Så var vi då äntligen uppe på land. Senaste gången var i Portugal för tre år sedan. Lyftet gick fint och liksom de tidigare gångerna, känns det konstigt att se sin båt uppe på landbacken – den blir så gigantiskt stor. När Wilma kom ur vattnet noterade vi en del beväxning. I övrigt såg det betydligt bättre ut än vi förväntat oss, för vi visste att en del av den gamla bottenfärgen vid det här laget var borta. En bättre dag för ett lyft gick inte att finna, vädret var enastående vackert och från vår nya position uppe på land har vi nu utsikt över hela fjärden. Härifrån kan vi se solnedgångarna utan att ha en massa andra båtars skrov och master i vägen.

Senaste dagarna har Kapten ägnat sig åt att runda av vassa kanter som skaver mot förtöjningslinorna när vi lägger spring (för er landkrabbor; spring är ett sätt att förtöja båten). Kapten kapade rostfria rör och slitsade dem på längden, därefter knackade han dit dem och svetsade. De rostfria rören har vi seglat runt med i tre år, vi fick dem av en kompis som byggde om sin båt. Detta var i Gibraltar och vi surrade dem utmed med Wilmas mantåg, innan vi vinkade hejdå och seglade österut. Nu kom de till användning. Förutom att arbetet var gratis (svetsen drivs av solkraft) så kommer denna lösning förlänga livslängden på våra tampar. Man ska aldrig förringa de små jobben!

Vi har knåpat ihop en film igen, den är på svenska för vetskap. Glöm inte ljudet!