(…på grund av pandemin…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Det landar ett mejl och vi läser ”ditt flyg är inställt på grund av statliga restriktioner och Covid-19”. Ja vad säger man, annat än att pandemins andravåg nu sveper fram över Europa. Ännu en gång (precis som i våras) grusas våra planer att ta oss hem. Vi som skulle få träffa de två senaste tillskotten i barnbarnaskaran, två gossebarn som nyligen gjort oss till morfar och farmor. Speciellt Styrman Pimpsten kände sig nedslagen av beskedet, senast vi var hemma var i samband med begravningen för ett år sedan – och då var vi rätt så stressade och hann inte träffa alla barnen. När månader börjar kunna räknas i år, får man bli lite ledsen. Dumma Corona.

 När vi kan flyga hem vet vi inte. Vågar fasiken inte boka en tredje gång i detta nu, utan vi väntar tills läget lugnat sig. Det känns lite fruktlöst som Kiviksbonden sa om kalhygget – flygbolagen står inte direkt på tå för att betala tillbaka (trots att de lovat). Men vi får trösta oss med att alla är friska, vilket ju är viktigast.

Grekland har nu infört hårdare restriktioner igen. Nu råder allmänt krav på munskydd, inte bara inne i butiker och på bussar – utan mask ska bäras så fort man kliver utanför dörren. Häromdagen såg vi två poliser gå runt och kolla så ingen fuskar, i Grekland får den som bryter mot munskyddskravet betala dyra böter. Livet bakom mask är inte särskilt upplyftande, ens egen utandningsluft är såväl varm som syrefattig. Och det är otacksamt att le, ingen noterar.

 

 

På Wilma jobbar vi för fullt och massor har hänt, om det skriver vi i nästa inlägg. Och för den som undrar om propelleraxeln vi skulle fixa hemma i Sverige, det löser vi på annat vis. Vi har en plan.

Skepp o Hoj!