både badrum och kabyss i flera båtar), om hur svårt det är att segla i tidvatten (tvärt om finns det flera fördelar), att det inte går att förlänga en propelleraxeln genom att först kapa den (vilket vi gjorde när vi bytte motor i Portugal), att man dör på Biscaya (vi hade kanske bara tur som överlevde). Framför allt under byggåren med fiskebåten vi fick ta emot åsikter, inte sällan i form av kommentaren ”det går ALDRIG”. Men se, det gick. Vi har därför ingen anledning att tro att vi inte skulle lyckas med detta, även om det är första gången vi applicerar coppercoat. Dessutom har vi stöd från såväl producenten i England, som leverantören på Kreta. Vi har även fått handfasta råd från vänner som målat coppercoat före oss, inte minst John som har en betongbåt precis som oss (thank you John, we appreciate all the good advice).

 Nu står vi hur som helst i startgroparna till att måla den där gudsförgätna bottenfärgen vid namn coppercoat. Vi får väl se om vi slänger pengarna i sjön, om appliceringen misslyckas. Oavsett är vi ödmjuka inför uppgiften, men vi tror det kommer gå bra. Sen kom svaret från vår kontakt och leverantör, ett svar som verkligen gav oss råg i ryggen.

 ”Hi Fredrik

 No worries regarding the painting, all will be fine! The day of painting, we need good weather, no rain! Surfice must be dry, clean without old antifoulings and sandpaper remnants. Starttime 09:00-10:00 in the morning, it will take all day til afternoon to apply all layers. Please call me the day of painting and I explain to you all the steps. After each layer you can send photos and call me and we can talk several times til you are finished. I know there are many skeptical people around…don´t give attention! You will be very happy with the choice of coppercoat and next year they will clean and paint their boats again, and you will relax and smile.”

Worldwide finns nu 75.000 båtar med coppercoat. Snart ännu en till. Om vi lyckas blir vi glada. Om vi misslyckas, ja då har vi verkligen kastat pengarna i sjön…(hi hi hi, vilket vi oavsett gör i det ögonblicket vi sjösätter båten på nytt).

 Skepp o Hoj!

(…från landbacken…)

Livet på uppe på land fortsätter och det mesta går som smort. Ett krux i Grekland är den höga luftfuktigheten som kan ställa till det när man ska måla, därför ingår det numera i vår dagliga rutin att studera väderleksrapporten i detalj. Äntligen är skrovet
ovanför vattenlinjen målat och vi är helnöjda. Kulörten ändrade vi lite från den tidigare vi hade. Denna är inte helvit, utan benvit. Har man inget vitt att jämföra med kan det vara lite svårt att se. Själva reagerade direkt vi när vi strök första
lagret, skillnaden var uppenbar och vi tyckte färgen i det närmaste såg ljusgrå ut.

 Wilma är färdigmålad ovanför vattenlinjen…

Ribborna till relingen gick det inte lika bra med. Vi skulle måla om dessa i en enkomponentsfärg. Tidigare har vi använt oss av Biltemas röda färdigblandade, ett billigt, enkelt och prisvärt alternativ som fungerat utmärkt i fem år. Senast vi målade om
ribborna var i Portugal för tre år sedan och då hade vi Biltemas färg i lasten och kunde använda samma. Men här i Grekland (utan Biltema runt hörnet) fick vi istället ta oss till Leroy Merlin, där de kan blanda färg. En trevlig säljare lovordade innehållet
i burken och glada åkte vi tillbaka och började måla. Grundfärgen satte sig fint. Den röda färgen gick också bra och Kapten strök ett första lager mellan klockan elva och sexton på dagen medan luftfuktigheten var låg. Vädret var perfekt, svag vind
och svenskt sommarvarmt. Sista kollen gjordes klockan 23 och allt såg fint ut, därför gick i trygg förvissning och la oss för lite god sömn. Nästa dag satte vi morgonkaffet i halsen. Gaaah, all färg hade krullat sig och den var blöt och kladdig, som
klistervalla. Vår närmaste båtgranne som till yrket råkar vara färgfabrikör kom och tittade på resultatet. Han hummade lite och sen kom domen, nattens höga luftfuktighet hade nog förstört torkningsprocessen. Ribborna var galet kletiga och till och
med färgen som vi av misstag spillt på utsidan av burken var blöt och kladdig, trots att nitton timmar hade passerat och färgburken dessutom stått skyddad under skrovet under natten (bortom eventuell dagg). Suck och stön, vi svor över luftfuktigheten
och det merjobb detta skapade. Men snart började vi ana oråd. Efter två dygn hade färgen fortfarande inte satt sig. När vi satte ett finger på en av ribborna så färgades fingret rött, som när man blir kysst av en flicka med rött läppstift. Även färgen
på utsidan av burken kladdade ännu trots det nu passerat två dagar med hög klar luft, blå himmel och tjugofem grader. Det var inget annat att göra än att skrapa bort all den gamla färgen och börja om på nytt.

I detta nu ligger ribborna avskrapade och skäms. Denna gång ska vi måla med en tvåkomponentsfärg som vi beställt genom färgfabrikören och vi hoppas att resultatet blir bra. Uppenbarligen var färgen från Leroy Merlin inte schysst. Trots att den är avsedd
för utomhusbruk verkade torktiden ligga någonstans mellan tre och fem ljusår. ”Läste ni inte på burken” undrar kanske någon klok följare. Nä, det gjorde vi inte. För produkten är inhemsk och texten på grekiska, det är ju därför vi tog hjälp av en
säljare. Nu ska ribborna ”bara” slipas innan vi kan börja måla. Vi håller tummarna att allt går bra (och det få ni också gärna göra).

Rodret har vi lyft av och det ligger nu på ett par bockar intill Wilma. Med lite trix och fix klarar vi faktiskt av att ta ner det själva. Rodret är utanpåliggande och sitter (likt på en dörr) i tre hejare till kraftiga gångjärn. Kapten lossade först
sprintarna och med en lång bräda och ett par träklabbar lyckades vi haka av rodret och vinscha ner det. Utan Wilma intill ser rodret ut som en staty av självaste Picasso. Rodret är gjort i rostfritt och väger en del, men med stor vilja lyckades vi
kånka och baxa runt det. Nu ska rodret få kärlek.

Äntligen har vi fått isär axeln…

Ja det var en liten lägesrapport från landbacken. Annat som är värt att nämna är att när man står uppe på land med en betongbåt, så skapar det stor nyfikenhet hos förbipasserande. Därför hör det till att vi varje dag råkar ut för att någon knackar på
skrovet. Inte för att de vill oss något, utan för att de helt enkelt inte förstår i vilket material Wilma är byggd. De knackar för att testa. Nu har vi slutat hoppa ut på däck och fråga vad folk vill oss, för ingen vill oss något. Är det vi själva
som vill den andra något, så knackar vi numera minst fem gånger. Då förstår den delen av duon som är inne i båten, att uppmärksamhet påkallas. Denna nya regel har dock sina sidor, för häromdagen frågade våra tyska vänner om vi varit iväg någonstans.
Näääeee, svarade vi. De hade nämligen varit förbi och knackat på Wilmas skrov för att fråga om de nästkommande dag fick bjuda oss på en långfrukost. Men ingen hade tittat ut. Ha, vilken jäkla tur att vännerna har vår mejl, för annars hade vi gått
miste om den mysiga frukoststunden ute på stan. Gratis är ju gott. Men det hela bottnade i att vi var ”frysvakt” åt deras båt förra vintern (vi gick och satte på värme de nätter kvicksilvret kröp under nollan) och de ville på detta sätt tacka oss.

Nu är biljetter till Sverige bokade, men det är bara de närmaste som vet. På grund av coronaläget vågar vi inte tro att det sker, inte förrän vi satt fötterna på svensk mark. Vi minns ju hur snörpigt det blev i våras, när våra biljetter frös
inne och all aktivitet på himlen upphörde. Vi lär bli varse…

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Kapten har för tillfället gett upp sina försök att plocka isär propellerhylsan och axeln. Efter 43 år sitter den som gjuten och det behövs helt enkelt rejälare verktyg. Vi pratar här om en rörtång av mastodont-storlek. Ni vet såna som de tunga bojsen på LKAB (och killarna på Hall) använder. Vart vi finner en sådan rörtång i Grekland har vi ingen aning om, men vi ska börja dra i våra kontakter. Bara vi inte blir misstänkta, för det kan ju se lite lurt ut. Som att vi planerar att råna banken. Eller att vi tänkt dränka någon mindre lustig person, och tänkt använda rörtången som sänke.

 ”We will use it for the propeller shaft”

 ”Jo, jo…så säger ni alla”, kommer vi få till svar. Sen hamnar vi på svarta lista tillsammans med grekiska militärjuntan och Erdogan. Skämt å sido, men en liten nöt är det allt att knäcka. Utan hylsan isärplockad kan vi inte laga läckaget, och än mindre sjösätta igen. Och torrsegla resten av livet är inget som lockar. Hylsan är tillverkad i Sverige (kring medeltiden typ) av Rodahl Marin i Lidköping. Varför vi vet det, är för att pappa Felix lämnat efter sig dokument och handlingar i en av Wilmas pärmar. Vi googlade och fann (till vår stora glädje) att företaget ännu existerar. Kapten ringde upp.

 ”Hej, har ni någon hos er som har jobbat jävligt länge…typ i 43 år?”

 Lite beredd var Kapten på att få beskedet att de inte längre visste vad för typ av propellerhylsa vi hade, än mindre att de kunde fixa läckaget. Men döm om vår förvåning, det visade sig att Rodahl Marin hade stenkoll.

Denna enkla skiss ritade pappa Felix 1976, en fin illustration tycker vi…

 Ännu en rolig handling från förr, beställningen av Wilmas skrov. Därifrån byggde Felix vidare på Wilma där hon stod på tomten ute på Stegesund tills hon sjösattes i mitten av 80-talet.

 

Så här fungerar det (…när Styrman Pimpsten förklarar och hon är ju ingen Fuglesang, så var nu snälla alla experter där ute…). Hylsan, är som ett rör som går genom skrovet. Genom hylsan löper sen propelleraxeln, med propellern i ena änden. Vid framdrift roterar propellern och den kraften som blir på axeln (när båten trycks framåt i vattnet) tas då upp av ett lager som sitter inne i hylsan (man kan säga att lagret överför kraften från propellern så båten åker framåt). På var sin sida om trycklagret sitter fyra stycken tät-ringar, typ simringar (ja det heter så, men det är inga badringar om någon trodde det). Mellan dessa tät-ringar (invid lagren) sitter en nippel med en slang på. Genom den slangen kommer sen olja från en liten oljetank. Tanken sitter placerad på andra sidan skottet, strax ovanför där Styrman Pimpsten har sitt huvud när hon sover (visst låter det romantiskt). Att oljetanken sitter just där (ungefär en meter ovanför vattenytan och hylsan) är för att skapa ett övertryck som i sin tur garanterar att utrymmet (där lagren bor) hålls oljefyllt. Ja, lagren behöver smörjning såklart, men oljan förhindrar samtidigt vatten från att komma in i båten den vägen.

Wilmas system ser man sällan på segelbåtar, däremot finner man denna lösning på större fartyg. Det är ett säkert och bra system (vill vi påstå). Fördelen är att tryckkraften tas upp av skrovet, och inte av motorn. Detta gör att man kan montera motorn på gummikuddar som i sin tur bidrar till en mer vibrationsfri gång. Förutom att det är mer skonsamt för motorn så riskerar en högljudd och vibrerande motor göra äktenskapet olyckligt (fniss, kanske är det därför många män seglar ensamma???). En annan fiffig lösning vi har (tack vare systemet) är den mellanaxel som i vardera ände har en flexibel koppling. Denna gör att motorns position inte behöver vara i linje med propelleraxeln, vi har alltså inget cutlesslager. Vi kan inte vara annat än helnöjda, för nu har axeln felfritt snurrat i 43 år utan vare sig service eller underhåll…fram till för några månader sedan, då det började läcka lite olja.

 Kapten dryftade problemet med Rodahl Marin. Efter alla år av snurrande finns nu två spår i axeln efter simringarna. Byter vi bara tätningarna riskerar vi ha fortsatt läckage. Men då har killarna på Rodahl Marin så klurigt tänkt ut, att om man flyttar axeln i längdriktning (genom att svarva av vissa detaljer) så kan man flytta axeln tre millimeter framåt eller bakåt. Och på så sätt få nya slitytor på axeln. Med andra ord kan vi (när vi servat) fortsätta segla i 43 år till. Och efter 43 år kan vi göra om proceduren en gång till och segla i ytterligare 43 år. Med andra ord kan vi segla i 86 år till innan vi behöver byta själva axeln. Tills dess har vi nog klivit i land, tror vi.

Nu fick Kapten veta att så länge som Wilmas axel snurrat utan ompackning, hör inte till vanligheterna. 43 år är verkar vara något slags rekord. Nu gäller det alltså att få tag i en gigantisk rörtång och när vi fått isär hylsan ska vi skicka delarna upp till Rodahl Marin. Så svarvar och fixar de, så det blir som nytt, med nya tätningar och lager. När vi sen är hemma i Sverige så hämtar vi upp delarna i Lidköping (och säger hej). Sen tar vi med dem ner till Wilma för montering. Det låter kanske som ett krångligt sätt att lösa saken på, någon kanske tänker att vi lika väl kan anlita en vanlig mekanisk verkstad här i Grekland. vilket också är en lösning. Men det är något säger oss, att detta är den tryggaste lösningen. Inte minst på grund av språket, där det lätt kan bli missförstånd – skulle de svarva fel står vi med svarte petter i handen. Därför. Rodahl vet vad de ska göra, det är ju trots allt deras konstruktion. Och vi slipper diskutera förskjutningsmillimetrar på grekiska.

 Skepp o Hoj!

(…och de ruffiga kvarteren i Ladadika…)

 

Ladadika, Thessaloniki, Grekland

Så var då äntligen Styrman Pimpstens pass färdigt och nu låg det och väntade på konsulatet i Thessaloniki. Sedan pandemin bröt ut har vi inte åkt buss här i Grekland. Nog för att det går, den kostar dessutom endast en ynka euro (och tar oss från dörr
till dörr). Men att vara påtvingad ett munskydd inne i en dåligt ventilerad buss är inget som lockar, temperaturen ligger fortfarande närmare trettio än tjugo på eftermiddagarna. Framför allt vill vi undvika risken att smittas. Mest för vår egen skull,
men även för att vi inte vill belasta grekisk sjukvård – deras muskler att kunna möta ett större utbrott av corona är tyvärr inte de bästa. Inte för att deras kunskap är sämre, tvärt om (de är kända för sina duktiga läkare och sjuksköterskor) men
standarden är milsvida från det vi svenskar är vana vid. I spåren av landets vingliga ekonomi har flera sjukhus lagts ned (bland annat det i Kalamaria) och på de flesta sjukhusen råder mer eller mindre brist på avancerad teknisk utrustning. Finns
den så är den som regel av äldre snitt. Som inlagd patient i Grekland måste man ta med egna hygienartiklar, inte ens toalettpapper går att finna på de illa underhållna allmänna sjukhusen. Det förväntas dessutom att din familj finns där och sköter
din personliga hygien samt matar dig (om du inte klarar detta själv). Situationen är något bättre på de privata sjukhusen men som utlänning är det inte säkert att du får dina utlägg ersatta, som regel inte.

Ja, så då blev det taxi in till Thessaloniki. Den kostar förvisso mer än bussen men ingen förmögenhet, strax under 10 euro för en enkel resa. Fast munskyddskrav råder även i taxibilar. Fördelen mot buss är att taxichaufförerna oftast kör med nedvevade
rutor, man riskerar således inte att dö av syrebrist (som på bussen) men däremot kliver man ur taxin med en korsdrags-frisyr.

 Vi var på plats i god tid till vårt avtalade möte på konsulatet i Thessaloniki och snart stod vi glada med det nya passet på gatan igen. Den stressande känslan av att giltighetstiden höll på att rinna ut var som bortblåst (precis som den snygga
frisyren i taxin). Och inte var det många dagars giltighetstid kvar på det gamla passet.Men att det blivit så här berodde inte på dålig planering – utan på den lockdown som stängde ner Grekland i våras. Våra biljetter hem gick om intet när inga
flygplan lyfte, den bokade passtiden i Sverige likaså. Med nytt pass kan vi åter blicka framåt och börja planera för en resa hem till Sverige, så skönt.

Vi promenerar runt i Ladadika…

Efteråt gjorde vi stan. Vi gillar verkligen de gamla hamnkvarteren i Thessaloniki, området kallas Ladadika och under flera århundraden var detta en av de viktigaste handelsplatserna i staden. Namnet kommer från de många olivoljebutikerna i området och
idag är Ladadika ett underhållnings-mecka, de gamla magasinen och lagerlokalerna inhyser numera caféer, restauranger, barer och nattklubbar. Vi tog en lång promenad genom kvarteren och njöt av atmosfären. När vi kom fram till en gammal (halvt raserad)
tegelbyggnad, vek vi av och gick in på baksidan. En liten oas uppenbarade sig och där fann vi ett häftigt café (och bar). Att något dylikt kunde finnas bakom den slitna byggnaden hade vi aldrig kunnat gissa, det var av ren nyfikenhet som Kapten gick
in och fann stället.

 På baksidan där tegelväggen tar slut finner vi ingången…

 

 Kapten kliver in och en helt annan värld uppenbarar sig…

 

 Wow…vilket schysst ställe konstaterar vi och slår oss ned…

 

 Vi väntar på kaffe och färskpressad juice…

 

 Alla sittgrupper är olika utformade…

 

Den här inbjuder till en tupplur...

 

Schysst ställe, detta lägger vi på minnet…

 

Gamla lagerlokalerna inhyser numera nattklubbar…

 

Gator och restauranger var så gott som tomma, det var ännu tidigt på dagen…

 

Lite ruffigt med charmigt…

 

Skepp o Hoj

 

 

 

 

 

(…får man attackera problemen så gott man kan…)

Vem fasiken kom på att det skulle heta klimakteriet, denna period i kvinnans liv då hon inte längre främjar evolutionen. Klimakteriet låter som en tråkig plats, som väntrummet till det som komma skall efter (vilket måste vara krematoriet). I klimakteriet ska kvinnan obrukbar sitta i hemmets innersta vrå och gå en långsam död till mötes genom svettning. I klimakteriet klims hon sönder (det hörs ju på namnet). När hon till faktum istället skulle kunna kasta sig fri, ut på havet i en segelbåt och där mäta sina övergångsproblemen mot naturens krafter. Tidpunkten kan inte vara bättre vald, nu när barnen äntligen blivit stora och självgående (och kanske gubben med). För nu har sexualfunktionerna hos kvinnan uppenbarligen upphört. Jo, i äldre lexikon står det faktiskt att ”klimakteriet är den övergångstid i en kvinnas liv då sexualfunktionerna upphör”. Paaah! Inte fasiken upphör de, inte hos Styrman Pimpsten i vart fall (och det var rätt nyligen hon testade). Möjligen ligger skillnaden i att man inte längre behöver riskera att vakna upp till ett plötsligt illamående, för att nio månader senare upptäcka att det hänger en bebis på armen. Skulle kvinnan i klimakteriet mot förmodan sakna illamåendet, så kan detta enkelt lösas till sjöss. Då är det bara att välja en dag det rullar friskt. Skulle hon trots sjögången inte börja hulka så är det bara att be henne uppsöka motorrummet, dieselångorna kommer garanterat få fart på kväljningarna.

Men vem är då kvinnan som föredrar att svettas ihjäl i hemmets dunkla vrå?!! När det är så mycket roligare att klibba fast i lakanet ombord (allt medan maken behagligt gungas till god sömn strax intill). Fördelen är att när man seglar på varmare breddgrader, så vet kvinnan inte ens längre om svettattackerna beror på klimakteriet, eller om det är på grund av den tropiska värmen. Förresten så heter det inte klimakteriet, utan klibbakteriet. Det heter så just för att hennes kropp klibbar fast i lakanet varje natt. Och de där svettattackerna som någon valt ska heta vallningar. Vokabeln måste vara hämtad från vasaloppsspåret där någon finurlig person (sannolikt en man) antagit att inte bara skidan kan vara felvallad, utan även kvinnan. När problemet i själva verket beror på att det uppstått ett gigantiskt termostatfel på henne. Varenda karl vet ju hur bekymmersamt det är med en trasig termostat. Det har han ju själv råkat ut för på sin blåa Volvo 240. Han vet också hur man löser problemet, man går Biltema och köper en ny! Men nu går kvinnans termostat inte att byta ut, utan hon måste helt enkelt leva med att den krånglar. Och krånglar gör den i många år, tills den plötsligt en dag kommer på att laga sig själv. Överraskande fungerar termostaten igen och hon blir åter sitt forna jag (bortsett från att brösten nu placerat sig närmare knäskålarna än axlarna). Men glad är hon att inte längre behöva producera så mycket nattlig svett att självaste Ångermanälven skulle kunna liknas vid en öken. En del män orkar inte vänta ut sin kvinnas klimakterieperiod, vilket man inte kan klandra honom för. Männen gör då det som de bäst känner till, de går ut och skaffar sig en ny termostat. Denna nyare modell brukar han dock inte finna på Biltema, utan på Tinder. Därför ska DU KVINNA I KLIBBAKTERIET noga överväga om det ändå inte är en god idé att ge sig ut på havet, nu medan tid finns. För innan du vet ordet av, så kommer klimakteriet vara utbytt mot krematoriet. Och där är det sannolikt ännu svettigare och varmare än i klibbakteriet och klimakteriet. Bättre är, att låta havsvindarna svalka din vallande kropp och se till att havet är din enorma swimmingpool.

 Här följer några handfasta råd till seglande par, vars ena part lider av detta hormonella djävuls-tillstånd;

 >>>  Vid längre överfarter – låt inte vaktavlösningen ske var tredje timme, utan var tolfte. Kvinnan seglar natt och får på så vis tillgång till den svala natten. Allt medan du (som man) får sova ut i din koj, utan en mänsklig turning torso vid din sida. Det finns egentligen bara fördelar, för nu ökar chanserna tusenfalt att hon (när hon väl blivit avlöst) kommer somna av ren skär utmattning. Lugnet lägger sig ombord medan hon halvt medvetslöst tar sig igenom dagen. Dessutom slipper hon dina snarkningar och din makalösa förmåga att avge kroppsvärme likt ett värmeelement. Under denna fas i kvinnans liv utgör mannen ett direkt hot mot hennes existens, om han sover närmare henne än två meter.

 >>>Är tanken att hon ändå ska få sova på natten, så kommer här nästa råd. Be henne trycka upp sin rygg mot det sköna och svala skottet. Skottet är detsamma som båtens vägg (det handlar alltså inte om något skjut i sovrummet). När skottet efter någon halvtimme blivit uppvärmt av ryggtavlan, kan hon återigen inta sin ordinarie plats, på den nu svala madrassen. Och så kan hon växelvis förflytta sig mellan skott och madrass varje halvtimme tills dagen gryr.

 >>>Sker seglingen på varmare breddgrader består utmaningarna av helt annan karaktär, då hjälper inte mycket annat än att be henne ständigt gå naken ombord. För kvinnan kan en ack så liten bh i värmeböljan upplevas som en dubbelfodrad bäveroverall. Med stor framgång har Styrman Pimpsten tillämpat detta ombord på Wilma hela sommaren, men det har sina sidor att ständigt gå naken. En klar fördel är att tvättkorgen aldrig fylls, medan nackdelen uppstår om man inte ankrat tillräckligt ödsligt. Den närmaste båtens besättning kan då antingen bli enormt glad, eller arg och irriterad. Här tenderar ensamseglande män ha större förståelse för kvinnor med krånglande termostater (och det händer att båtgrannen av ren attraktion växer ett par decimeter).

Så därför – ut och segla med er, kvinnor! Det måste vara betydligt roligare än att sitta och kura i hemmets mörka vrå. Och till er män som seglar med en partner som just befinner sig i detta djävulens tillstånd. Be henne gå naken, sova med ryggen mot skottet och för guds skull – förpassa henne till sittbrunnen vid nattsegling. Så ska du se att hon snart blir på bättre humör! Och skulle detta ändå inte hjälpa så tro inte att havet är blåare på andra sidan bukten, för även unga Tinder-tjejer hamnar en vacker dag i klibbakteriet. Och då hjälper inga Biltema-rundor i hela världen.

Tack för ordet!

Hälsar hon med trasig termostat,

Styrman Pimpsten 

Ps. Idag firar vi tandpetarens mysterium och vår 6-åriga bröllopsdag. (Tandpetaren verkar ha passerat vattenklosetten obemärkt). 

 In previous post we wrote about the swedish sailor Sven Yrvind who after 78 days reached Horta in the Azores with his small home-built boat. In a weak moment Styrman Pimpsten (Mate Pumice) promised to swim naked in the harbor bassin if Sven was forced to stay in quarantine, she thought the chance was very small after so many days at sea. But Sven WAS put in quarantine and therefore Styrman Pimpsten had to follow out what she had promised – she swam naked while Captain Concrete filmed it all. So now you know what the previous film (in swedish) was about.

 En annan gång höll Kapten på att bygga en linbana med sin barndomskamrat Ulrik. Det vajerlås de var i färd med att använda hade Kapten tillfälligt placerat mellan sina läppar, medan han stod på en stege och behövde ha båda händerna fria. Plötsligt
sväljer Kapten vajerlåset. Puts väck! Men mest grämde sig Kapten över att detta var det enda vajerlås de hade, på den lilla ön fanns knappt några vägar och än mindre någon butik. Vajerlåset fick Kapten tillbaka efter några dagar, utan hjälp av sjukvården.

Häromdagen stod vi och pratade med våra trevliga båtgrannar, ett muntert samtal som pågick medan Kapten bet på en tandpetare. Plötsligt far tandpetaren samma väg som vajerlåset och persikokärnan och Kapten får ur sig ett plötsligt ”Ooops”. Tandpetaren
var tack och lov något förkortad för han hade bitit av toppen, men stöddigt lång var den ändå. Kapten kände direkt att det hade gått bra, att tandpetaren inte fastnat i svalget utan snällt försvunnit vidare ner mot magsäcken. Och där ligger den nu
i skrivande stund. Men lite galet är det ju. Nu hoppas vi att tandpetaren inte ställer till några bekymmer, utan att den fortsätter sin bana vidare genom systemet. Det borde gå bra, för tandpetaren är av trä och Kapten hade hunnit tugga på den ett
tag. Så nu går vi i väntans tider, om ni förstår hur vi menar.

I väntans tider, går vi även för att få lyfta båten. Idag blev det klart att kranen kommer till hamnen nästa vecka, och vi är båt nummer tre som ska lyftas. Det känns toppen och fram till lyftet jobbar vi undan med vad vi kan. Ena dagen demonterades ribborna,
de som utgör Wilmas brädgång (som vi själva brukar kalla för staketet). Nu slipar Kapten de flagnade ribborna rena på färg och senare, när vi är uppe å land ska de målas. Killen som samordnar lyften kom förbi och mötet var lika glatt och skämtsamt
som vanligt. Han ville se bilder på hur Wilma ser ut i botten, vilken skrovform hon har för att veta var kranens lyftstroppar ska placeras. Sen sa hamnkillen att vi såklart får låna en bra stege, så vi enkelt kan ta oss i och ur båten när den står
på land. Vid något obetänkt läge hade Styrman innan uttalat sig kring livet, att det inte ska vara för bekvämt ”för då bygger man sin kropp mera stark om man blir tvingad att ta i”. Nu tittade hamnkillen på Styrman och med pillemarisk blick sa han;
”men DU får ta dig upp från andra sidan av båten”. Styrman förstod ingenting, skulle vi ha två stegar på Wilma? En för Kapten och en för henne??? Snart tog killen till orda och avslutade meningen ”för där kommer jag hänga ett tågvirke med knutar på
åt dig, så ska du nog se att du blir vältränad”. Skratten haglade och så är jargongen här i hamnen, skämtsam och uppskruvad till max (för livet blir ju lite roligare så).

 Här kommer en film igen, om ni ids titta. För er som inte är döva rekommenderar vi att ni sätter på ljudet. Vi vill samtidigt utlysa en tävling. Ni kan få gissa vilken dag och vilket klockslag tandpetaren kommer ut. Den svaldes under eftermiddagen den 16 september. Men möjligt är att Kapten aldrig märker när det händer, och då blir det oavgjort. Den som gissar närmast vinner bara äran, för tandpetaren vill väl ingen ha?!!!

 Skepp o Hoj

Plats: Någonstans på jorden, vågar fasiken inte berätta var…

Möjligtvis har vi nått en punkt som bevisar att vi har för mycket tid. Inte för att vi ligger på latsidan precis men då vi själva prioriterar tiden precis som vi önskar, så kan man ibland råka lägga för mycket energi på sådant som är mindre bra. Som sociala medier till exempel. Seglare tenderar att cirkulera och mingla på diverse facebookgrupper och då Kapten inte har facebook så är det Styrman som står för den biten. På gott och ont. Nu senast så gratulerades det glatt kring att Sven Yrvind äntligen har nått Azorerna efter 78 dagar på havet. Sannolikt känner de flesta svenskar till denna otroligt driftiga 81-åring som så uppfinningsrikt bygger sina egna båtar. Sen seglar han iväg, ensam. I samband med Sven Yrvinds ankomst till Horta på Azorerna så råkade Styrman Pimpsten lova en sak. En sak som hon nu djupt fått ångra. Men tuff som hon är så håller hon ord. Så klicka in på filmen och se vad det hela handlade om. (Tyvärr är filmen på svenska så för er som översätter i google så blir hela detta inlägg lite kryptiskt. Men vi lovar att berätta mer snart denna cliffhanger är avslöjad).

Till Sven Yrvind vill vi såklart hälsa. Och om någon skulle tycka att han är en udda typ, så är detta nog det yttersta beviset på att han inte är ensam. Det finns ett par galningar på S/Y Wilma också.

 Glöm inte ljudet för bövelen. Och vill du anmäla Styrman Pimpsten för förargelseväckande beteende så lovar vi att göra livet surt för er – vi blockar er på bloggen och stänger av AIS:en !!!

 Nu kör vi (och så får det bära eller brista)